’Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land.’
(Erik Almqvist (sd), Kungsgatan, Sthlm, sommaren 2010)
De flesta har väl redan hunnit se filmklippen (mfl), och läsa eftermälet kring Sverigedemokraternas partitoppar, deras attityder och benägenhet till våld, verbalt och fysiskt. Och Erik Almqvist fick lämna sina uppdrag i partiet, så nu är allt frid och fröjd – eller? Jag känner då vare sig frid eller fröjd, fast det har jag ju å andra sidan inte gjort på länge. Inte när det gäller SD, och det faktum att det på fullaste allvar finns en väldig massa svenskar som tror att SD har lösningen på deras livsångest.
Nio (9!) procent kan enligt den senast publicerade undersökningen tänka sig att rösta SD i nästa val. Jag har idag 259 vänner på facebook. Statistiskt sett bör alltså 23 av dem vara SD-sympatisörer. På twitter blir siffran 44 personer.
(Nej, jag tror inte att det är så många i min bekantskapskrets, det är bara ett räkneexempel. Samtidigt… Jag kan inte förstå siffran 9 %, och känner stort obehag åt insikten att det kanske är fler i min bekantskapskrets än jag tror.)
Nio procent är en ohygglig siffra.
Frågan är om siffran är lägre idag – än den var igår morse, menar jag. Om folk som sagt sig vilja rösta på SD faktiskt blev förvånade över filmklippen, över jargongen och attityden – och om de i så fall också köper de nu pågående finterna för att rensa bort de ”enstaka” ostädade elementen som råkat smyga sig in i partiet.
Jag vet inte hur det är med er andra, men jag slogs nästan allra mest över hur bekant alltihop var. Hur oändligt många gånger jag redan hört allt det där. Argumenten, retoriken, de närmast karikatyriska försöken att brösta upp sig – inför sig själva, varann och andra, skulle jag tro. Och så rädslan bakom. Den uppenbara, den accentuerade. Ju mer de försöker gömma den, desto tydligare lyser den genom alla glipor i fasaden.
I DN läste jag idag en debattartikel av Henrik Arnstad (historiker och journalist), som beskriver Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti, och förklarar deras framgångar genom att peka på att fascismen och SD ”är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse”. Just det där slår an något hos mig.
Jag har hört det från flera håll, och vet inte riktigt var det kommer ifrån – eller hur tillförligtligt det är – att dagens unga är den första generation som inte kommer att få det bättre ställt än tidigare generationer. Instinktivt känns det som ett rimligt påstående. Men hur handskas man med den vetskapen, den otryggheten – rent känslomässigt? Otrygghet föder rädsla, eller hur? Och rädsla kan vi inte bara gå omkring och bära på – vi måste kanalisera den på något vis.
Och kommer det då en ideologi som lovar att världen kan bli bättre, att den kan bli skinande och ny, vacker och fulländad… Tja, då har nog många ängsliga människor funnit sin kanal.
En annan parallell jag drar när jag hör jargongen ur Expressens filmklipp är från skolgården. Ni vet de där ungarna som man såhär i efterhand har förstått måste ha haft det tufft hemma, fast då visste man liksom bara att de var bad news, och att man gjorde bäst i att hålla sig undan när de kom och verkade vara på dåligt humör.
Jag kommer precis ihåg känslan på skolgården, när de där ungarna dök upp. Man visste att om de så mycket som såg en, så var man rökt. Jag var både tjock och räknades som plugghäst, så jag hade liksom alla fel redan från början. Det enda jag kunde göra var att hålla käft och hoppas att de skulle hitta någon annan att hacka på. Om de gjorde det, höll jag käft och var bara tacksam för respiten. Någon annan dag skulle det vara min tur.
Nu är skolgården lite större, men retoriken är den samma. Taktiken också. Man vinner makt genom att få med sig de ängsliga, de som förtvivlat söker gemenskap och ett sätt att kanalisera sin rädsla och ångest. Alla andra skrämmer man till att titta åt andra hållet, låtsas inte märka vad som håller på att hända. ”Blanda bara inte in mig…”
Vi är stora nu, hörni. Det duger inte längre att stå tyst och låta saker pågå. Att man håller käft när man är liten och rädd, och vet att man får sitt någon annan dag – det är en sak. Men när mobbarna vuxit upp och tror att de ska komma undan med samma jargong och samma hotfulla attityd, genom att spela ut människor mot varandra med lögner om vad som är fel i världen och hur man ställer den rätt igen – då är det inte läge att hålla käft längre.
Sverige är mitt land också. I mitt land ställer vi upp för varandra – och alla räknas.
***
Läs förresten också Soran Ismails kommentar i Expressen – som också handlar om hur det Erik Almqvist och hans polare säger i filmen knappast är något vi aldrig hört förut. Och det är det som är problemet.