När nyheten spreds om Anna Odells iscensatta psykos på Västerbron i Stockholm i januari 2009, reagerade jag som de flesta andra – och tyckte att det var ett jävla angrepp på samhällets resurser. Sen blåste det där över, och det var inte förrän jag hörde Anna Odells Sommarprogram och fick höra henne själv berätta om projektet, vad hon velat visa och hur projektet verkligen sett ut, som jag förstod. Och själv började fundera på konsten och vad den har för syfte.
Såhär långt tror jag att jag har skrivit om förut, och konstatera att Anna Odell till slut blev något av en konstidol för mig. Jag gillar hur hon tänker, och vad hon försöker visa med det hon gör. Eller ja, hon vill ju visa maktstrukturer, och det är väl inte dem jag gillar – utan hennes sätt att visa dem. Och jag tycker att hennes projekt är viktiga, för vi behöver bli visade de här strukturerna, annars lever vi dem bara vidare och vidare, tar dem för givet och ser inte ens vad de gör med oss. Maktstrukturer. Glöm aldrig det.
Så när jag läste ett reportage i höstas om Anna Odell och filmen Klassåterträffen som hon då arbetade med, fick jag hjärtbult och visste att det var en film jag bara måste se när den kom ut.
Nu har det dröjt i alla fall, för filmen har varit ute ett tag och hunnit få priser och grejer – men häromdagen såg jag den i alla fall. Två gånger i rad.
”Oj, var den SÅ bra?” frågar du då naturligtvis.
Jag får svårt att svara. ”Bra”? Är ”bra” det ord jag vill använda? Vad kännetecknar en ”bra” film – och kännetecknas denna filmen av dessa saker…? Njäeh. Men den är fascinerande, levande, äkta, berörande och går rakt in i hjärtat på var och en som någonsin satt sin fot i en vanlig hederlig kommunal pennalistisk skola. Skulle jag tro.
Filmen är dels en fiktion om vad som händer vid en klassåterträff 20 år efter nionde klass, där en mobbad klasskamrat envist kräver att få berätta om sina upplevelser, bli hörd och bemött. Dels är den en iscensättning av konfrontationer Anna Odell själv gjort, genom att låta sina egna klasskamrater titta på den första, fiktiva, delen av filmen – där Anna spelar sig själv och berättar om egna upplevelser.
Jag kan givetvis bara veta hur jag själv reagerade, jag som själv ägnade mina nio grundskoleår åt att alltid vara rädd att sticka ut, sticka upp eller begå några andra av de otaliga misstag som fick helvetet att dra igång igen. För det var lite som att jag kunde bli bortglömd och få vara ifred ett tag. Men minsta felsteg innebar att jag fanns på kartan igen, och fick finna mig i påhopp, gliringar och elakheter.
Det var nästan det som var värst, och mest destruktivt – att alltid behöva vara på min vakt, läsa av situationer och andras sinnesstämningar för att kunna parera mitt eget handlande. Inget barn, ingen människa, ska behöva lära sig den sortens vaksamhet.
Och då var jag ändå inte värst utsatt. Åh, när jag tänker på killen i min klass… Liten och mager, yngst av tio syskon, ärvda otvättade kläder. Svårt i alla ämnen. Helvetet han fick utstå. Jag kunde gömma mig, periodvis smälta in i kulisserna och komma undan – aldrig han.
När de gav sig på honom slapp jag. Så inte fan gjorde jag något för att hjälpa honom heller. När han kunde gav han sig på mig. Äta eller ätas. Djungelns lag var den enda regeln som fanns.
Idag ser jag så mycket mer. Mönstren. Sambanden. Bakgrunderna – hur vi egentligen hade det, allihop. Men det hjälpte ju inte då.
Och var fanns de vuxna? Tja. Det var andra tider då. ”De är bara avundsjuka”. ”Bry dig inte om dem”. Vår lärare på mellanstadiet försökte nog. Minns otaliga timmar då lektionen fick utgå, och vi hade gemensamt klassamtal istället – om mobbning och kamratskap.
Anna Odells film fick mig att minnas och tänka på alla de här sakerna, och jag tycker att hon gör det hon gör så vansinnigt bra. (Så ja, jo, ”bra” är ett ord jag vill använda, trots allt.) Skickligt och med ett sådant dödsföraktande mod. Det är sig själv hon kastar in i ringen, illustrerar sin poäng med. Det gör hennes ord och hennes budskap på något sätt obönhörligt närvarande.
Det enda hon bortser från är väl just det där med bakgrunderna – men det ligger ju inte heller i det hon vill visa. Hon visar ju hur vi som vuxna tar ansvar – eller inte – för våra handlingar som barn, och vår benägenhet att skyla över och bortse. Glömma bort.
Och det är ju just så maktmönstren befästs till strukturer. Som vi för vidare, vare sig vi begriper det eller inte.
Anna Odell förblir en idol för mig. Se filmen. Den är viktig.
