Himmel & Ord

Om boken som det nya visitkortet

| 9 kommentarer

Apropå det där med att vilja ”bli författare” som jag skrivit om tidigare – det här snubblade jag över via Twitter tidigare idag. Och blev lite beklämd över just den här passagen:

Fördelarna med att ha skrivit en bok
– Man står ut i mängden
– Det kan leda till fler uppdrag inom din verksamhet och därmed kan du öka du dina inkomster
– Det är bättre än ett visitkort
– Det ger tillfredställelse och du blir ”odödlig” med en bok

Det handlar givetvis om försäljning, och visst talar de här pitcharna med ögonen stint fästade vid våra innersta drömmar? Framgång och odödlighet – och så ett ”visitkort” som står ut i mängden.

Det är det här jag menar när jag säger att jag inte vill bli författare. Böcker som genereras ur skribentens längtan efter odödlighet och status, snarare än drift att faktiskt berätta något.  För att inte tala om förmågan! Varför glöms alltid förmågan bort? En ”författare” som inte kan formulera en sammanhängande mening är bara en liten tröskel i produktionsprocessen, inget egentligt hinder.

Att skriva en bok idag verkar handla mindre om att bidra till mänsklighetens kulturhistoria, än om att profilera sig själv med en bok som visitkort.

(Och det är väl jag som är den största idioten av alla, för att jag inte bara skriver en bokjävel och ser till att få ut den – istället för att ställa idealistiska kvalitetskrav och yra om kultur och nyskapande och berättarglädje och sånt dravel…)

Som läsare blir jag också provocerad av sånt här. När bokhandlarna svämmar över av dussinproducerade visitkortstitlar – blir det svårare att hitta de litterära guldkornen, för de finns ju också där ute. Men de drunknar i störtfloden av författarsjälvförverkligande skräp – och jag är rädd att till slut kanske vi faktiskt inte ens förmår se skillnaden?

Boken jag läser just nu är sådan – en roman om barns fruktansvärda utsatthet i förhållande till grymma och psykiskt felskruvade vuxna, men byggd på stereotypa karaktärer och ett torftigt språk. Jag läser den till en bokklubb – där jag för övrigt ska vara med för första gången – och funderar redan nu (jag är bara en tredjedel in i boken) på hur jag ska lyckas säga vad jag tycker om boken – utan att framställa mig själv som ett hjärtlöst monster som inte tar parti för de utsatta barnen i boken.

Förstå dubbelheten! Boken berör mig inte det ringaste, även om verkligheten jag vet finns bakom den gör det.

Någonstans läste jag att dokusåpapräglade nutidsmänniskor helst vill läsa biografier eller verklighetsförankrade böcker. Som Bitterfittan, Svelands första bok, som blivit något av ett fenomen (jag har dock inte läst den). Och kanske Att springa, eftersom den tar upp och skildrar en brännande verklighet, som vi alla vet finns – och som folk tydligen gärna läser om. Jag kan inte riktigt se motivet där – för boken förändrar ju ingenting, för någon. Och vad gör läsaren, när boken är utläst? Något? Inget?

Ytterst handlar det givetvis om vad böckerna, litteraturen, ska ha för roll i vår värld. Vad är syftet med att läsa en bok?

Hm. Det där är en fråga vi bestämt får återkomma till. Jag lämnar er med tanken, så länge…!

9 kommentarer

  1. Pingback: Jag vill vara författare I | Trotsig Frizon

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.