Himmel & Ord

Jag funderar på acceptans. Förmågan att förlåta sig själv för brister, tillkortakommanden och regelrätta fuck-ups. Finns det något svårare?

För en tid sedan läste jag något i en blogg – kan det ha varit hos Miranda? Hon brukar skriva kloka saker. Hursomhelst – det handlade om någon som hade läst om eller jobbat med människor som fått ett handikappat barn, och hur det svåraste för föräldrarna var att acceptera att deras barn aldrig skulle komma bli det barn de drömt om och föreställt sig. Jag tänkte redan när jag läste det, och än mer har jag tänkt under de senaste dagarna – att det där måste gälla även i andra situationer.

När själva livet inte blev som man drömt och föreställt sig att det skulle bli.

Det är väl ungefär vad 40-årskriserna brukar handla om…? Att man våndas över sina livsval, sina fuck-ups och alla point-of-no-return man redan passerat. Över all tid man redan förspillt, i ungdomens brådska och aningslöshet. Först i backspegeln ser man hur vägvalen slirat på lösa boliner och försatt en ur kurs. Och när man väl kommit ur kurs, kan vad som helst hända (se Kaosteori – ”små förändringar i initialvärden ger stora och på sikt oförutsägbara skillnader”).

Kanske är det min begynnande 40-årskris som puttrar fram – jag 30-årskrisade ju redan vid 26, så varför inte 40-årskrisa vid 38?

Eller också är det bara det faktum att jag klivit ur mitt liv för en tid, och sitter här i en bubbla vid sidan av – på bästa åskådarplats. Jag kan hålla mitt liv – och därmed även mig själv – på armlängds avstånd och granska alltihop i sömmarna. På gott och ont. Första impulsen jag fick var att fixa, förändra – ”göra om, göra rätt”, som man säger. Den slitna och tufsiga individen som lämnade Stockholm 2010 skulle återvända i glans och triumf 2013 – pånyttfödd och uppgraderad, med hittills oanade finesser och prestanda. Personlig utveckling à la Extreme self-makeover.

Insikten om att jag höll på att blåsa upp en enorm chimär för mig själv träffade som en knytnäve i solar plexus – men jag antar att jag ska vara tacksam att den snytingen åtminstone kom i tid. ”Problemet är att du inte accepterar ruta ett”, sa maken – och jag måste ge honom rätt. Ruta ett hänger som ett kvarnhjul kring min hals – för att jag vägrar acceptera. Mig själv, den jag är.

Vägran att acceptera har lett till fler urspårningar, fler vårdslösa girar och missbedömningar – än om jag helt enkelt enkelt (ha!) hade accepterat från början. Nu måste jag inte bara acceptera ruta ett – jag måste också på något sätt förlåta mig själv för saker som blivit fel längs vägen, en slags acceptansens retroaktivt förlängda arm.

Fast det gör ju ingenting enklare, förstås.

Jag fann texten jag beskrev ovan – den var från Miranda, som jag trodde. Hon skrev bland annat (fast jag rekommenderar hennes inlägg i sin helhet, det är riktigt bra och tänkvärt!):

Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömbarn för att kunna se det barn som kom.

Min version blir ungefär:

Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömjag, för att kunna leva som den man är.

Någonstans känner jag sorg (och en liten svart klump av skam, för säkerhets skull) över att det här är saker jag skrivit om i flera år. Acceptans och mod att vara den man är. Tydligen har insikterna ändå inte nått ända in, eftersom jag står och stampar på samma fläck, med min ruta ett som ett kvarnhjul kring halsen.

Eller också kom insikterna också av sig, när de föddes in i en värld som redan var så ”kaosteoretiskt skev” som min var. Kanske var det så ändå att det här var enda sättet att faktiskt ”göra om och göra rätt”. Att kliva ur ett tag, sätta sig i en bubbla och se världen – och mig själv – som de är. Sen kanske, möjligen, äntligen, kan jag börja med den svåraste processen. Att acceptera ruta ett.