Himmel & Ord

Genom eminenta appen Timehop (som samlar ihop saker du sagt/skrivit i sociala medier och presenterar för dig på årsdagen av när det sades/skrevs – rätt fiffigt och kul att läsa, särskilt om man har en massa roliga dumheter att bli påmind om) fick jag se att idag är det precis fyra år sedan jag stängde min gamla blogg och gick över till den här.

Det var lite stort, minns jag. Kände mig superteknisk som fått ihop sidan själv, lagt upp den hos webbhotell och fått allt att funka. Dessutom kändes det lite seriöst att köra ”egen  blogg”. Fyra år.

Totalt är det 12 år i september sedan jag så smått började blogga. Så när som på att leva och plugga är blogga det jag gjort längst. Hobbymässigt är bloggandet helt klart det intresse jag hållit på med längst och fortfarande inte tröttnat på. Inte  generellt i alla fall. Att göra #blogg100 till ett Projekt365 var (som ni möjligen lade märke till) en kul idé i ca två dagar innan jag kom till mina sinnens fulla bruk igen och lade ner idén. Men just därför känns bloggandet faktiskt riktigt roligt igen. Utan press, utan tvång, bara lust, bara roligt.

Jag konstaterade häromdagen att för mig har webben, så länge jag nu använt den, alltid varit social. Att söka information har aldrig varit ett syfte lika viktigt som att söka kontakter och möten med andra. Jag har alltid haft obskyra intressen, och uppvuxen på landsbygden… Ja, ni hajar va? Obskyra intressen flyger inget vidare i den miljön – man blir ofelbart ensam och ”konstig” med udda intressen.

(Och på landet kan till och med ”böcker” uppfattas som ett udda intresse. Just saying.)

Jag minns knappt hur det började. 1997 skaffade vi internet. Ringa-upp-modem – askrångligt och slött som tusan. Fast det funkade ju, och världen öppnades. Jag hittade mejlinglistor. Chatrum fanns ju lite varstans, men jag vågade mig inte riktigt in dit. Men mejlinglistorna var bra. Det fanns olika listor för olika intressen och jag var med i ganska många… fast jag minns inte nu vad de handlade om. Sen blev det forum – det var under min andliga period, och jag blev mer eller mindre bofast på ett internationellt tarotforum, 2001-2004 ungefär. Någon gång i samma veva kom Shortcut, som var ett karriärnätverk långt roligare än LinkedIn. Där hängde jag väldigt mycket. Blogga började jag med 2002, som sagt. Diverse pysselforum 2005-2009. Facebook 2007, Twitter 2008.

Och så resorna. Jag har varit i Nederländerna och träffat ett gäng tarotkompisar. Hur många har gjort nåt sånt…? Och jag har varit Sverige runt med pysselväskan och träffat pysslingvänner. Jag skulle fortfarande kunna boka in mig på en pysselträff nästan var som helst i Sverige och veta att där alltid är någon jag känner där och att det kommer att bli trevligt. Och nu har jag bokat klart mina biljetter till Gotland till hösten, ska ha sällskap på flyget av en kille jag inte träffat förut, men tror att han rent av bor i samma kommun som jag i Sverige. Jag känner knappt en kotte av de andra. Men jag är inte orolig. Det ska bli kul.

Jag tänker på detta, i relation till en relativt isolerad uppväxt i bonnhålan på skånska landsbygden (där närmare 25 % röstade SD i EU-valet, för övrigt. Bara som referens, liksom), och tänker på hur många dörrar nätet öppnat, hur många möjligheter. Jag konstaterar att webben är social till sin natur, och har varit det hela tiden. Den gör världen större och rikare, samtidigt som den krymper avstånden, gör allting närmare och tillgängligare. Det är faktiskt ganska häftigt.