Det är något med nyårskänslan som är annorlunda i år, något som inte verkar vilja infinna sig riktigt. Kanske är det därför jag så lätt fastnar i att stirra på 2010, och ta ut satsdelarna ur det som varit. Men framåt vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Vad vill jag egentligen med 2011? Och med resten? Med livet?
Den där frågan dyker upp allt oftare. Vad är det jag vill – egentligen? Vart är jag på väg? Vart skulle jag vilja vara på väg?
(Och nej, stå still känns inte ett alternativ – det är inte min grej. Åtminstone inte här och nu. Jag kan kasta längtansfyllda blickar mot människor som står stadigt i sina respektive nu, med rötter som sträcker sig långt ner genom jordskorpan, väl förankrade… Men jag är inte där än. OK?)
Jag har redan definierat 2010 i tarotkort – Eremiten och Den hängde. Och så har jag sagt att jag skulle försöka välja ut två kort att ta med mig in i 2011.
Många väljer ett ord inför det nya året. Inför 2010 valde jag ordet ”mod” – vilket kändes väldigt relevant i december 2009. Men under de senaste veckornas funderingar har jag kunnat konstatera att jag blivit fegare, inte modigare, under 2010. Visst, jag vet att flytta utomlands i sig är rätt modigt – och som människa kan man bara ta in SÅ mycket på en gång… Men jag märker mina egna tendenser, bevekelsegrunder och motiv. Jag försöker kanske också att ge akt på sådant som inte omedelbart syns utifrån. Min feghet är ännu i sin linda – men där vill jag försöka kväva den.
Hursomhelst – mot den bakgrunden känner jag väl inte att det där med Årets ord riktigt är min grej. Jag gillar mina tarotkort, så jag håller mig till dem.
Ett tag ville jag välja Dåren som ett av mina två årskort, och Vagnen som det andra. Vagnen kan jag nog känna är ett klokt val – under 2011 kommer saker att behöva tas kontroll över, beslut fattas och vägar väljas. Och det är just den slags kontroll och styrkraft Vagnen handlar om. Förmågan att välja sin väg – och kraften att hålla en någorlunda stadig kurs.
Men Dåren…? Det känns som om jag redan ”valt” Dåren otaliga gånger – och vart har det lett? Ingenstans. Ingenstans alls.
Jag tänker att Dåren kanske inte funkar att välja som årskort eller fokuskort. Att Dåren inte funkar så. Han kan vara en katalysator för de processer vi behöver ta oss genom – men han ÄR inte en sådan process. Han är en påminnelse om vilka vi är innerst inne – och om modet vi redan bär med oss. Men i sig själv uträttar han inget.
Så. Bort med honom. Vad istället? Jo, efter moget (?) övervägande blir det här mina kort för 2011:
Jag vet – det verkar helgalet. Vem fan väljer Döden?
Fast här är det ju inte den sortens Död det handlar om. Mer en slags ”kill your darlings” – Feng shui, rensa i röran. Livsröran. Och det är en död, därför att det skrämmer som en död. Det är att välja bort saker man gjort sig van vid, börjat ta för givet – blivit bekväm med. Det är att välja bort – utan att fylla tomheten med något annat. Utan att fylla tystnaden med nya ljud.
Jag ska inte komma och påstå att jag väljer det kortet (och dess läxa) utan vånda – för det gör jag definitivt inte. Jag inser att jag måste syna väldigt många av mina invanda spår i sömmarna – och vara beredd att kapa trossarna till saker jag egentligen inte alls vill göra mig av med. Men jag måste – för att jag inte har rum för dem.
Om prylar säger man ibland att om man har för många, slutar det med att prylarna äger en – istället för tvärtom. Jag tror att samma sak gäller ”livsprylarna”, allt det vi ägnar vår tid och vår energi – och oss själva – åt. Jag vet att jag är luddig nu – det här är ännu bara halvtänkta tankar.
Alla de Dårar jag valt tidigare genom åren, alla dessa ständiga nystarter, alla infall, allt som plussats på genom så många vilsna år, utan att någonsin motsvaras av att rensa ut motsvarande… Allt det där tynger. De hänger som ett tredubbelt kvarnhjul kring halsen – och en del av det måste bort, eller så kommer det att knäcka mig. Eller åtminstone att hålla mig ur kurs.
Jag tänker som sagt en hel del just nu på vad jag egentligen vill ha ut av livet. Vart vill jag vara på väg? Och jag har aldrig varit osäkrare eller längre ifrån ett svar på den frågan. Men jag tänker åtminstone att det inte är saker som ska till – utan saker som måste bort, för att jag ska hitta rätt.
Jag