Ibland blir man bara så genuint trött på sig själv. De upptrampade stigarna, den snitslade banan, handlingsmönstren man upprepar och upprepar, ad nauseam. De definierar ens konturer, och man följer dem, upprepar dem, fyller i dem, förstärker och vårdar dem ömt.
Tills man mest vill spy på dem.
Och plötsligt händer det. Du tänker ”fuckit” och gör precis tvärtemot. För att du inte står ut med att dra genom dina gamla mönster och inpinkade vanor en. jävla. gång. till.
Den gamla mössan du alltid haft i handen flyger all världens väg, den närmast nernötta skrapfoten placeras stadigt i golvet (där den renderar en sällsam känsla av… balans?) och själva luften tycks självmant fara genom dina stämband, med bud om vilja och jävlaranamma. Var kom den ifrån?
Nå, det kan nu göra detsamma. För mönstret är brutet och plötsligt blir det så uppenbart att mönstret egentligen aldrig hade med dina konturer att göra. Det hade bara blivit så att du tagit det för givet.
När mönstren är brutna är de dina igen, konturerna. Förvalta dem väl.
2 kommentarer
Kommentera →