Himmel & Ord

Efter förmiddagens gnällinlägg tog jag en smula kultur med mig till min läst. Jag tänkte att lite god poesi kunde liva upp tillvaron en smula… Det gjorde den också – jag kan verkligen rekommendera Baudelaire som läsning när man är på akut dåligt humör, skitförbannad, less eller grinig i största allmänhet. Då framstår den cyniska pitchen i Baudelaires diktning (för er som förträngt gymnasieantologierna; det var alltså han som skrev Kadavret, som vi väl alla tvangs analysera på litteraturlektionen…) än tydligare, och även de hårdast sammanbitna mungipor tvingas till slut norrut i ett igenkännande flin…!

Riktigt skojigt alltså – på ett slags poetiskt vis!

(Fast sen, när jag stått nästan en timme och stekt pannkakor – ja, eller hur lång tid det nu tar att steka upp en omgång pannkakssmet, jag var ju upptagen med att läsa, så jag tittade kanske inte så noga på klockan – och barnen åt en respektive en halv var… Då kunde den luttrade modern åter hålla sig för skratt.)

Jag försöker blogga, men det går trögt. Jag är på för dåligt humör.

Först tre veckors jullov – förvisso välbehövlig vila och hemmamys – men sen kom förkylningsviruset från helvetet och slog till. Just som vardagen stod för dörren med hett efterlängtad rutin och tid för tystnad, skrivande och egna tankar. Jag har försökt blogga om det där också – hur mitt huvud kräver tystnad och ensamtid, hur intryck och människor och ljud och ständig samvaro annars bygger upp ett brus inom mig som växer till ett dån som växer till ett vrål…

Men det går inte att förklara. Inte utan att jag framstår som ett hjärtlöst och egofixerat nut-case, redo för hispan.

Det är klart att det är synd om barnen som är sjuka. Fast det verkar uppriktigt sagt inte gå någon större nöd på dem, måste jag säga. De äter lite dåligt, så vad gör den ömmande modern då? Steker pannkakor flera gånger i veckan, för att de åt minstone ska få i sig det. Daglig glass hör också till kostcirkeln för små sjuklingar har jag hört. De har fått titta på TV hur mycket de vill, spela TV-spel, bygga lego, låna mammas stämplar, mammas (snordyra) akvarellpennor… De leker, busar, hoppar i soffan och bär sig åt som barn gör mest. Febern gör sig mest påmind genom att JAG påminner dem om att de borde ta det lite lugnt.

Fast de börjar klättra på väggarna lika mycket som jag nu. De har lekt alla lekar, spelat alla spel, sett alla filmer, målat ut alla målarböcker. Springet i benen bryr sig inte om några förkylningsvirus eller 38,5° feber. Jag känner hur det kliar i dem precis som det kliar i mig – efter frihet, frisk luft och rörelse.

För dem handlar det om att få träffa andra barn att leka med än bara varann. För mig om att få tyst i huvudet länge nog att höra vad jag själv tänker. Men längtan och rastlösheten och kliet i kroppen är detsamma, tror jag.

Miranda har hoppat på en WordPress-utmaning som heter Post-a-day-2011. För varje dag får man ett nytt tema att blogga kring, eller att blogga kring varför man inte har lust att blogga kring. Eller nåt. Jag funderade ett tag på om jag också skulle hoppa på – för att inspirera mig själv, och som Miranda skriver; kanske väcka tankar jag inte ens visste att jag bar på. Fast jag har också lovat mig själv att INTE hoppa på utmaningar som innebär piskor som måste gå före lusten. Så jag tänkte köra snålskjutsvarianten. Jag följer post-a-day-bloggen och tänker blogga om de ämnen som verkar kul – de som faktiskt väcker något i mig. Om jag inte blir inspirerad så får det vara.

Det här inlägget kan dock med lätthet sorteras in under remat ”Saker jag ser fram emot”. Jag ser fram emot vardag, rutin och balans. Tystnad och vald ensamhet. Skrivtid och utlovad strövtid.