Himmel & Ord

23 april 2014
av Jenny
2 kommentarer

Nu blir det reklam!

Ja, nu blir det faktiskt lite reklam, helt frivillig och fullständigt osponsrad reklam. Det har jag inte plågat er med särskilt många gånger under bloggens levnadsbana så den här gången får ni stå ut, för det här tycker jag är en bra grej. Det är en ”hållningsväst” som jag fick med mig hem från senaste resan till Stockholm.

Jag hade googlat mig till den i förväg, och hemifrån Hamburg försökt hitta en butik som kunde sälja en över disk. Tji fick jag och var nära ge upp, när jag fick tag på distributören som raskt lovade möta upp på Centralen dagen därpå när jag var på genomresa. Det kallar vi serviceminded.

Nu har jag haft och testat den här västen en månad sisådär, och jag måste säga att jag tycker den är hur bra som helst. Den är alltså till för att rätta till hållningen på alla oss kontorsråttor som dras med skålformade tangentbordsaxlar som krummar ihop sig framåt/inåt och kan göra ungefär hur ont som helst.

Jag hade först väntat mig att västen skulle dra axlarna till rätt läge, men det gör den inte. Däremot påminner den mig om var mina axlar ska vara nånstans, så att jag själv liksom ”kommer ihåg” att sitta rätt. Och det funkar. Mer behövs inte. Sen är väl meningen att jag ska bygga upp mina muskler så att jag inte behöver västskrället, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns möjligen ett krux till med västen, och det är att den inte påminner mig om att jag ska ta på mig den, så det är väl det jag kan säga är en smula negativt… 😉

21 april 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Påsken är över, så även fastan

Ja, hur gick det med min fasta egentligen?  Tja, både och, skulle man kunna säga. Både bra och dåligt. Så där våldsamt avstående och försakande fastefastande blev det väl aldrig, jag har använt mina sociala plattformar trots ambitionen att minimera dem.

Krasst konstaterat: Det är knepigt att fasta bort sociala plattformar när man jobbar ensam alldeles för mycket som jag gör. Sociala medier är det närmaste ett vanligt fikarum jag kommer.

Å andra sidan – begränsat har jag. Och i gengäld fått tid och utrymme för annat. Och på hela taget har det känts befriande. Slöhängandet är bortrensat. Deltagandet jag ändå ägnat mig åt har blivit mer aktivt, mindre slentrianmässigt – vilket ju var vad jag ville att det skulle bli.

Man kan väl helt enkelt konstatera att jag nådde mitt mål med mindre försakelse än jag hade räknat med, och det är väl gott så.

Så vad händer nu då? Fastan är över, jag går tillbaka till ordinarie sändningar? Nej. Eftersom jag nu inte lyckades hårdfasta, men ändå hittade en skön balans och omkalibreringen jag hoppades på, ser jag ingen anledning att ändra på något nu. Slöhängandet kan gott förbli borta, det är knappast något jag saknar.

Och allt det jag fann och fick rum med istället, vill jag definitivt inte lägga bort.

Fastan är över, så jag fortsätter fasta – på det sätt det nu blev, och som inte känns som någon fasta över huvudtaget. Det är väl det som är att kalibrera om? Nästa år får jag fasta bort något som känns energikrävande då, och se vilken balans som växer fram.

Men det tar vi då.

 

21 april 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Tankar från en nattsuddande penselsucker

Men vänta, stopp. Jag är inte redo för natt riktigt än. Det är ju nu det blivit sådär vidunderligt tyst och jag äntligen hör mig själv tänka. Och då ska man stänga av och släcka ner och lik förbannat missa alltihop…?

Egentligen skulle jag vilja ta fram penslar och färger och experimentera med akvarell en liten stund, men det är inte riktigt läge att rumstera om och leta efter prylar mitt i natten, så det får väl vara då. Dessutom har jag insett att de penslar jag har är rätt värdelösa – använder bara såna där plastpenslar med inbyggd vattenbehållare – de är väldigt smidiga att ta med, och visst de fyller väl någon slags penselaktig funktion, men… Bra är de inte.

Det är kluvet det där med prylar medan man lär sig saker. Visst klarar man sig med enklare grejer när det ändå bara är för ”hobbybruk” – men samtidigt kan jag tycka att de billigare produkterna är svårare att använda och få riktigt som man vill. Och det gynnar ju knappast lärandet heller. Särskilt om man råkar vara utrustad med lite dåligt tålamod.

Med akvarellfärger har det varit så för mig. Winsonr&Newtons Cotman är rätt klassiska studiekvalitetsakvareller som man ofta rekommenderas att skaffa som nybörjare. Men jag har aldrig kommit överens med dem. De är inte dåliga – men de uppför sig bara inte riktigt som jag förväntar mig, och då blir det mycket svårare.

Jag tror att det är samma sak med penslar. En bra pensel gör målandet lättare – en dålig pensel gör det svårare, omöjligt i värsta fall. (Plastpenseln ligger nog någonstans mellan svårt och omöjligt på skalan, skulle jag tro.)

Jag ska inte bli snobb och inbilla mig att mina skeva akvareller ska bli konstnärliga mästerverk om jag bara köper mig en riktigt dyr pensel – men en sak jag fastnade för i veckans teckningskursfilmer var just lärarens pensel. Den såg inte alls ut som jag väntar mig att en bra pensel ska se ut.

(Jag har sen listat ut att jag främst sett syntetpenslar, och de har en annorlunda, stelare karaktär.)

Kurslärarens pensel påminde om ett levande, yvigt väsen när han sköljde ur färgen ur den, håren var kortare men samtidigt mjukare än hos de penslar jag använt. Kortare men ändå mjukare? Hur blir det då…? Jag ser det framför mig, men vill känna också. Känna, testa, leka.

Nackdelen är att riktigt bra naturhårspenslar är riktigt, riktigt dyrt. Man får många syntetpenslar för samma pengar…

Fast… Min tanke återvänder hela tiden till den där bilden, av de mjukt vajande penselhåren i vattnet, med den ursköljda färgen virvlande omkring. Mjukt och skönt och levande. Jag har svårt att släppa det.

(Sucker? Moi…?)

20 april 2014
av Jenny
2 kommentarer

Om vikten av egokorn

Det går trögare med bloggandet nu under påsken, när familjen är hemma. Det känns som en kontroversiell grej att skriva, för givetvis är ju Familjen Lika Med Livet och Källan Till Allt och så vidare, amen… Och visst, så är det ju. Men faktum är att jag tänker bättre när jag är ensam.

(Jag tänker till och med bättre när jag är inbubblad i hårdfokuserad arbetsbubbla – för det finns alltid nån liten hjärncell som löper i sidospår och tittar på utsikten och hittar på idéer medan jag håller på med annat.)

Och dessutom är ju det här inte någon vardags- eller familjeblogg på det sättet. Jag har aldrig riktigt velat sätta någon etikett på mitt bloggande, men när jag tänker på saken är det här ju faktiskt en ganska egoinriktad blogg. Mina tankar, mina projekt – oberoende av alla andra. Me, myself and I.

Och det är faktiskt precis som jag vill att det ska vara.

Nu finns det väl flera tolkningar av begreppet ”ego”, och jag vill åtminstone inte tro att jag eller den här bloggen uppfyller de allra otrevligaste av dem. Men jag måste ändå le lite, för så sent som igårkväll satt jag och skrev ett mejl till en kompis på ungefär samma tema – om att det faktiskt är viktigt att vara lite ego ibland.

En av mina favoritbloggar skrev igår (?) om nynarcissism – om hur sociala medier alltmer känns fyllda av ständigt promotade personliga varumärken, tillrättalagda och uttrumpetade. Det där håller jag med om. Jag kan bli omåttligt trött på det där, för det blir så tjatigt i längden – lite som ett tuggummi man borde ha kastat bort för länge sedan.

Men samtidigt finns det, tror jag, en sund grad av ”egoism”, som mer handlar om att ringa in och definiera sig själv – bortom roller och förväntningar utifrån. För de flesta är det där säkert självklart, okontroversiellt och allmänt ”vadårå” – men några av oss behöver jobba kontinuerligt på det där. För att inte glömma bort, och drunkna i annat.

(Och ärligt talat…? När jag ser den typ av nynarcissism Pausbloggen skriver om så undrar jag. Om inte fler borde jobba på det där, egentligen… Men visst, vem är jag att ha synpunkter? Var och en får bli salig på sin fason – och den här bloggen får representera min.)

För mig är små, små korn av ego i vardagen viktiga. Antingen kan de vara av tid eller också av aktiviteter, intressen, val jag gör eller samtal jag har, saker som är helt och hållet jag, och helt och hållet mina. Men ju lättare man har att gå upp i annat, i förväntningar, krav, roller, relationer – desto viktigare tror jag att det är att värna om sina korn. Egokorn.