Hur kan något
så litet
och beskedligt
plötsligt te sig så
obarmhärtigt stort
övermäktigt och
skrämmande?

Jag vet att det bara är
jag själv
som blåser upp
det lilla
beskedliga
oförargliga,
vet att det bara är
ett skuggspel,
en illusion,
ett monster under sängen.

Men ändå.

Jag är bara så
rädd att göra fel,
begå ett misstag

till.

Då blir
även det minsta,
mest beskedliga
av vägval
plötsligt så
obarmhärtigt stort.