Ibland är det, som sagt, rätt okej att sitta uppe i natten och lyssna på tystnad och sporadisk biltrafik utanför – men i natt är det fan bara irriterande. Jag har vare sig tid eller lust att sitta här och bli trött imorgon. Verdammt noch mal!
Men vad gör man? Somt rår man inte över. När man legat kvar och försökt somna i en-å-en-halv timme, då får man konstatera att det inte är meningen. Not this night. Så då stiger man upp, värmer ett glas mjölk och slår sig ner i soffan med sin kära skrivmaskins-iPad.
I teorin skulle jag ha velat lyssna på nattradio – en milt smeksam röst, filosofiska tankar, lite mjuk jazz. Fast jag vet inte om det finns något sådant program, orkar inte leta. (Och SR listar inte nattradio som programkategori. Va?! Hur i helvete tänker de egentligen…?)
Fast skön nattjazz har jag på Spotify, och den mjuka rösten och de filosofiska frågorna får jag väl stå för själv, när jag nu sitter här och inte kan bättre.
Jag sitter och tänker på ordet ”prototypuppfattning”. Det förekommer i kurslitteraturen, där den handlar om att vi har förväntningar på hur olika textgenrer ska vara utformade. En text som avviker från prototypuppfattningen för den aktuella genren känns fel, även om vi inte skulle säga något om samma text i ett annat sammanhang.
Men jag funderar på hur vi använder prototypuppfattningar i andra sammanhang. Eller förutfattade uppfattningar överhuvudtaget. Och låter dessa definiera omvärlden åt oss, istället för att ta in den som den är. Hänger en etikett på något – eller någon – och sen är det liksom klart, en gång för alla. Himla fiffigt egentligen, för en prydlig etikett innebär ju att vi bara behöver lyssna med ett halvt öra nästa gång – vi vet ju redan allt, behöver inte ta in mer. Eller…?
Jag vet inte jag. Hela etikett-tanken är ju väldigt rationell och i denna överväldigande samtid vi lever i måste vi ju på ett eller annat sätt rationalisera för att inte drunkna i intryck och information overload. Men… ändå?
För egen del tycker jag att det känns direkt obehagligt att upptäcka att det hänger en etikett runt min hals, och att folk faktiskt tror att nyckelordet som står på den är vad jag är.
Det spelar ingen roll om det är ett positivt eller negativt nyckelord egentligen – ta ordet ”stark”. Ja, visst. Jag är en stark person. Men hänga en etikett med ordet ”stark” på om min hals och säga ”denna där är stark”? Alla gånger då jag är svag då? Eller glad. Jovars, jag är en person som har nära till glädje, så ofta jag bara kan – men om du etiketterar mig som ”glad”, vart ska jag då ta vägen när jag är ledsen?
Jag vet inte. Samtiden och jag är inte speciellt goda vänner. Jag tycker att samtiden gör många dåliga saker med oss och vårt sätt att förhålla oss till varandra. Som att vi anser oss tvungna att rationalisera, etikettera – och därmed glömmer bort att lyssna. Det hänger ju också ihop med snarheten att prata, fylla tomrummen med egna ord, i hopp om att bli hörd. Men om inte du har tid att lyssna… hur kan du då ta för givet att jag ska ha det?
Snart står vi alla som en skock bräkande får, med varsin lapp kring halsen.
