03 november 2012
av Jenny
4 kommentarer

Ikeabesöket Gud glömde

Ja, alltså – egentligen skulle jag ju fördela min tid mellan spisen och tangentbordet idag, men så fick jag slängt ett öga på vår matservis, och kunde konstatera att den vare sig räckte till hela sällskapet som kommer på middag här imorgon, eller såg särskilt trevlig ut längre – repig, kantstött och dan. Jag bestämde mig för att det var dags att byta servis. Bara sådär, dagen före det jag på twitter kallat #dinnerfor20.

Ni ser redan här vart historien barkar, eller hur? Jag önskar nästan att jag också gjort det, medan tid ännu var.

Nåväl, jag hämtar barnen på skolan och säger hurtfriskt NU ska vi åka till Ikea och fredagsfika lite – sen köper vi en liten servis på vägen ut och åker hem. (I mitt stilla sinne hade räkneverket kalkylerat: 30 minuter dit, 30 minuter där, 30 minuter hem. Jojo.)

30 minuter dit klarade vi faktiskt. Och även om bara den inledande mutfikan tog MINST 30 minuter, var det en trivsam stund, då vi diskuterade allt från älgar och mutanter till tyranner. Så långt allt väl.

Sen börjades det – och det hade ingenting med barna att göra. Mor fick helt enkelt hjärnsläpp. Hon får det ibland, när hon är trött och stressad. Verkmästarn i hjärnans beslutsfattarcentrum ger upp, tackar för sig och lämnar helt sonika sin post åt sitt öde. Just när man som bäst behövt ett stabilt ledarskap i de där trakterna.

Det är i såna lägen man baxar en kundvagn genom IKEAS förbannade snitslade bana, anländer vid kassalinjen och drabbas av onda aningar: Tänk om tallrikarna är för stora för våra tyska yttepyttiga köksskåp. Man kollar måtten på lådan – 28 cm. Det säger mig inget. Hur stora är tallrikarna vi har egentligen? Glömt mäta, ingen hemma.

Googla! Ja, Googla! Nej, visst fan. Hela IKEA-huset är en enda stor foliehatt, och medger givetvis ingen som helst nätmottagning.

Men sedär – ett fönster, där får jag nog signal! Det får jag, om jag pressar telefonen mot glaset, en sirapsseg lina som fordrar allt tålamod innan den upplyser mig om att våra tallrikar hemma i skåpet är 27 cm i diameter. En cm mindre. Då är frågan: Är det marginal nog? Är skåpet 1 cm bredare?

(Till saken hör att vi en gång har gjort misstaget att köpa tallrikar som vars diameter översteg skåpshyllans bredd. En klar nia på frustrationsskalan.)

Dividera hit och dit, och med mobilen åter tryckt mot fönsterglaset försöka nå maken för att fråga om råd. Utan resultat. Till slut fegar jag, banar mig väg från kassorna, mot strömmen, genom hela IKEA-varuhuset tillbaka till husgerådavdelningen, där jag väljer en annan servis, enklare (och tråkigare) än den första – men med 27 cm stora tallrikar.

Tillbaka genom snitslade banan, självskanningskassa, där lillsonen raskt skannar in 5 servisboxar istället för de tre vi köpt. Äntligen ute: ”Ungar, vill ni ha korv?”. Korvkö, ketchup-å-senapskö, drickakö.

Och någonstans mellan korvtuggorna maler en obehaglig känsla av besvikelse. Jag gillar inte servisen jag just köpt.

Uppsöker fönster, ringer maken – som bekräftar det jag redan börjat inse. Det är rätt dumt att köpa saker man inte gillar, och en centimeters marginal har vi nog. Annars får vi möblera om.

Right. Får man backa direkt i kassan här – nähä, det kunde man inte. Kölapp till Byten och återköp, väntaväntavänta, tillgodokvitto, tacksåmycket. Vi lämnar vagnen med nyinköpta, fast nu återlämnade servisen. Ut i kylan, mot ingången och in i snitslade banan igen. Ny servis – samma som från början, och så genom hela varuhuset. En gång till.

”Okej ungar – är det nån som behöver gå på toa innan vi åker hem?” Jadå, båda två – och innan mor hunnit se sig om efter familjetoa, har båda grabbarna slunkit in på herrtoan. Så mor väntar. Och väntar. Städerskan kommer ut från herrtoan, fortsätter med sitt. Inga söner. Så sticker storsonens huvud fram genom toadörren:

– Mamma, lillebror bajsar.

Det var ungefär här jag bröt ihop och började fnissa högt och hjälplöst åt hela cirkusen. Det som skulle ha följt ”30 minuter dit, 30 minuter där, 30 minuter hem”-kalkylen, hade urartat till 4 timmars IKEA-maraton.

På väg ut ur varuhuset en stund senare, tror jag halva personalstyrkan nickade och log åt oss – alla som på ett eller annat vis varit involverade i vårt något komplicerade servisköp.

Och såhär i efterhand kan jag inte säga mer än: ”Jag är trutt i futterna.” Men servisen är fin.

02 november 2012
av Jenny
1 kommentar

Tyst, jag skriver! #nanowrimo

Jag kom på det i onsdags, jag hade för första gången på evigheter åkt till mitt tidigare favoritkafé, där jag under första året här i Hamburg ofta satt och skrev, eller läste, eller lite av varje. Det var första stället jag hittade där de kunde göra riktigt kaffe – inte sådant sönderkokt diskvatten som serveras på de flesta andra kaféer häromkring.

Men när jag nu var i den miljön igen, funderade jag såklart på skrivande och kreativ lust och diverse skäl till att jag känner mig så bottenlöst oinspirerad den här hösten. Och så slog det mig. ”Imorgon är det 1:a november.” Ni som hängt med ett tag vet att i november går NaNoWriMo, vilket står för National Novel Writing Month (och som sedan åtskilliga år är en i högsta grad INTERNational historia) av stapeln. Jag har själv tappat räkningen på hur många gånger jag varit med, försökt vara med eller åtminstone tänkt vara med. Oftast har jag då planerat sedan långt i förväg, liksom laddat upp, funderat ut en bra story att skriva på, utvecklat karaktärer osv.

I år hade jag inte en tanke på det hela förrän dagen innan. Men vad fan, tänkte jag – nu kör jag i alla fall. Jag skrev ett par synopsis i somras, och det är ett av dem jag dammat av och börjat skriva på nu. Det går trögt och just de här dagarna har jag inte så våldsamt mycket tid och fokus just för skrivandet. Men jag tror att det här är en bra grej att göra, ur flera perspektiv – och bättre förutsättningar än i år får jag aldrig.

Jag ler lite åt min statistikruta, som egentligen är – eller borde vara – rätt deprimerande läsning. ”At this rate you will finish on: December 17th.” Rätt långt efter deadline, 30 november, med andra ord. Men ändå – det NaNoWriMo gör så bra är att det gör romanskrivandet hanterbart. En smula galet, jajamensan: ”Tryck ur dig 50.000 ord på 30 dagar, tänk inte så mycket, bara skriv”!

Men samtidigt är det ju just där många fastnar – man tänker för mycket, skriver för lite. Och så blir det aldrig nåt, för man sitter i alltför många år och funderar på den där komplicerade formuleringen på sidan sju… Eller åtminstone tills dess man övertygat sig själv om att man är en komplett idiot som aldrig borde släppas i närheten av ett tangentbord, än mindre låtas inbilla sig något i fråga om skrivförmåga.

Linda, min bästa skrivarcoach, säger att NaNoWriMo handlar om skrivglädje – och det har hon rätt i. Här ryms inga pekfingrar, skrivregler eller utgivningsstrategier – här handlar det bara om att skriva sin berättelse.

Vad gäller utgivningsstrategi skriver jag själv på en berättelse jag inte ens själv skulle ge ut om jag drev ett förlag. Jag tror inte på den som ”produkt”, helt enkelt. Berättelsen är för bisarr, för svart, för komplex. Jag skriver den för att se om jag kan ”få ihop den” så som jag tänkt mig den; strukturen, dramaturgin, och berättelsen med alla dess nyanser och bottnar. Det blir en berättelse som lever för processen, enbart för processen. Och det finns en särskilt befrielse i att skriva en roman som jag inte ens själv skulle överväga att vilja ge ut.

Ligger liksom helt i linje med min ambition att inte bli författare.

30 oktober 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Nocturne om rastlöshet och sirapsbubblor

Med natten kommer rastlösheten – paradoxalt nog. Jag kan vara avslappnad hela dagen – åtminstone tillräckligt upptagen för att kunna vila i det jag fokuserar på – men när natten kommer, när tystnad och stillhet lägger sig som en tung, blöt filt över allting, då kryper det i mina muskler och tankarna vill vränga sig ut och in.

Det är vuxenvärldens version av sådana skuggor på väggen som barnets fantasi förvandlar till monster. Halvt urskiljbara, och just därför så mycket mer skrämmande. Ansiktslösa, grå demoner, dansande som galna smådjävlar, halvt inom mig, halvt i rummet runt omkring mig. Gränserna är upplösta.

Rotlöshet. Jag sitter inte fast någonstans, utan tumlar makligt runt i ett trögflytande vakuum, som en bubbla i en sirapsflaska. När vi kom hit, trodde jag att bubblan var svaret, det jag ville, önskade – och behövde. Nu vet jag inte längre. Kunde jag ha gjort något annorlunda? Borde jag…?

Och om jag hade, skulle känslan nu ha varit annorlunda?

Ännu tumlar bubblan sakta mot sin yta, ännu finns det tid innan den når fram, och måste brista – som bubblor gör. Sen då? Tja, sen då…? Jag vet faktiskt inte. Och kanske är det just det rastlösheten viskar om – att jag faktiskt inte vet vilket som egentligen skrämmer mig: Bubblan i sig – eller att den snart kommer att vara borta?

26 oktober 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Bonjour tristesse – bienvenue!

”Tristess och händelselöshet, kom tillbaka. Allt är förlåtet!” skrek jag i morse. Eller ja, twittrade åtminstone – ett digitalt litet skri via mobiltelefonen. Rent fysiskt satt jag just då i en taxi på väg till barnsjukhus, med oron som en tagg i hjärtat. Sen blev inte dagen fullt lika hemsk som jag just då trodde den skulle bli.

(Dryga timmen senare satt jag och sonen i en taxi på väg hem igen, utskrivna och vid gott mod. Kanske finns det en högre makt ändå, någon som hör bön – även sådana som skrikits ut via twitter?)

Men ändå.

Vi tror att tristessen är vår värsta fiende, att vardag och slentrian är mörkermakternas opiater för folket, som lägger sig som smutsgråa, blöttunga yllefiltar över de glamorösa storheter som skulle bli våra liv. Vi räknar bort vanligheten, dess rutiner och vardag. De gills inte. De är ju bara vanliga, inget att tala om, inget att lägga på minnet!

Bara våra liv. Ni vet ”…alla dagarna som kom och gick…”? Livet.

När man under loppet av två veckor får stifta närmare bekantskap med den där orostaggen i hjärtat inte mindre än tre gånger, då är det vanlighet, rutin och vardag man längtar till.

”Kan det bara sluta hända grejer nu??”

Nästa vecka vill jag ha en vanlig vecka. En med plugg, hämtningar/lämningar, läxläsning, sportskjutsningar och desperat middagshopsvängande medelst knätrollning. En vanlig vecka.

En vanlig, trist och händelselös vecka. Pretty please, sugar on top.

25 oktober 2012
av Jenny
2 kommentarer

Om elefanter i grannskapet

Barnen har somnat, lägenheten är lugn och tyst. Jag pyser av vakuumkorken på vinflaskan i köket och häller upp en skvätt i ett litet, nästan cylindriskt glas – lämpligt för soffhäng och badkar.

Och så tänker jag på en text jag läste idag, och som jag gärna vill att du läser också. Först och främst för att det är en bra text, förstås. Men också för att det är en bra text om något vi är förbannat dåliga på att prata om: Alkohol och alkoholism. Hur vi förhåller oss till alkoholen, gör den till självklar norm och identitetsförstärkare. Hur naivt vi många gånger förhåller oss till något som kan leda till så stora problem – och som faktiskt också gör det, för väldigt många.

Men nejdå. OSS händer det ju inte. Och inte någon vi känner heller. Man brukar tala om ”elefanten i vardagsrummet” – att alkoholism är lika uppenbart närvarande som om det skulle stå en elefant mitt i vardagsrummet, men ändå låtsas vi som om vi inte ser. Nå, jag skulle vilja påstå att den elefanten inte bara står i våra vardagsrum och blänger – de finns i varje grannskap, varje umgängeskrets och varje nätverk. Men neeejdå, vi ser ingenting.

Visst fan ser vi – men vad gör vi?

Jag tänker på en person… Vi råkas då och då, vägar som korsas i vardagen. Jag vet inte mycket om hen egentligen, har aldrig sett hen full eller ens påverkad. Vi umgås inte på det sättet. Ändå reagerar jag för att varje samtal inom fem minuter kommer in på ämnet alkohol, på ett eller annat sätt. Varje gång. Var vi än befinner oss när vi börjar prata, vad vi än börjar prata om. Inom fem minuter. Varenda gång.

Fest, fylla, bakfylla, vin, dricka…

Hos mig har själva vokabulären rostat bort. Vanorna är förvandlade till mossbelupna, ovårdade minnen, strödda i ett mörkt hörn av min mentala bakgård. De finns där, men de är inget jag bryr mig om – eller har behov av att plocka fram och pilla på på gamla dar. Jag skruvar obekvämt på mig, byter samtalsämne. Funderar på vad jag borde göra – men kommer fram till att det inte finns något jag kan göra. Det är ju bara som vi snackar. Och att snacka om fest och alkohol är ju en fullt accepterad norm. Vem är jag att komma och döma något jag faktiskt inte vet något om. Men reagerar inombords gör jag. Varje gång.

Det är inte första gången jag funderar på de här sakerna. Jag skrev redan förra påsken om de trånga sprithyllorna i varenda t-banekiosk här i stan, och hur jag någonstans känner en slags stolthet över att Sverige inte har den ”friheten”. (Och förstås en förhoppning om att det ska få förbli så.)

Dagen efter sa någon till mig att för somliga är alkoholism en sjukdom, för andra är den ett symtom.

Från artikeln hänger framför allt den här raden kvar i mina funderingar. Det är en tanke jag inte stött på förut, faktiskt – men jag tror att den kan stämma på lite av varje. För några räcker det att ”spola kröken” – för andra är krökandet mest ett uttryck för något annat. Beroende är ett självskadebeteende, och sådana känner jag åtminstone väl till – och vet att de går djupt, djupt ner i själen, och handlar om långt mer än vad som syns på ytan. Så många sätt vi har att gestalta vårt självförakt, vår rädsla och ångest! Och runt omkring går människor och låtsas inte se.

Jag har ingen egentlig poäng med det här inlägget – förutom att rekommendera Backmans artikel, förstås. För mig väckte den funderingar om saker jag ser och möter – men också reflektioner kring annat, associationer. Kanske väcker den också något hos dig. Jag hoppas att den gör det.