Efter förmiddagens gnällinlägg tog jag en smula kultur med mig till min läst. Jag tänkte att lite god poesi kunde liva upp tillvaron en smula… Det gjorde den också – jag kan verkligen rekommendera Baudelaire som läsning när man är på akut dåligt humör, skitförbannad, less eller grinig i största allmänhet. Då framstår den cyniska pitchen i Baudelaires diktning (för er som förträngt gymnasieantologierna; det var alltså han som skrev Kadavret, som vi väl alla tvangs analysera på litteraturlektionen…) än tydligare, och även de hårdast sammanbitna mungipor tvingas till slut norrut i ett igenkännande flin…!

Riktigt skojigt alltså – på ett slags poetiskt vis!

(Fast sen, när jag stått nästan en timme och stekt pannkakor – ja, eller hur lång tid det nu tar att steka upp en omgång pannkakssmet, jag var ju upptagen med att läsa, så jag tittade kanske inte så noga på klockan – och barnen åt en respektive en halv var… Då kunde den luttrade modern åter hålla sig för skratt.)