28 april 2014
av Jenny
2 kommentarer

Om att bryta sina mönster

Ibland blir man bara så genuint trött på sig själv. De upptrampade stigarna, den snitslade banan, handlingsmönstren man upprepar och upprepar, ad nauseam. De definierar ens konturer, och man följer dem, upprepar dem, fyller i dem, förstärker och vårdar dem ömt.

Tills man mest vill spy på dem.

Och plötsligt händer det. Du tänker ”fuckit” och gör precis tvärtemot. För att du inte står ut med att dra genom dina gamla mönster och inpinkade vanor en. jävla. gång. till.

Den gamla mössan du alltid haft i handen flyger all världens väg, den närmast nernötta skrapfoten placeras stadigt i golvet (där den renderar en sällsam känsla av… balans?) och själva luften tycks självmant fara genom dina stämband, med bud om vilja och jävlaranamma. Var kom den ifrån?

Nå, det kan nu göra detsamma. För mönstret är brutet och plötsligt blir det så uppenbart att mönstret egentligen aldrig hade med dina konturer att göra. Det hade bara blivit så att du tagit det för givet.

När mönstren är brutna är de dina igen, konturerna. Förvalta dem väl.

27 april 2014
av Jenny
3 kommentarer

Dagen efter kvällen före

Ahh, soffhörn, skön musik och dagens fulblogginlägg. Sämre kan man ha det en sliten söndagskväll.

Nu tror ni förstås att jag är sliten på grund av hårt 41-årsfestande igårkväll, men icke. Under promenaden från restaurangen igårkväll passerade vi klungor och hopar med ölfryntliga ungdomar och medelåldringar längs Elbekajen – och jag kände mig bara så nöjd och tacksam med att inte höra dit…

Förresten hade jag strul med att dela den obligatoriska Instagram-bilden av födelsedagsmiddagen igår, så för er som missat den:

En rätt hyfsad skaldjurstallrik får man säga. Det fanns ostron också, men ingen av oss vuxna gillade dem, så dem fick äldstsonen glufsa i sig alldeles själv. Han som är världens kinkigaste med mat, fryner och rynkar på näsan åt det mesta – men ostron, det gick ner…!

Däremot – apropå min slitenhet idag – skuttade jag ur sängen imorse och for till gymmet, och tyckte uppenbarligen att jag i egenskap av gammkärring nu skulle visa ungdomarna hur man tränar skiten ur en crosstrainer.

Den senaste halvannan veckan har jag tränat ganska flitigt på crosstrainern hemma – men kruxet med den är att jag får ont i fötterna (!) på den och därför inte kan köra längre än max en halvtimme. Då brukar jag muttra och tänka att jag minsann skulle ha orkat minst lika länge till, om det bara inte vore för det där med fötterna.

(På gymmets crosstrainer får jag inte det problemet – det är jätteskumt, men jag vet att min väninna som tränar på samma ställe lagt märke till samma sak.)

Men idag behövde jag ju inte kliva av efter en halvtimme, och kunde följdaktligen köra minst dubbelt så länge som jag brukar hemma… Det gjorde jag också, men jag blev en liiiten smula trött i kröppa, kan jag meddela. Just nu känns det högst tveksamt om jag ska orka upp och köra min vanliga halvtimme på maskinen hemma imorgon bitti – och då kan man ju verkligen fråga sig om det var nån #win med att köra skiten ur maskinen idag eller inte…

(Fast det var skönt att få träna sig riktigt trött en gång, så jag tror jag bestämmer mig för att det var bra, trots allt!)

26 april 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Ett år som en måndagsmorgon

”Fylla 40 är det bästa jag gjort” har jag sagt, och tänkt, flera gånger under det senaste året – det är möjligtvis en liten smula överdrivet, i synnerhet med tanke på vilken passiv grej fylla 40 nu faktiskt är. Det är ju inte som att man faktiskt gör nåt konstruktivt för att man råkar ticka över 39 år och 364 dagar.

Egentligen råkade väl siffran mest sammanfalla med diverse andra processer som gick i någon form av mål ungefär då. (Om man nu någonsin kan veta riktigt när sådana processer går i mål, eller blir ”klara”. Herregud, vet man ens vad ”klar” är, innan man liksom kan se på det i backspegeln?)

Jag tror att det är den känslan jag förknippar med 40 – att bli klar. Upplevlad.

(Mina barn spelar (givetvis) alla spel de kommer över på iPad, och nu har de övertygat mig att prova ett av dem: Clash of Clans. Det går i princip ut på att man har en by där man utvinner guld och ”elixir”, och så kommer andra byar och försöker sno ens tillgångar och ha sönder ens grejer, så det gäller att belägra sig väl och ha stora vapen. Rent praktiskt går det till så att man köper saker för guldet och elixiret, och sen får man ”uppdatera” till nivå si och så. När grejerna är uppdaterade är de givetvis bättre, starkare och coolare än någonsin. Upplevlade.)

Fast nu kommer 41 och känns liksom inte alls sådär tjusig och cool som 40. Jag sa till en vän att ”41 känns som en måndagsmorgon”. 40 var mer fredagskväll (så som fredagskvällar var när man var 20, ska tilläggas. Inte en sån fredagskväll som tillbringas sovande framför teven, som numera).

Det känns lite… beige.

Jag menar – vad ska man hitta på nu för att liva upp tillvaron? Inte så sugen på att spola fast-forward till 50 för att få en snygg siffra i protokollet. Dessutom känns 50 mera… söndag, tror jag.

Nej, jag får väl göra det bästa av min måndagsmorgon, helt enkelt.

Jag kommer osökt att tänka på filmen Dave med Kevin Kline, som hurtfriskt hojtar ”It’s Monday! Everybody works on Monday!”flera gånger i filmen. (Han arbetar inledningsvis som en slags rekryterare. Sen blir han president. Och sen… äh, se filmen, den är faktiskt rätt bra.)

Och nästa gång jag fyller år, då fyller jag ju faktiskt 42. Då kommer allt att klarna!

(Waterlogue-selfie av en 40+are.)

25 april 2014
av Jenny
2 kommentarer

#gruff100, bloggutmaning med mjölksyra

Idag är dag femtiosex i #blogg100-utmaningen, om jag nu räknat rätt.

Det gruffas friskt bland deltagarna, man riktigt hör den kreativa mjölksyran kvida i tangentfingrarna. ”Jag krystar vidare” såg jag som titel på ett inlägg, idag eller häromdagen och kunde inte låta bli att le åt. Visst känner jag igen den känslan…!

I utmaningens början lade jag till en handfull bloggar som verkade lovande – men de flesta har redan tackat för sig och lämnat walkover. Det är en tuff utmaning, helt enkelt.

Även jag känner av mjölksyran. Den senaste veckan har jag flera gånger skakat sorgset på huvudet åt den erbarmligt fantasilösa smörja jag lyckats skrapa ihop åt er. Fast jag har fortfarande inga planer på att ge upp. Ni får dras med smörjan tills jag rott det här fanskapet i land.

Jag tänker på när man tränar, särskilt i början när man verkligen är otränad, och det på allvar känns som om mjölksyran skriker i musklerna, långt innan man nått sitt mål. När jag började jogga efter graviditeterna lyssnade jag på schlagermusik medan jag sprang. Varje låt är 3 minuter, och första målet var att orka springa tre låtar. 9 minuter. Jag höll på att dö efter en och en halv, om jag ens kom så långt, jag har förträngt hur illa det var – jag minns att det var illa.

Men man flyttar fokus. Man ser till att just när man håller på att dö och mjölksyran darrar och kvider i varenda muskel, då kommer den DÄR låten som man bara måste höra, och måste röra sig till. Och så jävlar springer man i alla fall de tre minuterna till.

(Jag tror att Jill Johnssons Crazy in Love var den låt jag drog på när det behövdes tungt artilleri mot mjölksyra och kvidande muskler det året. Vecka 17 år 2014 är det Rejser gennem tiden med Nadia Gattas, som fanns med på dansklistan jag bloggade om igår.)

Och sen upprepar man tricket med en ännu bättre låt.

Jag har ingen klockren strategi för hur man omsätter det där till en #blogg100-strategi. Inte mer än det jag redan skrivit – att man konstaterar att just nu får det bli så här. Man ser utmaningen som ett kreativt konditionsträningsprogram, och påminner sig om att en maratonlöpare antagligen också har vissa kilometrar under loppets gång som är extra tunga, extra mödosamma och kräver extra disciplin och viljestyrka.

Lite uppförsbacke strax efter halvtid.

Så, kära läsare. Jag beklagar. Tycker ni att det är jobbigt får ni väl återkomma till midsommar, men just nu ligger den här bloggen faktiskt i konditionsträning och kommer att göra det i fyrtiofyra dagar till. Det är inte jättekul, men blir förhoppningsvis bra när det blir klart. Okej? Okej.

24 april 2014
av Jenny
2 kommentarer

Ja, for fanden mand…*

*) min nivå av dansk improvisation – längre än så räcker den inte…!

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:user:jenny_li:playlist:0gfmLuUgbI0WYeXVXZaq9f” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Danska är ett språk många svenskar gillar att göra sig roliga över. Och visst, det låter ganska roligt med alla diftonger och halvsvalda konsonantföljder. Min danska väninna har nämnt vid något tillfälle att stavning är svår inlärning på danska på grund av att uttalet – som ungarna naturligtvis lär sig först – sällan ger några riktiga ledtrådar till hur ordet ska ”se ut” och skrivas.

Men att svenskar inte skulle kunna förstå danska? Nej, det köper jag bara inte. Så himla olikt svenskan är det väl ändå inte?

Fast en gång åt jag middag med ovan nämnda danska väninna och en holländsk tjej som bott flera år i Sverige och i mitt tycke pratar mycket bra svenska. Jag pratar svenska med båda – men de måste prata engelska med varann. Så varje gång en av de andra gick på toa under kvällen pratade jag svenska med den som var kvar. Men så fort alla var på plats i rummet igen, måste vi återgå till engelska. En mycket förvirrande afton, kan jag meddela.

(Dessutom kryddad med komplikationen att försöka beställa mat på tyska av italienska kypare… Mycket spännande.)

Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om idag. Idag hade jag inte så mycket att skriva om, så jag tänkte bara rapportera att jag just drabbats av ett intensivt dille på dansk musik (framförd på danska, givetvis). Spellistan är än så länge rätt mager, men jag jobbar på den.

Ah, förresten – en annan anekdot: Intresset för dansk musik började egentligen med låten Sandstorm av Rasmus Seebach. Den gick på radion vid något tillfälle då vi bilade genom Danmark, och det enda jag uppfattade av texten var ordet ”stjerneskud”. Jomen tjena. Testa att googla ”dansk låt stjerneskud” så ser du att det är rätt värdelösa söktermer (om man inte är på jakt efter Brødrene Olsens gamla schlagdänga från 2000, men det är man rätt sällan…). Men det var liksom det enda jag visste…

Nu råkar väl jag vara lite envis av mig, så jag har lyssnat genom otaliga danska Spotify-listor på jakt efter rätt låt – och fann den till slut. Som tur är, är ju Danmark nu inte så stort. 🙂

Om någon sitter på länkar eller påminnelser om lämpliga tillskott till min dansklista… Hit med dem bara!