20 juli 2014
av Jenny
2 kommentarer

Om nyår och trivialitet från en nattlig balkong

I natt har uppesittarpatrullen flyttat ut på balkongen, med jazz och allt. Musiken blandas med rasslet från en efterlängtad bris i trädkronorna omkring, några bilar som kör förbi – och så enstaka hårda plopp mot biltaken, som från nedfallande ekollon… Fast det är väl ändå lite tidigt…?

(Frampå höstkanten brukar det smattra på ganska friskt i bilplåten häromkring, här är gott om ekar. Och på sina håll kan man se bilar vars tak ser ut som bankad metall eller flacka rymdlandskap – krater på krater, sida vid sida. Gott om ekar, som sagt.)

I natt tänker jag på hur lite som behövs ibland, och hur lätt det är att ta för givet att det där lilla, lilla inte behövs, eller gör skillnad. Och att ibland räcker ansatsen, ett visat intresse – det exakta uttrycket kan göra detsamma.

Idag kom otippad eller åtminstone oförutsedd peppning, som handlade om att ta tid och ägna åt mig själv. Jag har tänkt att jag är rätt bra på att göra det, men i det här fallet handlade det om något jag oftast prioriterar ner, nämligen att lägga tid och arbete på mig själv och det jag vill.

Det är jag dålig på, i synnerhet att avsätta tid för det. Det får bli den tid som blir över, OM det blir någon tid över. Och det vet man ju hur det blir med en sån sak. Tid man inte avsätter händer bara inte.

”Låt inget så trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta.” Mmm. Jag har aldrig tänkt på det, men det kan den faktiskt. Vardagen kan mycket väl ge mig en timme om dagen, ingen kommer att dö för den sakens skull, ingenting kommer falla sönder eller så. Allt kan faktiskt vänta.

Och det kanske är jag som väntat färdigt…?

Jag började packa inför semestern idag. Klädtrasor och baddräkter i en väska. Böcker i en – alldeles för många förstås, och ändå insåg jag till min stora förvåning att jag inte känner mig ett enda dugg sugen på att läsa. Vad är det med mig? Är jag sjuk? Det måste vara något allvarligt!

Och en tredje väska med block och pennor, akvareller och penslar. Både ritblock och skrivblock. Kanske blir det där jag lägger min tid den här gången. På egna ord och bilder… eller ja, skisser i alla fall.

Jag konstaterade tidigare ikväll att sommaren är mitt nyår, men att den här gången har jag ingen sådan känsla – att saker börjar om, blir nya och glittrande, i obruten förpackning. Känner mest att saker rullar på. Same procedure as last year, and the year before, and the one before that…

Och jag behöver något som känns nytt. Behöver det, därför att det är så jag hämtar energi. Då tänker jag på det där igen. ”Låt inget trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta”. Tja… Det kanske åtminstone är dags att prioritera mina egna önskningar lite grand…?

17 juli 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Lekplatsens farsan Baloo, rastlöshet och inre fyrverkeriresor

Nu är jag sådär igen. Obstinat. Nä-hä, jag vill inte sova! säger jag med min bästa Kajsa Kavat-röst. Mitt vuxna jag suckar, öppnar munnen för att protestera – men inser att det är lönlöst och stänger den igen.

Äh. Slipp då. Men kom inte och gnäll imorgon om att jag är trött bara…
Nejdå, det ska jag inte.

Imorgon ska jag förresten bara valla barnen till en av stans bättre lekplatser – väl där får de leka själva. Där finns allt. Plastvulkaner att klättra i och åka kana på. Vattenkanoner att bli nedsprutad, och spruta ned andra med. Klätterställningar, klätterborgar, klätterpagoder och klätterskepp. Och en linbana.

Linbanan är ganska kort, högst fem meter. Men den är hög. Plattformarna är två meter över marken, och jag har hört till de pragmatiska föräldrar som tyckt att när ungarna själva kan ta sig upp dit, då är de mogna att vara där. Men sen finns ju alltid de farsor (för det är alltid farsor) som ska vara ”bussiga” och lyfta upp småbarn, alldeles för små barn, till plattformen. Inklusive andras småbarn och OJ, HOPPSAN nu ringde telefonen och bussiga farsanfarbrorn går därifrån. Fick något viktigare att tänka på.

– Jävla oansvariga farsan Baloo, muttrar jag, sur som en panter. Och hjälper småttingarna ner när de gråter och inte törs och ”snälla farbrorn” inte syns till mer.

Dit ska vi imorgon. Nu är mina killar inte så små att jag behöver oroa mig riktigt lika mycket längre – de kan både ta sig upp och ner själva, och har mål i mun om det skulle vara nåt. Jag ser fram emot att sitta på en filt i skuggan… eller möjligen i solen, för så hemskt stekhett har vi det faktiskt inte – och prata med mammakollegan. Hon är en dag före avfärd till Italien, jag sju.

Sju dagar. Det drar ihop sig. Både maken och jag har samma känsla – att sommaren snart är slut, för att semestern just ska till att börja. Och så är det ju. Det vet man ju hur fort fyra veckors semester smälter ihop. Fast jag tycker det är skönt. Att det snart börjar om igen, menar jag.

Det ska bli skönt med semester också, missförstå mig inte. Men i år är rastlösheten en verklig plåga. Lägenheten skaver, stan skaver, tyskheten omkring mig skaver – till och med själva ledigheten skaver, så mycket att jag inte ens känner mig ”ledig”. Rastlös, som sagt.

Jag är säker på att det går över när vi väl kommer iväg. Jag oroar mig inte för rastlösheten som sådan, den har sin tid och den tiden är just nu. Det kommer andra tider, och då kommer rastlösheten att vara borta. Och när vi rullar ut ur stan, fram längs Autobahn, genom sommarljumma nätter och dallrande varma dagar, söderut – mot hav och drömmar, då vet jag att rastlösheten blir kvar hemma i stan.

När vi reser brukar jag komma in i en slags bubbla. Utanpå går tempot ner, jag blir frånvarande, glömmer höra på när folk pratar med mig, verkar disträ, lite retlig när folk envisas med att störa. På insidan är det tvärtom. Där rör sig tankarna mångfalt snabbare än vanligt, som en film någon kör på dubbel hastighet. Snabbare, mer intensivt och med starkare färger. Idéer, berättelser, fantasier – allt på en gång, och i ett tempo så rasande att det bara är att åka med. Hålla i sig. Spänna fast säkerhetsbältet.

Jag antar att det där är min avkopplingsprocess, att min hjärna gör ungefär vad en dator gör när man stänger ner den, det där som surrar och rasslar inne i maskinen, och som sedan upphör med ett nätt och jämnt hörbart knäppande. Året som gått ska rensas ut, sorteras upp, läggas i arkivlådor. Intryck kategoriseras, upplevelser ramas in och hängas upp på väggarna i minneskorridoren, reflektioner släppas fram och ut och in i mina tankar så att jag kan bearbeta dem och sätta nya mål, för det nya året. Jag vet inte hur den här processen ser ut hos andra människor, men hos mig är den ett fyrverkeri av kreativa impulser, gestalter och berättelser – och den inträffar nästan alltid just när jag reser.

Och av allt jag ser fram emot med semestern, tror jag att det är den processen, den där inre resan jag ser fram emot allra mest.

15 juli 2014
av Jenny
1 kommentar

Nattljud och skärmaskiner

Även om jag kanske oftare än genomsnittet sitter uppe om nätterna på grund av högst ofrivillig och oönskad insomnia, händer det faktiskt också att jag helt enkelt bestämmer mig för att ge fan i att lägga mig och sitta uppe istället. Ta till vara nattens stillhet. Jaja, det där har ni hört förut – och nu sitter jag här igen.

Balkongdörren står öppen och det är nästan helt stilla ute. En stilla bris drar genom lövverket på eken utanför, men ingen trafik förutom en cykel med aningen lös kedja som skramlar förbi. Brisen letar sig in genom balkongdörren och stryker sig kring mitt ansikte och min hals. Det är inte för varmt ikväll, men den svala smekningen är ändå behaglig och förstärker känslan av nattro.

Idag hämtade jag min nya bastanta skärmaskin som jag köpt för att använda till att skära till bokpärmar med. Imorgon ska jag åka och lämna tillbaka den igen. När den väl stod på skrivbordet tyckte jag inte alls om den – klumpig och ful, och med dålig kontroll över hur och var snittet hamnade. Nej, minsann! Den åker tillbaka, och jag får helt enkelt bli flinkare med att använda min kära, exklusiva mattkniv – redan tidigare presenterad här i bloggen, för övrigt.

Det går fint ändå, fast jag måste erkänna att jag blev lite snopen över att skärmaskinen uteblir. Hade liksom sett fram emot den, och mot hur enkelt allt skulle bli nu när den kom på plats, bokproduktionen skulle öka drastiskt och min lilla skärmaskin skulle få dra en lättnadens suck över att nu inte längre behöva nötas ut på alltför grova arbeten. Ack ja.

Det är överhuvudtaget alldeles för bedrövligt illa bevänt med pysslandet häromkring nuförtiden. Ingenting blir gjort – inte ens fotograferande eller bildbehandling blir av, än mindre scrappande eller bokbinderier. Nåja. Det kommer väl, så småningom.

14 juli 2014
av Jenny
1 kommentar

Mellanlandning

Ja, av idén att låta 100 inlägg bli 365 blev det inte mycket – men jag måste säga att jag trivs ganska bra med semesterlunken i både bloggande och annat. Jag har varit i Sverige med barnen, träffat föräldrar och liksom ”firat sommar”.

Min pappa bor i ett – rätt underbart – litet hus på landet, sista huset längs en smal grusväg. Där får barnen det jag inte kan ge dem här – frihet att bestämma själva om de vill vara ute eller inne. Möjlighet att hitta på, upptäcka, bestämma själva. De saknar inte den friheten när vi är här, i stan, i lägenhetslivet där förutsättningen är att ska vi gå ut måste vi gå tillsammans. När jag kan följa med. De vet åtminstone inte att de saknar den.

Men jag, som växte upp och tog den för given, jag saknar den åt dem. Att de åtminstone för några dagar får ha den friheten är… stort.

Nu är vi i alla fall hemma (så hemma Tyskland nu blir). Tvättar upp och packar om – snart åker vi igen. Denna gång söderut, den årliga bilsemestern: Italien, sandstrand, kaffe, böcker, Venedig, god mat, Lambrusco. Och så Kroatien, Istrien, klippor, sidenmjuka vågor, fotogryning, Postojna, böcker, bryggbad, strosa i båthamnen, Enzos hummerpasta.

Och böcker. Sa jag böcker?

11 juli 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Dagen A som i Antagningsbesked

Idag är sommarens stora nagelbitardag: Antagningsesked för ansökan till universitetskurser släpps och det brukar bli ett formidabelt trafikkaos på antagning.se när alla hugade studenter ska kolla om de kommit in på sina kurskval. (I år satt jag och lurpassade på sajten en hel timme innan beskeden kom… Spännande saker juh!)

Och jag måste säga att jag är ganska nöjd.

Jag har kommit in direkt på två av mina tre högst prioriterade kursval: Dels C-kursen i Språkrådgivning och textvård – det vill säga fortsättningen på kursen jag läst i år. Den är rolig – och väldigt, väldigt jag!

Och så en kurs i Kognitionsvetenskap med inriktning och fokus på ”Framtidens intelligenta teknik”. Jag ser den lite som en fristående och applicerad fortsättning på användbarhetskurserna jag läst tidigare. Det ska bli riktigt kul att återuppta det ämnet!

Och så den tredje kursen, där jag är andra reserv (och helt fräckt räknar med att komma in i nästa antagningssväng – två ynka platser till ska det väl bli, tycker man…!): Ett ganska omfattande distansprogram i Organisation och ledarskap. Det programmet kommer att pågå ett tag så jag kommer att ta det med mig och fortsätta läsa när jag flyttar hem och börjar jobba igen. Det är ett sådant program som är avsett att läsas parallellt med arbete, så det ska nog gå bra.

Jag har nog inte pratat om det så mycket, men i mitt allra första jobb (förutom sommarjobben) hade jag en teamledarroll där det ingick rekrytering, utbildning, resultatuppföljning och hela baletten – och det är fanimej bland det roligaste jag gjort.

(Bra gick det också, om jag får säga det själv. God förtjänst*, nöjda kunder och glada medarbetare. 🙂 )

* (för företaget iaf, min lön var det väl inte så mycket bevänt med…!)

Det har nog legat i bakhuvudet ända sedan dess att jag vill göra mer sådant så småningom – mer ledarskap, i större och mer formell skala. En utbildning blir man vare sig chef eller ledare av, men kunskaper väger lätt och gör inte ont någonstans, så det är väl ett sätt att kratta gången till dess grinden är öppen i alla fall.

Överhuvudtaget känns de här tre kurserna som en rätt skön mix av saker jag vill jobba med i framtiden, så av det skälet ser jag verkligen fram emot höstterminen. Nästan så att jag mitt i sommarvärmen undrar om det inte är september snart…!

(Fast egentligen börjar jag bli mer än lovligt trött på att distansplugga… Lappsjuka och rastlöshet har blivit ständiga följeslagare, vissa perioder formlingen klättrar jag på väggarna här, trots att jag alltid har fullt upp. Arbetsuppgifter har jag i rikligt mått, stimulansen är det väl lite värre med… Absolut sista året nu.)