17 mars 2011
av Jenny
3 kommentarer

Naivitetens död

Fullmånen infaller egentligen först på lördag, men här inföll insomnian tydligen några dagar tidigt den här gången. Jag var galet trött igår, lade mig tidigt – och vaknade klockan 01, med kryp i själen och galendrömmar hotande innanför pannbenet. Jahaja. Jag stiger väl upp då, och här är jag nu. Jag har skrivit några stycken på en långnovell som ska lämnas in till skolan, hejat på en med-sömnlös på Twitter, druckit lite vatten… Saker man gör när man är uppe mitt i natten av ingen vettig anledning alls.

Och konstaterat att inget nytt rapporterats från det japanska kärnkraftverket sedan jag gick och lade mig.

Är det jag som är övernojig, eller är det något som dör just nu? Livstilltron, världstryggheten? Skyddsnaiviteten, kanske? Jag har aldrig haft en åsikt om kärnkraft. Mina föräldrar hade Nejtack-knappar på sina jackor på 80-talet och jag minns att jag skrämdes allra mest av fenomenet ”slutförvaring”, vid besöket på Barsebäck, som jag tror att alla skånska skolbarn fick åka på. (Barsebäckskantinen hade särskild gästmeny för besökande skolklasser. Spaghetti och köttfärsås, och päronglass till efterrät. Alltid.)

Jag minns att jag tänkte att saker som är så farliga att de måste grävas ner under djupa berg för att inte skada människorna och världen, kanske man inte borde ha lekt med från början. Jag kan inte låta bli att tänka samma sak idag.

Samtidigt. Jag har ju blivit van, som vi alla har, vid att vara omgiven av elektricitet. Jag som inte ens vågar tända en grill på sommaren – vedspis känns oerhört avlägset. (Gas-dito likaså. Nästan ännu värre.) Jag är van att kunna gå omkring barfota och iförd ett tunt linne hemma – mitt i vintern. Och att jag trivs online är vl knappast någon hemlighet.

Innan internet klev in i mitt liv var jag en flitig brevskriverska. Jag skrev brev jämt, hade alltid en 4-5 brevvänner världen över. Idag har jag 220 vänner på Facebook, varenda en av dem människor jag tycker att jag ”känner” – även om jag inte träffat dem alla. Men jag kunde åka på pysselträff i Kolbäck för några veckor sedan, för att träffa några av dem – och det var som att kliva in i ett rum med gamla vänner och bara… vara hemma. Skulle jag kunna upprätthålla de relationerna med brevskrivning? Knappast.

Vad jag säger är att vi gjort oss beroende av kärnkraften, att det inte bara är att stänga av – även om det är den impuls man får när man läser om katastrofläget som pågår i det Japanska kärnkraftverket just nu. Det skulle påverka allas våra liv väldigt mycket – och vi är inte förberedda på den omställningen.

(Och nej, jag menar inte att rätten till Facebook är viktigare än möjligheten att leva utan att bli självlysande grön – för att uttrycka sig en smula raljant om något mycket, mycket skrämmande. Jag menar bara att det är mer komplicerat än att trycka på Off-knappen.)

Men jo. Jag tror att det är något som dör just nu. Jag uppdaterar nyhetsflödet, varje gång med samma bävan och utan egentlig förhoppning om att nyheterna ska vara bättre den här gången (snarare tvärtom, med en förväntan om att snart, snart kommer de verkligt dåliga nyheterna), och jag vet inte om jag någonsin mer kommer att se på världen med samma naiva sorglöshet som jag gjorde för en vecka sedan. På gott och ont.

14 mars 2011
av Jenny
2 kommentarer

Animerad konst: Father and daughter

Orden tryter. Jag har inte så mycket att säga just nu. Allt är vardag, rutiner, snitslade banor – och så Japan. Mina tankar vill ständigt återvända dit, jag kan inte släppa det. Det ofattbara.

I brist på egna ord och tankar, kom jag att tänka på den här filmen och tänkte att jag skulle dela den med er. Bara för att den är vacker. För att den är vacker, och för att den passar när orden tryter och man ändå behöver påminna sig om att det fortfarande finns vackra saker i världen.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=5xvxt5gWhgE’]

14 mars 2011
av Jenny
6 kommentarer

En förödande smekning

Bilderna från Japan visas överallt, i tidningar, TV och aldrig sinande twitterlänkar. De är alla outsägligt skrämmande.

Den här filmen berör mig nästan starkast av allt jag sett hittills- just för att den är filmad av en vanlig privatperson, själv på flykt undan vattenmassorna. Jag kan bara tänka mig att en av bilarna som guppar förbi i filmens första halva är hans egen, att butiken som vattenfylls för att sedan gnisslande dras med av vattnet, är den matvarubutik han själv brukat gå till. Ända tills i förrgår.

Filmarens tystnad genom filmen känns så fruktansvärt talande. Jag ser filmen, ser vattnet forsa fram genom det som tills nyss var människors hem, och jag finner inte heller några ord. Vattnet rör sig också i en slags tystnad. Skrider närmast fram, med en majestätisk stillsamhet, lägger människans värld under sig – inte med en brutalt vrålande råstyrka, utan smygande, nästan som en smekning. En iskallt förödande smekning.

11 mars 2011
av Jenny
4 kommentarer

När jorden rämnar

När jag pluggade i Osaka i Japan för många, många år sedan, fick jag lära mig att mycket sämre placerad – seismologiskt sett – än Tokyo kan en stad knappast vara. Rakt under den bisarrt stora staden löper tre olika tektoniska plattor samman, vilket gör att frågan inte är OM en jordbävning kommer att inträffa, utan när.

Tydligen var detta ”när” idag, 11 mars 2011.

Jag minns inte vem det var som berättade om Tokyo och den förväntade jordbävningen – kanske min lärarinna i japanska, hon brukade undervisa oss även om livet i Japan, eftersom språk och kultur är så nära förbundna med varandra. Hon menade om att man måste vara utrustad med en säregen slags ödestro om man ska bo i Tokyo – de större jordbävningarna kommer med ungefär 100 års intervall. Den senaste var 1923. För varje år, berättade min lärare 1994, ökar sannolikheten för att en ny jordbävning ska drabba staden.

Ändå fortsätter staden att växa. 36 miljoner invånare, inklämda på en yta ungefär motsvarande Skåne. I Japan bor man generellt sett trångt i städerna – men i Tokyo lär det vara ännu värre.

(Jag ska erkänna att det som grämer mig med min tid i Japan är att jag aldrig kom iväg till Tokyo, jag kom inte längre än Mt Fuji, som ligger ungefär halvvägs, från Osaka räknat.)

Dagens skalv hade epicentrum i havet utanför Tokyo. Tsunamin som bildades drar tydligen in över norra Japan och inte över Tokyo. Jag vet egentligen inte om det är bättre eller sämre, statistiskt sett blir skadorna säkert mindre – jag antar att en fullskalig jordbävning rakt under Tokyo skulle kunna utplåna hela stan. Men en kall hand grep om mitt hjärta när jag läste rubrikerna i tidningen i morse. Var det dags nu? Var det DEN jordbävningen…?

Jag hann uppleva ett litet, litet jordskalv när jag var i Osaka – så litet att lärarinnan bara skrattade och frågade om vi verkligen märkt den lilla rörelsen. För mig kändes det som om hela världen sjönk en meter – och sedan åkte hiss upp igen. En sekund, inte mer. Inga skador, en ilning i maggropen bara. Men åtminstone tillräckligt för att förstå vilka krafter det egentligen handlar om – och hur liten en människa är i relation. Inte ens 36 miljoner människor blir mer än obetydliga myror – när jorden rämnar.

11 mars 2011
av Jenny
11 kommentarer

Recension: Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Den här boken, Igelkottens elegans av Muriel Barbery, skulle jag egentligen ha läst för länge, länge sen. Första gången jag såg den, eller åtminstone på sätt och vis såg den, då var den inte ens utgiven på svenska. Niclas som delvis står för formgivningen av boken twittrade om boken medan han jobbade med omslaget och när han sedan visade en bild på det rykande färska omslaget tänkte jag direkt att ”Den boken måste jag läsa så fort den kommer ut!”.

Jo tjena. Det var 2009 det. Nåja – nu har jag läst den i alla fall.

Faran med att vänta så länge med att läsa en populär bok är att man, om än mot bättre vetande, färgas av vad ”alla andra” tyckt. Och det är synd – om vilken bok som helst – att behäftas med förutfattade meningar, egentligen oavsett i vilken riktning de går.

Jag jämför lite grand med de många människor som läste Alkemisten för att ”alla” sa att den var så fantastisk. Till och med förlaget marknadsförde den som en ”magisk” bok som ”verkligen kan förändra liv”. Det är svårt att inte få förutfattade meningar om boken mot den bakgrunden. Så – många människor grep sig an Alkemisten med ett mentalt ”Oboy, oboy, oboy, snart kommer det att hända grejer…!” – och efteråt var de givetvis djupt besvikna. ”Vars är den alkemiska magin och de litterära fyrverkerierna som skulle fylla varenda sida? Det där var ju bara en bok…!”

Personligen hör jag definitivt till Alkemistens tillskyndare – jag hann läsa den innan den blev alltför hårt promotad som ”magisk” och allt vad det var. Däremot förstår jag dem som förväntat sig mer, givet alla översvallande omdömen boken fick, både från kritiker och läsare. Och när det gäller Igelkottens elegans gick jag själv på precis samma ”nit”. Jag hade väntat mig mer.

Jag känner mig lite fånig, det måste jag erkänna. Jag vet ju bättre, som sagt. Eller – borde åtminstone ha gjort det.

Och missförstå mig inte nu – det är ingen dålig bok, inte alls. Den är välskriven, intressant och strukturerad på ett sätt som känns lite nytt och behagligt dynamiskt att läsa. Det är mycket i den som är bra. Men den var inte så fantastisk som jag hade förväntat mig utifrån vad jag hade hört från andra.

Bitvis tog det nästan emot att plöja sig vidare. Inte för att texten i sig var svår – jag skulle säga att den var lite sirlig, fast då skulle ni tro att jag menar att den använde gammeldags och konstiga ord, och det gör den inte. Det är mer en ”sirlig känsla” i själva språkstrukturen, som jag har svårt att sätta fingret på – mer om det senare.

Men jag hade exempelvis väldigt svårt för den yngre av bokens huvudpersoner, 12-åriga Paloma Josse som framträder i boken i form av högtravande och rätt egofixerade dagboksanteckningar. Hon beskriver sig själv som en slags felfri übermensch, fångad i en ond värld av mänsklig futtighet. Jag tänkte på tonårsarrogans och hoppades i det längsta att boken skulle bjuda på någon slags vändning där jag skulle få se Paloma genom någon annans ögon. Men när det väl händer, när portvakterskan Renée beskriver flickan – är bilden av Paloma lika okritiskt förskönande, och det gör henne föga trovärdig för mig.

Överhuvudtaget känns personskildringarna rätt svartvita – möjligen med undantag för Renée, som är den egentliga huvudkaraktären i boken. Hon är en beläst, filosofiskt sinnad portvakt – som är livrädd att de boende i huset hon sköter om ska upptäcka att hon inte är så dum som en portvakterska förväntas vara. Just det där med att hon spelar dum inför de boende i huset – som alla är rika som troll, neurotiska och enfaldiga – är bokens huvudpremiss, kring detta utspelas en mängd händelser och förvecklingar, då Renée så när försäger sig, och måste skyla över med extra tröghet. Jag vet inte jag… Jag köper inte det där charadspelet riktigt. Det är – återigen lite väl svartvitt. Världen består inte av rika kräk och fattiga dumskallar – men Renée verkar utgå från det – och boken lyckas inte riktigt med att nyansera den premissen.

Men visst, bortser man från sådana lite karikatyriska drag, har boken en skön balans mellan humor, djup och stillsamhet. Jag är glad att ha läst den – men rekommenderar hugade läsare att ta de fan-tas-tiska recensioner och tyckanden som följer Igelkottens elegans med en liten nypa salt, just för att få göra sin egen läsupplevelse. Det är den värd.

En sak som jag funderade på när jag läste var om man kan urskilja något särskiljande drag hos fransk litteratur. Jag har läst mycket lite av franska författare – det är den här och så något litet av Anna Gavalda (som jag ju inte heller blev vidare imponerad av, motvalls som jag ju är) och har jag vaga minnen av en och annan bok jag läste i min ungdom. Men jag inbillar mig att det finns ett drag där, en gemensam nämnare som jag ännu inte riktigt kan sätta fingret på – ”sirlighet” är det ord jag kommer att tänka på, men jag är rädd att jag behöver plöja fler franska författare för att kunna utveckla det närmare.

Tips på modern fransk litteratur (i översättning, föv böfvelen!) emottages tacksamt…!