Himmel & Ord

Ja, det blir en omöjlig recension – för hur recenserar man en känsla, en upplevelse? Min kan aldrig bli detsamma som din – och Magnus Florins bok Ränderna är en bok som jag tror måste upplevas, på ett väldigt subjektivt plan.

Det är morgon. Jag står vid ett övergångsställe. På andra sidan är ett hus, där jag har varit förut. Jag ser på ränderna. De vita strecken på den svarta gatan. Jag ska gå över gatan och in i huset till en trappa. Jag ska gå uppför trappan, steg för steg. Jag ska hålla höger hand på ledstången. På tredje våningen är rummet.

Så börjar boken. Och fortsätter i samma stil. Jag vet inte vad riktiga litteraturkännare kallar den här boken – jag kallar den prosapoesiroman, vilket är ett ord med medveten rundgång. Det är prosa – fast poesi… fast en roman, eller kanske en biografi? Jag vet inte så noga – men det spelar ingen roll. Det jag vet är att den här boken – som helt klart är en sådan jag skrev om för lite sedan; en som kräver – berör mig på ett sätt som jag inte kan påminna mig om när (eller om) det hänt förut.

Jag förundras över berättartekniken. Hur den är drömsk och otydlig och surrealistisk och verkar utspela sig ömsom i ett mycket förvirrat sinne, ömsom i en slags verklighet – och ändå hela tiden driver på framåt. Man tror att man är vilse i berättelsen, men det är man aldrig. Berättelsen leder framåt, genom dimma och töcken, utan att tveka eller förirra sig. Det är oändligt fascinerande.

Boken handlar om en man. Han heter Magnus Florin och han letar efter något. Han letar efter ränder – och han letar efter något han förlorat för så länge sedan att han inte riktigt minns vad det är. Ränderna påminner honom, och ränderna finns överallt.

Ungefär så skulle jag beskriva handlingen i boken. Det låter ganska banalt när man skriver ut det sådär – men det är i bokens uttryck jag berörs. Jag rafsade ner några rader i en anteckningsbok just efter att ha läst ut de sista sidorna i boken och skrev bland annat att ”Det är en gestaltning av det ogestaltbara” – och jag tror att däri ligger en beröringspunkt för mig. Alla de känslor, förnimmelser och minnen jag bär omkring på – utan att lyckas göra något av… Här får de ändå något slags indirekt gestalt, eller åtminstone en kvittens på att sådana känslor finns, och att prosagestaltning ensamt inte förmår uttrycka dem.

Så – det här är nog en av de starkaste läsupplevelser jag haft, om än på ett subtilt plan jag inte fullt ut kan förklara. Ändå är det inte okomplicerat att rekommendera den. Jag är ganska säker på att många skulle avfärda boken som märklig och flummig – precis som jag ofta avfärdar poesi som inte når in på just min frekvens, så att säga. Men den här når in – i mig.

Inga fler bilder. Jag saknar dem. Jag oroas av att det som varit pålitligt och haft sitt förlopp nu har upphört. Jag saknar inte bara bilderna i sig, utan även de yttre skeenden som hängde samman med dem. Det var förutsett att det skulle ta slut, men det skedde så oväntat tvärt. Jag känner mig tomhänt och villrådig. Men det finns en möjlighet till fortsättning. Att jag tar en ny kontakt med M och säger att jag behöver fler bilder… /…/ Men slutligen finner jag en njutning i att inte ta det steget. Bilderna är slut. Låt det stanna vid det.

Det här stycket klingade så starkt i mig när jag läste det – jag blir själv precis sådan när betydelsefulla processer tar slut. ”Tomhänt och villrådig”. Just så. Jag vet också bättre än att ta det där steget, vet att det som är slut är slut, det kommer inte tillbaka för att man försöker gå tillbaka. Men ibland kan vilsenheten ta över, och överskugga den där ”njutningen” av att inte ta steget tillbaka, försöka återskapa den trygghet man en gång hade. Någonstans känner jag nog en slags tröst i att någon annan än jag kunnat skriva det här stycket, att jag inte är ensam om att känna så.

Jag läser i princip aldrig om böcker. En utläst bok är en förbrukad bok. Det har hänt att jag som vuxen har läst om böcker jag redan läst som barn, men det är ju också en slags ny läsupplevelse – boken blir ny, för att jag läser den med ”nya ögon”, vuxenögon. Det har hittills aldrig hänt att jag läst om en bok jag redan läst som vuxen. Men jag tror, att Ränderna kan bli den första boken jag läser flera gånger, som vuxen. Den känns inte förbrukad, tvärtom lockar den mig nästa mer nu, än innan jag började läsa första gången.

Den här boken var den sista av de fyra jag plöjde under veckan i Småland för över en månad sedan. Förvisso har jag försökt att sprida ut mina bokrecensioner lite, med tanke på att de ofta blir ganska långa och mastiga – fast den här långa väntan kändes väl lite överdriven, kanske…

Nu kanske ni tror att det betyder att det här var en dålig bok – den ser faktiskt inte så himla spännande ut på utsidan, måste man tillstå. Och om jag sen dessutom berättar att det rör sig om en diktroman om en fjortistjej, då gissar jag att hälften av läsarna hoppar av redan här. Helt i onödan, faktiskt – jag blev riktigt förtjust i den här boken, trots att jag inte skulle ha tagit i den med tång när jag var fjorton.

Jag tror att det kanske är det som är bokens både storhet och nackdel faktiskt – att den träffsäkert skildrar en målgrupp som själv fnyser föraktfullt åt den. Varken jag själv eller någon av mina kurskamrater ansåg att det här var en bok vi skulle ha läst som tonåringar – men vi var alla rörande överens om att den var överraskande bra. Så – kanske kan man föreslå att det här är en bra bok för tonårsföräldrar?

Fast då kanske någon tror att det är en handbok i ”Konsten att handskas med en tonåring” – och det är det ju inte heller. Det är en roman. En poesiroman. Huvudpersonen är tonårstjejen Tove och berättelsen skulle kunna vara hämtad ur hennes dagbok. Boken är egentligen inte speciellt dramatiskt upplagd, behållningen ligger snarare i de finstämda dikterna som målar upp de tankar och känslor som präglar Toves värld – den där världen som ibland kan te sig så fullständigt främmande för en vuxen som står utanför den och försöker agera rättrådig förälder.

Jag har bläddrat lite, försökt hitta nån snutt att citera, någon som fångar det jag gillade med den här boken. Men det är svårt. Det jag gillade med boken var ju helheten bortom diktmosaiken, så att säga. Men okej – ett litet stycke måste jag ge er, som aptitretare. Det här stycket förklarar bokens titel, lite indirekt sådär:

Recept på människokött (s 64)

I Märsta
fräser flygplanen förbi,
blanka av längtan
på väg mot coola ställen.
Och på marken går folk omking med hundar,
snorungar ivägen
med sina cyklar
precis som överallt,
inte ett spår
av alla kriminalzombies
som morsan/farsan tror
att jag ska bli uppkäkad av.
/…/

Hon tecknar tydliga och ganska yviga bilder med sin tonåriga berättarröst – huvudpersonen Tove. Jag vet att hon är uppdiktad av en kulturskribent i medelåldern/min ålder – men Tove är trovärdig. Åtminstone för mig som medelålders läsare – och mamma, en sån där ”jobbig fångvaktarsnuthagga” som Tove uttrycker det.

Jag skulle, som sagt, inte ha tagit i den här boken ens med tång när jag var tonåring. Jag kan inte komma på någon i min dåtida bekantskapskrets som inte hellre skulle dö med brallorna nere än bli ertappade med att läsa poesi, frivilligt. Typ. Jag skrev ingen poesi heller på den tiden – det har jag ju börjat med nu på äldre dagar, efter trettio åtminstone. Fast där kanske det är jag som var ovanlig? Den enda som inte fattade den förlösande tjusningen med att skriva poesi? Jag kanske har missuppfattat det där med brallorna nere kontra att ertappas med en diktbok…? Kommentera gärna, jag är nyfiken!

Jag sträckläste boken på en kväll. Den var lätt att läsa fort, och jag tyckte att den gjorde sig ganska väl i ett högt tempo. Vuxendiktsamlingar kan man ju ofta behöva ge tid och pauser till, för att låta dem sjunka in. Det kan man säkert göra med den här boken också, men jag tyckte att jag fick en känsla för tonåringars hektiska liv och tvära känslokast just genom att sträckläsa boken. Det var en trevlig läskväll – helt och hållet en bok jag inte skulle ha läst om jag inte fått den föreslagen genom litteraturförteckningen, men också en bok jag är glad att ha funnit.