Himmel & Ord

Ja, jag skrev ju redan igår om vad jag tycker om att årets #blogg100 tar slut. Det känns… tomt.

#blogg100 gör många saker med ens skrivande och bloggande, men framför allt tycker jag att det har utgjort en täckmantel och en ursäkt att våga experimentera mer. Jag menar, ”nåt måste man ju ändå slänga upp”, liksom. Till vardags har åtminstone jag betydligt fyrkantigare uppfattningar om vad som funkar och inte, vad som håller för publicering och inte.

Under de senaste 100 dagarna har jag lagt upp mycket som jag annars skulle ha avstått från att lägga upp – men inte någon gång har jag egentligen tyckt mig behöva skämmas för det jag lagt upp, utan tycker att jag till och med kan stå för nödlösningarna. Och det är jag lite stolt över. Det är ett kvitto på att jag kan producera vettiga texter, vettigt innehåll som man säger, även under tidspress, inspirationsbrist, splittrat fokus och minimal förberedelse. Leveransförmåga under sämsta möjliga förutsättningar – tänk då vad jag ska leverera när förutsättningarna är goda…

#blogg100 har kritiserats (det kan ha varit förra året, och mest vara något som jag fortfarande går och tänker på – jag minns inte var det kommer ifrån om jag ska vara ärlig) för att det uppmuntrar skribenter att lägga upp ofärdiga, icke-publiceringsdugliga texter, och därmed fylla bloggosfären med ogenomtänkt dravel som ingen ändå ids läsa. I den mån jag haft någon direkt ambition för mitt medverkande i utmaningen har det väl varit att inte falla i den gropen, men ändå försöka att just ta ut svängarna lite mer och inte vara så fyrkantig. Och där måste jag säga att jag tycker att utmaningen gått över all förväntan.

Mot slutet kände jag väl att det var mycket uppförsbacke – rejält med intellektuell mjölksyra i systemet – och svårt att få till någon riktig spurt på slutet, fast jag hade räknat med att så snart uppsatsen var inlämnad skulle livet leka och dagarna bjuda på oändligt med tid för fritt och gränsöverskridande kvalitetsbloggande. Så blev det inte. Fast lusten finns där.

Jag funderar på hur maratonlöpare gör egentligen? Jag menar efter loppet, hur snart efter börjar de träna igen…? Misstänker att det behövs någon liten viloperiod efter Den Stora Urladdningen – men inte för lång. Lite så vill jag tänka att det ska bli nu. En kort vila, och sen på’t igen. Utom tävlan, men för glädjen och lusten att skriva, berätta, göra det jag gör här i bloggen. Det jag alltid gjort, och som jag i någon mån dammat av efter en tids svacka i och med #blogg100-deltagandet. Jag vill på inga villkor falla ner i svackan igen, utan hålla formen.

För det här var faktiskt bland det roligaste jag gjort på länge. Tack för i år!