03 januari 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Ett schlagerkulturellt nyårsfirande

Nyår blev alltså en märklig historia i dett Jennyanska residenset – och efter att ha gjort några håglösa försök att följa något filmiskt mästerverk, gav vi upp och beslöt ta seden dit vi kommit och se vad tyskar tittar på medan de inväntar tolvslaget. Vilket var schlager, skulle det visa sig.

Alltså – som svensk kan ju jag slänga mig med att kalla mig schlagernörd bara för att jag tycker ett Melodifestivalen är det roligaste som händer svensk TV på hela året, och att Eurovision Song Contest är en kul-turtradition värd att bevara genom att troget bevaka dess alla delfinaler, semis och kvasis hit och dit varje år. Men här i Tyskland är schlager något annat – här är schlager en genre, oberoende av nationella eller internationella musiktävlingar. Det är lite fascinerande, faktiskt. Så var det säkert i Sverige också för 10-20 år sedan, men numera ÄR schlager liksom synonymt med dessa musikevenemang och inget annat. Och en bra schlager enligt svenskt mått mätt ska ju definitivt inte låta som en schlager, utan mera som vilken poplåt som helst, typ.

Klippet är från någon sommarkonsert, men nyårsvarianten såg ungefär likadan ut. Och jag blir så fascinerad över den här artistfiguren. DJ Ötzi… Medelålders, skulle på något sätt kunna platsa som Hulk Hogans brorsa och utstyrd i slitna jeans, lärarkavaj och vit mössa (den är tydligen en gimmick, för den hade han på nyårskonserten vi såg också) – och så sjunger karln den smörigaste schlagern i mannaminne… Och i publiken uppstår spontan allsång.

Just allsången förtjänar faktiskt några ord bara den: Det är klart att man skulle kunna tänka sig att just det här är en konsert där allsång liksom ingår i konceptet – sådana program har vi ju faktiskt i Sverige också. Visst. Men – redan för några år sedan, när familjen semestrade i den hårt tyskinvaderade staden Bibione i nordöstra Italien (Åk inte dit förresten! Det finns inget italienskt kvar i den stan, ni kan lika gärna semestra i Tyskland…!) blev vi stående och fascinerat studerande det tyska kulturlivet i schlagerns och allsångens tecken: Det var på en sådan trottoarservering som kantar gatorna i de flesta turistorter, där man hyrt in en musiker, som satt och rev av den ena tyska schlagern efter den andra på sin keyboard. Och publiken älskade det – förstås. De satt där med sina pizzor (hurra för Italien!) och ölsejdlar och skrålade med i varenda låt, inte en strupe torr – eller tyst. Så det är något med den tyska folksjälen och allsång!

(Svenska charterturister gör mycket dumheter, det säger jag ingenting om. Men allsång sjunger de inte…!)

Lite senare under nyårsnatten, medan vi väntade på att 6-åringen skulle somna om efter nyårsraketerna, råkade vi hamna på en shoppingkanal, där man gjorde nonstop-reklam för en CD-box (ja, jag veeeeet – men det här är ju Tyskland, dårå…!) med bara schlager. SÅN schlager…

Som sagt – djupt fascinerande. Jag säger inte att jag tror att alla tyskar lyssnar på schlager här, men det är helt klart en levande musikgenre här – som jag knappt tror att ens dansbandsmusiken i Sverige kan matcha.

Ett stycke kulturell kollision, helt enkelt, på självaste nyårsnatten!

01 januari 2011
av Jenny
12 kommentarer

Det där med nyårslöften

Jag brukar inte avlägga några löften på det sedvanliga viset – jag vill inte förknippa ett nytt år med nya prestationskrav. Visst, jag ska träna och äta rätt och allt sånt där – men inte genom att göra hälsotänkandet till ett nyårslöfte. Jag tror inte på den sortens piska – inte ens om man hänger en morot i ena änden av den och kallar den ”motivation”.

Nej, nyårslöften är för mig snarare löften om att göra saker FÖR mig själv. Saker som syftar till att göra mig lyckligare (och därmed i förlängningen en bättre människa som presterar en massa bra saker – men det är att betrakta som en ren biverkning).

Så inför 2011 har jag lovat mig själv följande:

1) Att rensa i röran. Det här har jag redan nämnt – men det är årets huvudspår, så det förtjänar att nämnas igen. Här ska rensas ut – fysiska prylar och mentalt tankejunk. Allt detta som splittrar mitt fokus på olika plan – bort med det! Det innebär konkret att jag ska rensa ut lådor och skåp – men också inventera mina vanor efter tids- och energifällor. De finns – och de är många.

Många av dem vill jag kanske inte ens släppa taget om – ni kan säkert gissa vilka jag menar. Men måste de bort, så måste de bort. Jag kanske måste nöta in i mig själv att de måste bort – men bort ska de. Jag har börjat småstäda här och var – kanske kan jag lämna lite skit i hörnen, om jag med mindre medel får till en energimässig autostrada genom tillvaron. Ett steg i taget. Sen – sen vi får se.

2) Att ge mig själv någon form av schemalagd (annars vet man ju hur det blir) strövtid, upptäckartid, inspirationstid. Julia Cameron har ju morgonsidor och konstnärsträffar som huvudsakliga kreativitetsverktyg. Morgonsidor har jag gjort (även om de urartade till ett slags febrilt dagboksskrivande snarare än kreativt skrivande) – men konstnärsträffarna, som går ut på att ge sin inre konstnär näring och energi i form av intryck och inspiration. Jag fattade aldrig vad jag skulle göra med den där tiden, och Camerons egna tips verkade så fåniga… Jag tror att ett par timmars strövtid varje vecka (preliminärt fredagar efter tysklektionen) gör samma trick, så att säga. Jag tänker att jag ska sätta mig på ett tåg (eller i bilen gubevars) och åka nånstans – stiga av och se vad som finns där. Jag kan ha som mål att ta fem bilder och sen åka hem igen. Bra så.

Jag gör det här för inspiration och vidgade sinnens skull – men självklart också för att göra mer av den här stan till min. Jag gjorde mycket sådant i våras – och ja, det faktum att det varit schweinkallt och snålblåsigt de senaste månaderna påverkar givetvis. Men det är en stelhet som smugit sig på mig också – och den hör till energitjuvarna som måste rensas bort.

3) Läsa mer. Jag har funderat på hur många böcker jag läser på ett år – inte för att siffror är viktigt, men för att jag ändå någonstans skulle vilja sätta upp ett mål. Vad vore rimligt – men ändå utmanande – för mig? Jag tror att jag landar i 25-30 böcker. Vi säger 30 (jag läser ju en del barnböcker också), för enkelhetens skull. Tills i december 2011. Med recensioner – om jag hinner…!

4) Skriva mer. Meningen med skrivkkurserna var att de skulle locka mig att skriva mer – fast… Det har mest blivit att jag har skrivit kursuppgifter – men utöver det har jag inte skrivit något speciellt, trots att jag har flera texter som jag påbörjat till kurserna som jag skulle kunna fortsätta pyssla med. Det måste också bort.

Jag har också ett litet 365-projekt som jag kallar Dagens dikt. Jag tänker mig det som en vidareutveckling av Camerons morgonsidor, tror jag – för att korta dikter/ordbilder är grymt inspirerande. Jag har aldrig skrivit så mycket som när jag regelbundet skrev dikter – jag hoppas kunna frammana den inspirationen igen. Ska köpa (eller göra) små anteckningsböcker med vidhängande penna att placera ut i alla jackfickor, handväskor, handskfack i bilen och andra ställen där man oförhappandes kan drabbas av inspiration. Plötsligt händer det.

(Däremot kommer jag att ta bort kategorin Fritext från bloggen. Ni som hängt med bland kommentarerna till de texter jag lagt ut där förstår antagligen varför. Textembryon hör hemma i trygghet och värme – och en sådan plats är inte nätet. Det är synd, jag hade önskat att de kunde få vara ifred och sprida inspiration och skrivglädje – men så länge självgodheten härskar och besserwissrarna duggar tätare än hundar och katter så gör man bäst i att hålla sina telningar inomhus . Kanske är de stora nog att gå ut på egen hand så småningom.)

***

Generellt ser jag framför mig att 2011 ska bli året då jag skapar mig ett fritt, kreativt liv – istället för att trassla in mig i en törnrosskog av inbillade hinder. Mindre snack, mer hockey.

01 januari 2011
av Jenny
5 kommentarer

2011:1

Det första inlägget för nådens år 2011, nyårsdagen, 1 januari. Det är något särskilt med en sådan här dag – den första dagen i något alldeles nytt. Och ändå – en dag som vilken som helst. Ja, förutom att allt är stängt och de enda som får jobba för högtryck är pizzabagarna. Men ändå. En dag – precis lika vanlig och precis lika unik som alla andra dagar.

Vår nyårsafton blev lite… melankolisk. Vi brukar oftast fira själva, och jag brukar tycka att det är helt okej – lite extra god mat och bubbel på gatan med grannarna vid 12-slaget, och det har varit ett skönt sätt att fira nyår. Jag vill inte ”festa in” det nya året, hellre prata och mötas in det – om nu någon förstår hur jag menar med det. Småskaligheten är viktig för mig – den är inte något jag vill kompromissa om. Ska den delas med andra måste den delas med andra som värderar den som jag. Hm, svårt att sätta ord på, märker jag.

Och det var ändå inte det jag skulle skriva om – för det som hände igår var att allt bara kändes helt fel. Jag hade varit (och är fortfarande) sjuk, och inte orkat planera eller förbereda någon nyårsmat. Maken hade fixat förstås – fast kanske inte exakt så som jag skulle ha gjort, vilket var helt okej eftersom jag själv inte varit i form att arrangera något mer avancerat än en ostmacka. Men på något sätt ställdes allt på sin spets. Jag fick hemlängtan. Längtan efter att stå där på gatan under Norra utposternas mörka himmel beslöjad av krutrök och stjärnkrevader, skåla med mer eller mindre förfriskade grannar – våra grannar.

Jag kan inte ens förklara vad som är så speciellt med det. Att längtan inte så mycket handlade om Norra utposterna – eller ens om grannarna där – i sig. Att det är en längtan efter en värld som är vår. Eller min. Jag tror inte att maken känner som jag i det här. Han har ju ett annat sätt att göra den här platsen till sin än jag har – jag som seglar runt i tillvaron utan att riktigt sitta fast någonstans, som själv måste skapa mening och göra mig fast vid bryggor jag själv navigerat fram till.

Och jag har nog inte riktigt varit så duktig på det där hittills. Inte riktigt fattat att det var viktigt. Jag behövde min eremittid och tog den – utan att riktigt se vad som tornade upp sig utanför grottan. Det gör inte så mycket. Jag hinner det sen. Det var bara igår det kändes… lite mycket.

Så – det blev en annorlunda nyårsafton. Vi hade det mysigt, fixade vår hummer och tog det lugnt som planerat – men mitt hjärta kändes tungt ändå. (Vilket givetvis bara underströks av att hummereländet inte smakade riktigt lika bra som det brukar göra hemma. Jag skriver upp Bong Hummerfond på Things to buy in Sweden…-sidan.) Just nu känner jag mest otålighet att få sätta igång med 2011 på riktigt – ändå vet jag inte om jag lyckades göra så mycket annorlunda idag som jag föresatt mig.

Men det lär ju vara 2011 även imorgon, har jag hört.

31 december 2010
av Jenny
4 kommentarer

Tio scrapfavoriter – 2010

Och, precis som med fotona, hör det ju till att visa årets favoritlayouter. Jag skrev någonstans igår att jag inte var säker på om jag faktiskt gjort 10 layouter i år, fast det var väl att ta i. Jag har säkert gjort 20 – om man räknar in kort och annat – men mer är det inte… Inte ett stort scrap-år, med andra ord. Jag hoppas att 2011 artar sig bättre än så.

31 december 2010
av Jenny
4 kommentarer

Tio favoritbilder – 2010

2010 var alltså inte mycket till fotoår – trots att jag bespetsat mig på ett mycket aktivt fotograferande i år. Det bidde en tummetott, skulle man kunna säga. Ryggen bär (!) en del av skulden – jag har helt enkelt inte kunnat kånka omkring på kameran och riskera snedbelastning med efterföljande veckors smärta och haltande. Kanske blir 2011 ett starkare ryggår – så jag vågar ta ut kameran lite mer.

Men, som traditionen bjuder måste jag givetvis göra en liten bildkavalkad över årets favoritpixlar i alla fall. Tio någorlunda hyggliga bilder ska jag väl lyckas skrapa ihop. Hoppas jag… 😉

Gråtande-barn-porträttet på sonen – en hårdphotoshoppad grungeskapelse som jag pillrade under upploppet till Photoshopkursen i våras. Ja, alltså – han gråter inte, men fler än en betraktare har associerat själva bilden till en sån där 80-tals-styggelse till lågbudgetkonst. Och det värsta är väl att jag ser kopplingen – fast gillar fotot ändå. Go figure?

Vårt påskris impulsinhandlades från en av de lokala blomsterhandlarna – fast vad det är har jag ingen aning om… Vackert var det med knoppande och blommande påskris – påminnande om att våren var i antåg. För det var den faktiskt redan i tidiga april.

Fråga mig inte varför jag gillar den här bilden – men jag bara gör det. Kanske för att de raka porträtten alla är ”gjorda” redan, och ett oväntat snapshot från en i vanliga fall rätt förkastlig vinkel ändå ibland kan kännas som om den tillför något. Jag vet inte. Men jag tycker om den här bilden, oavsett.

Den här bilden valde jag också att fiffla med till min photoshopkurs – fast ingen av de fifflade bilderna kunde mäta sig med den här, som bara är beskuren, lätt finlirad och efterskärpt.

Det är inte många av favoritbilderna som skildrar vår nya hemstad – jag inser det. Jag vet inte varför – kanske för att staden fortfarande känns väldigt främmande. Jag är likadan när jag turistar – det blir inte många bra bilder när jag reser heller. Jag tror att jag skrev om det i somras också – att först i år, vid sjätte eller sjunde besöket i Rovigno börjar jag känna mig såpass hemma att jag verkligen ser staden. Kanske börjar jag se Hamburg 2011? Jag hoppas det. Den här bilden gillade jag själv inte först – men när jag nu bläddrar bland bilderna från 2010 tycker jag märkligt nog om den ändå. Trots dess räta linjer och fyrkantighet.

Här är det väl egentligen inte själva bilden som är något särskilt – utan effekten. Halva i en bruntonad svartvit – och så Svampboben i fullfärg. Blev bra det där…!

Min fine, men ack så kameraskygge son. Som man får smyga sig på. Helst med teleobjektiv – fast något sådant äger ju inte jag, så jag får förlita mig till tur – och envishet. Plötsligt händer det – och då händer det med besked!

En bild från Rovigno – Rovigno som jag redan nämnt. Det var annorlunda att fotografera där i år – som om jag var mer hemma än någon gång förut. De udda vinklarna kändes bekväma – och meningsfulla. Tyvärr bråkade ryggen med mig mer än någonsin just under de veckorna vi var där, så jag fick välja bort kameran mer än jag hade velat. Men några bilder blev det ju ändå.

Den här bilden har jag faktiskt knappt gjort något med i Photoshop. Den är själva anledningen till att man stiger upp halv fem på morgonen på sin semester för att traska ner till stan och hinna till hamnen innan solen stiger upp. Det bara blir såhär då. Värt besväret, helt klart. (Sen har gryningstimmor andra fördelar också – men dem ska jag låta er upptäcka alldeles på egen hand!)

Som sagt… plötsligt händer det…!

Och så den här dårå – kanske min personliga favorit för året, faktiskt… Knappt photoshoppad alls – bara en kombination av tur, timing och lyckosam skärpa. Låt mig presentera: Gravitationsfria grabben!

(Ehm – jag hoppas att ni inte räknade alltför noga…!)