24 maj 2014
av Jenny
Inga kommentarer
Vet ni, jag trivdes verkligen med den där fastan.
Och jag tyckte om att likna den vid en fasta, för det kändes verkligen så – även om jag inte var absolutist i mitt avstående av vare sig Twitter eller Facebook. Jag prioriterade om, och tog kontroll, och det räckte. Tiden jag behövde för annat fick jag loss, och jag trivdes med känslan av att aktivt välja min mediekonsumtion, istället för att bara oj-hoppsan-råka fastna antingen här eller där. Det fanns en slags renhet i att avstå och prioritera om.
Efter fastan har jag sunkat till helt och hållet, hänger på i snabbmatsmedierna mest hela dagarna (nåja, men nästan dårå?), och rafsar ihop andefattiga och substanslösa blogginlägg i panik vid halvelvasnåret på kvällen, då huvudet är trött och tomt och absolut inte vill prestera något mer den dagen… Det var ju faktiskt precis så det inte skulle bli.
(I förrgår fick jag förresten panik kl 23:58 för jag trodde att jag hade glömt bort att blogga – innan jag kom ihåg att jag faktiskt lagt ut en liten stump om mitt synopsis och oron att inte lyckas förvalta det ordentligt. Phew. Vore lite snopet att trilla ur #blogg100 NU, liksom… Jag har inte riktigt koll på hur många inlägg jag är uppe i, men måste ju närma sig mållinjen så smått…? Början på juni har jag för mig.)
Men i alla fall. Det blir en ny fasteperiod, för att jag vill det. Från och med nu, tills… Tja, tills jag tycker att det verkar roligare att hänga vid snabbmatshaket än att laga egen slowfood, kanske…? Regler som förut – kommentarer är godis, men lägg dem helst här eller i ett mejl istället för på Fejjan, för då måste jag ju gå dit för att läsa dem. Blir lite jobbigt när jag ska föreställa fasta, ju…
(Och ja, ansvaret att förvalta ett synopsis kan eventuellt ha något med detta plötsliga fasteinfall att göra. Möjligen.)
