06 maj 2011
av Jenny
4 kommentarer

Den demotiverade generationen?

Jag skrev på twitter att jag just kontaktat universitetet för att påminna dem om att jag redan tidigare efterlyst respons från min lärare, som jag senast hörde av den 5 mars. Sedan den kontakten har jag själv sänt in uppgifter för två kursmoment, utan att få någon respons alls – vilket känns ganska… trist. ”Demotiverande”, rent av.

Sen blev jag osäker på om demotiverande är ett riktigt ord, så jag googlade lite, och hittade en presentation från en handledarutbildning på Uppsala universitet. Där listades ”10 goda sätt att demotivera folk”, som jag tyckte var lite intressanta – inte nödvändigtvis i relation till Mittuniversitetet (även om punkt 1 väl stämmer rätt väl just nu) ska tilläggas, utan mer generellt:

Ignorera deras prestationer.
Anta att du vet vad som är viktigast för dem, fråga inte. Skulle du ändå fråga, ignorera vad de svarar, även om du lovar tänka på saken.
Utgå från att goda prestationer är normen, men var extra noga med att uppmärksamma och kritisera varje tillkortakommande.
Skapa normer utan någon som helst relevans för arbetet. Skapa även många detaljregler och följ upp dessa nyckfullt.
Om någon är osäker på hur de ska utföra en uppgift, säg bara åt dem att sätta igång. Låt dem inte störa dig med sina problem.
Ge inget stöd, men förvänta dig bästa tänkbara resultat.
Var nedlåtande, eller om du misslyckas med det sarkastisk, särskilt i offentliga sammanhang.
Tillskapa situationer där de utvecklar en rädsla som bygger på konkurrens mellan kollegor.
Ta åt dig äran för deras framgångar, och kritisera dem för deras misslyckanden.
Tolerera inte misslyckanden och se till att folk täcker igen spåren efter sina tillkortakommanden. Detta kommer att leda till ett klimat av skam och misstroende, vilket uppmuntrar skyttegravskrig som i sin tur hindrar arbetet.

Den sista är min favorit, tror jag. Så känns det i ganska många situationer – att det viktigaste inte är att slutresultatet blir bra, utan att ingen märker att jag gjorde lite fel…

Jag tänkte på den attityden när jag såg Uppdrag granskning om Fas 3 i regeringens arbetsmarknadspolitiska program, i slutet av programmet, när ansvariga på arbetsförmedlingen ställs inför uppgifter från sina egna interna undersökningar – och genast börjar prata om att ”jaså, jamen jag tolkar frågan såhär…”, även när det som står i svart-på-vitt borde gälla över personliga tolkningar.

Varför är det så jäkla svårt att säga ”Shit, vi har gjort fel. Det här funkar inte. Nu får vi slå våra kloka huvuden ihop och se till att fixa det här”?

Jag är inte så specifikt påläst just om Fas 3, så just den diskussionen får anstå, är jag rädd. Det jag funderar på är ett eller ett par steg högre upp på abstraktionstrappan, och hänger ihop med det jag skrev om för lite sedan om Indignez-vous – om hur vi blivit avtrubbade och likgiltiga inför vårt samhälle, och helt enkelt inte bryr oss längre.

Och jag tänker: Är det det här som är felet med oss? Är vi Den Demotiverade Generationen? Som spelar säkra kort, följer detaljreglerna och de irrelevanta normsystemen – för att inte riskera att få skallen avblåst om man råkar sticka den för högt upp ur den kulturella skyttegraven?

Ta och läs igenom den där listan en gång till, och tänk makroperspektiv – det samhälleliga och kulturella perspektivet. Ser du några paralleller? Eller finns de bara i mitt huvud…? 🙂

06 maj 2011
av Jenny
8 kommentarer

Utmaning med köpstopp – böcker

I scrapbookingkretsar har det blivit vanligt att folk utmanar sig själv att skapa si eller så många grejer innan de får lov att shoppa igen. Jag har gjort något halvhjärtat försök någon gång, men ofta inspireras jag just av nya grejer, så att det är just när jag har nya saker att leka med som jag får något gjort – och jag handlar inte för mycket scrapsaker längre. Förr kanske, men inte nu.

Däremot funderar jag på om jag borde instifta någon motsvarande utmaning vad gäller böcker. Blockera sajterna Adlibris och Amazon till dess jag läst åtminstone… 5? 10? 15? av böckerna som redan hotar spränga bokhyllan.

För det hjälps inte att bokbeställningen jag gjorde i måndagskväll inte ens nått sin svenska adressat (svågern), än mindre levererats till mig. Min nya Adlibriskorg är redan uppe i 7 artiklar och 565 kronor. På fyra dagar blankt. Och då har jag ändå hållit igen, tycker jag själv. Har jag läst 7 böcker under dessa 4 dagar? Nej. Jag är nånstans kring en tredjedel in i Extremely close and incredibly loud, och lika långt in i Svenska för idioter. Parallellt försöker jag pressa in en och annan dikt av Daniel Boyacioglu som inte alls tilltalar mig, och Kristina Lugn som tilltalar mig desto mer. Så jag läser – men inte går det fort. Långt ifrån lika fort som habegäret uppstår.

Först tänkte jag – okej, för varje bok jag vill köpa måste jag ha läst en bok. Enkelt. Men… Då hamnar jag ju i ett status quo-läge för alla de olästa böcker som redan står och dignar i hyllorna, och råder inte bot på alla tidigare impulsköp som står och dammar igen till ingen nytta. Alltså fick jag definiera om utmaningen: För varje bok jag vill köpa, måste jag ha läst ut 2. (Kursböcker undantagna ur köpstoppet – räknas dock som lästa titlar, åtminstone så länge jag läser skönlitteratur som kurslitteratur.)

Vad tror ni om detta? Innan jag får lösa ut nuvarande Adlibriskorg, måste jag alltså ha plöjt 14 av de böcker jag redan har hemma. (Fast ja – de fyra jag håller på med just nu måste såklart räknas…!) Känns tufft, men kanske funkar… Det finns mycket kul i min bokhylla redan – egentligen behöver jag inte köpa böcker på länge.

Nån mer som behöver utmana sig?

05 maj 2011
av Jenny
4 kommentarer

”Varning för starka bilder”

I kölvattnet efter att USAs specialstyrka spårat upp och dödat Osama bin Laden, går nu diskussionerna kring om man bör visa bilder på den döde terroristledaren eller inte. USA har lagt locket på och menar att man inte ska göra det för att inte provocera fram ytterligare hat från grupper som är lojala mot den döde. (Jag vet inte riktigt om jag köper den förklaringen, men jaja – världspolitiken ska jag lämna därhän.) Svenska Aftonbladet visar däremot bilder från platsen, och bilder av de andra personer som dödades i attacken.

Och sen ställer man frågan till läsarna: Är det rätt att visa bilderna – samtidigt som chefredaktören går ut och förklarar varför Aftonbladet anser att det är rätt att visa bilder på dödsskjutna människor i tidningen, inklusive nätupplagan.

Det här är en annan fråga jag tänkt skriva om förut men inte kommit till skott med. Nu blir det så tydligt, när jag kan länka till exempel. Jag tycker att det är fel att visa sådana bilder. Jag hävdar – bestämt – att det inte tillför någon väsentlig information, och att nyheter kan förmedlas alldeles utmärkt även utan bilder på döda och/eller lemlästade människor i medierna.

När jag var liten var jag sjukt allmänbildad. Jag var hemmabarn och tyckte om att leka framför TV:n – släpade ut mina Sindydockor och legolådor och ritblock och grejer till TV-rummet och kunde spendera hela förmiddagen med att låta Utbildningsradions program utgöra en slags ljud- och bildfond som jag tittade på mer eller mindre aktivt, beroende på vad det handlade om. Men det sjönk in, jag lärde mig saker.

På kvällarna såg jag nyheterna. Det var väl inte det roligaste programmet jag visste, men mamma och pappa tittade på nyheterna och för min del var högsta prio att slippa gå och lägga mig, så då var till och med nyheterna att föredra. OCH – på den tiden var det okej för en åtta-nioåring att titta på halvåttanyheterna. De kunde prata om krig och döda människor – vilket var otäckt nog – men man slapp SE.

Och återigen – jag lärde mig saker, viktiga saker om världen, genom de där nyhetssändningarna.

Idag vet man aldrig vad som kommer på TV-nyheterna, och jag skulle inte låta mina barn se ett nyhetsprogram, trots att jag vet hur värdefullt det skulle kunna vara. (OK, så länge vi är i Tyskland är det ingen riktig ordning på nyhetstittandet ens för oss vuxna – men det är en parentes i sammanhanget. Det här handlar om saker jag tänkt kring svenska nyhetsmedier – främst TV, kanske.)

På senare år verkar det inte finnas några gränser för vad som är okej att visa. Jag har sett döda människor i TV, döda barn, jag har sett en film där en far och en son förtvivlat försöker gömma sig undan skottlossning. Jag har sett en alldeles fasansfull bild av en människa med ett nyss avslitet ben – förvisso på nätet och inte på TV, men ändå. Som vuxen känner jag inte att jag tar till mig nyhetsskildringen mer eller bättre, att det kommer närmare mig ju blodigare det är. Snarare tvärtom.

För att fördjupa min förståelse och skapa engagemang för de pågående oroshärdarna i världen är det inte blodiga bilder som ska till – utan helhet, bakgrund, analys.

Det finns säkert de som vill argumentera att det inte är meningen att barn ska titta på nyheter för vuxna, och menar att Bolibompa har egna nyhetssändningar för barnen att titta på. Jovisst. När jag var liten hette programmet Barnjournalen, numera är det väl Lilla Aktuellt om jag inte minns fel. Men det är inte samma sak. Barnnyhetssändningar är bra – men blir lätt spretigt, för att man har en halvtimme i veckan på sig att gå genom allt som händer i världen. Och ofta blir det lite väl tillrättalagt, dessutom. Det är inte fel att barn får (och kan) ta del av världen och samhället som det nu är. Det är de som ska ta över den här världen – och jag tror att förmågan till idealism och vision grundläggs i barndomen. Men då måste ju barnen också få vara med och se hur världen verkligen ser ut. Och då måste jag som förälder veta att nyheterna illustreras med bilder som barnen klarar av att hantera. Så är det inte längre.

Och jag tycker att det är en stor förlust.

04 maj 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Det där med att köra bil

Kollegan hemma i Sverge håller på att ta körkort, och får mig helt osökt att fundera över min egen relation till bilkörning.

Kommer ni ihåg när jag skulle ta ut bilen för första gången i Hamburg? Det var ganska precis ett år sedan nu. Adrenalinet flödade, för att inte tala om handsvetten och ett oräkneligt antal affirmativa mantran. Jag hade memorerat färdvägen – men största ångesten handlade om att få ut bilskrället ur garaget. Tyskar må tycka om stora bilar, men de avvarar inte gärna utrymme för dem – vare sig på gatorna eller i parkeringssammanhang.

Och så – känslan när jag fixade det. Inte bara fick ut bilen ur garaget, utan sedan körde den till dagis, hämtade sonen och körde hem (och ner i garaget!) igen. ”Den känslan” – som de säger på Twitter.

Jag har aldrig kört så mycket bil som jag gjort under det senaste året – minste sonens dagis ligger för långt bort och krångligt till för att han ska orka ta sig hem för egen maskin på eftermiddagarna. På morgnarna åker vi U-bahn, men när vi ska hem igen får det bli bil. I stadstrafik. I tysk stadstrafik. Jag som tvärvägrat köra bil i Stockholm – lilla söta småstaden Stockholm, där jag hittar som i min egen bakficka och där alla gator är breda som flygfält. Ha! Referensramar förändras, den saken är klar!

Det som fortfarande saknas är fickparkering. Jisses vad jag är kass på att fickparkera. Tycker att jag gör enligt alla konstens regler, och backar så nära jag törs – och sen går jag ur och kollar, då står bilj**eln halvt ute i körbanan och med två meters marginal bakåt. Ehm. Men det kommer. Tyska och fickparkering ska jag banne mig kunna innan vi åker hem…!

Och jag älskar min GPS, med den som sällskap ger jag mig ut i det okända utan minsta oro – kör jag fel räknar den ut en ny väg åt mig. Någon sa att hon inte ville köra med GPS i stan, för hon ville lära sig hitta på egen hand – jag lär mig hitta genom att använda GPS:en, jag. ”Bah, orka köra Oster-fucking-straße i eftermiddagsrusning, det måste gå att köra en annan våg”. På med GPSen och sen kör jag i den riktning som känns rätt – och lär mig då nya vägar och sammanhang att lägga till det jag redan känner till. ”Aha, kommer man fram här, jamendåså.”

Så jag får nog säga att jag till sist ändå börjar känna mig hyggligt lugn bakom ratten.

1993, när jag skrev in mig på Växjö Nya Trafikskola, verkade det lugnet mest vara en fullständigt ouppnåelig vision. När jag skrev in mig tvingades jag motvilligt svara ja på att jag gått på körskola förut – och även lämna upplysningen att jag där genomlidit inte mindre än 30 lektioner. ”Oj”, sa min nya körlärare. ”Då är du ju snart redo för uppkörning!” Bah, tänkte jag – fast svarade antagligen ingenting. Tjugo minuter senare, efter mina första nervösa sammanbrott och trafiksäkerhetsmässiga haverier i övningsbilen, sa körläraren istället: ”Ojdå. Det är nog bäst att vi börjar från början ändå.” Så det gjorde vi. Och jag körde 33 lektioner för henne innan jag lät mig övertygas om att det faktiskt var dags att prova att köra upp.

Japp. 30+33=63.

(Första körläraren och jag funkade bara inte. Jag lärde mig ingenting under lektionerna med honom. I efterhand kan jag se precis varför det inte funkade – och hade jag begripit bättre då, hade jag aldrig gått mer än högst en eller två lektioner för honom. Men jag trodde förstås att det bara var mig det var fel på – klassiskt va? Så – att börja från början, med krypkörning och start i motlut och allt vad det var, när jag bytte körskola var helt rätt. De första trettio lektionerna var helt bortkastade. OJ, vad det gjorde ont att erkänna – alla dessa surt förvärvade sommarjobbspengar, rakt i sjön! Men vad skulle jag göra?)

Efter att jag fått körkortet hade jag bil i ett drygt halvår – som student med mager bensinbudget. Sen (sen höst 1994) sålde jag min kära Ford Escort anno 1981, i ett anfall av akut penganöd i bortre Asien, och sen blev det ingen bil förrän 2002. Som jag i princip vägrade köra till en början…! Det var egentligen först när vi flyttade till Norra Utposterna som jag började köra bil. Som sagt – breda gator och rejäla parkeringsrutor…! (Vår carport hemma vid huset tyckte jag då var oerhört minimalistisk – men idag skulle jag nog kalla den ordinär…!)

Fast det gäller att inte koppla av för mycket. Igår kom jag i närkontakt med en något för hög trottoarkant när jag skulle parkera utanför dagis (Hejdå pengar – tänk så mycket roligare saker vi hade kunnat hitta på tillsammans…!) och idag råkade jag i ett obevakat ögonblick lägga mig i fel fil – och vips hamnade jag på Autobahn, och fick köra säkert en halvmil innan det kom en avfart jag kunde krångla mig tillbaka via. Jag hade ganska roligt åt det där (ja, inte den spräckta framskärmen igår förstås, men åt autobahn-utflykten idag) – inte minst för att avfarten dök upp så mitt i stan. Tänk dig att du kör på Karlavägen i Stockholm – och så svänger du höger där du borde svänga vänster, och 50 meter senare är du ute på motorvägen. Host? Smyger sig svenska motorvägar verkligen på hederligt folk på det där viset? Tillåt mig tvivla.

Nåväl. Jag ser faktiskt ändå fram emot att slippa köra så mycket bil nästa läsår, när barnen är samlade på ett och samma ställe, 500 meter hemifrån. Då lär jag väl glömma hur man kör bil igen…!

02 maj 2011
av Jenny
8 kommentarer

Vill du verkligen kunna köpa sprit på Pressbyrån?

På påskaftonens morgon sitter hon där, utanför kiosken i bottenplanet på vårt hyreshus. Hon hostar och hulkar medan hon försöker få i sig sin frukost – tre tiocentiliters flaskor Jägermeister. Hennes hår ser slitet och okammat ut, men hon är ung. Inte en dag över tjugofem.

Att ha varit ute och festat en hel långfredagsnatt när man är tjugofem är inte nödvändigtvis något konstigt. Men att som tjugofemåring känna till logiken att för att häva illamåendet måste man dricka mer sprit är definitivt något konstigt – och skrämmande – i min värld.

Jag har tänkt skriva ett inlägg om alkohol ganska länge. Med utgångspunkt i min egen ”alkoholpolitik”. Men så har det inte blivit av – till viss del för att jag har tänkt att ”men tänk om folk tycker jag är värsta alkisen?” Jag menar – om jag nu drack för mycket, skulle jag själv veta att jag gjorde det? Skulle jag själv veta var gränsen gick? Nej, det är ju det som är det svåra. De som går över gränsen själva inte vet att de gör det. Och kanske blir det också så att de som ifrågasätter sitt drickande är de som egentligen inte behöver.

(Å andra sidan kan jag tycka att det är sunt att ifrågasätta även i god tid och lite för sakens egen skull – jag antar att det är det jag gör med det här inlägget.)

Några av er, ni som känner mig väl, ler säkert åt att jag oroar mig för min alkoholkonsumtion. Jag dricker inte särskilt mycket. Det jag funderar på ibland är det faktum att jag ger blanka fan i vilken veckodag det råkar vara när jag vill ha ett glas vin till maten, eller till ostbiten på kvällen. Söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag – spela roll. Men jag måste inte heller nödvändigtvis ha vin bara för att det råkar vara fredag eller lördag.

Vakuumkork till vinflaskor är en fantastisk uppfinning, tycker jag – jag kan ha en öppnad vinflaska stående flera veckor utan någon brådska att dricka upp den. Och billiga vinpriser, som det är här i Tyskland, funkar för min del också på det sättet. Om vinet hunnit bli dåligt trots vakuumkorken är det inte en hel värld.

Jag blir alltid förvånad när jag träffar jämnåriga (medelålders!) människor som fortfarande har ordet bakfylla (med variationer) i sin basvokabulär. För mig är det ett ord som förlorat sin relevans, jag använder det inte längre.

Den här bilden har redan synts i mitt twitterflöde – med texten ”Det här kommer jag aldrig att vänja mig vid – vin och sprit i t-banekiosken”. Och det är sant. Jag har någon gång försökt få tag på våtservetter eller lypsyl i en t-banekiosk, förnödenheter som är fullständigt naturliga i vilken svensk Pressbyrå med självaktning som helst – men här får jag bara en min à la fågelholk när jag frågar. Lypsyl? Va? Går det inte lika bra med en plunta vodka?

Paret som driver kiosken i vårt hus är världens raraste och sticker till våra barn godisk och presenter så snart de visar sig (gissa om ungarna smiter dit så snart tillfälle ges?) – men den där påskaftonsmorgonen ifrågasatte både maken och jag varför de sålt sprit till den där uppenbart färdigfestade tjejen. Fast vi båda visste varför.

Klart de säljer – att sälja är deras jobb, det är det de lever på. De driver ingen socialbyrå, de har inget socialt ansvar – de förtjänar sitt levebröd på att sälja vad de har i sin butik, till de människor som vill köpa och kan betala. Inte konstigare än så.

En gång när jag handlade i vår kiosk, det var en tidig morgon och jag skulle handla frallor till frukost, kom en äldre man in i butiken. Han ställde sig trumpet vid disken och sa ingenting, men kioskägaren ursäktade sig och gick ifrån mina frallor för att ta ner en liten pluntstor flaska vodka från en av hyllorna. Gubben hade jämna pengar i småskrammel. Inte ett ord utväxlades under transaktionen – gubben var stammis, kioskägaren serviceminded.

Det här är ett av skälen till att jag intensivt hoppas att Sverige låter Systembolaget vara kvar länge, länge. Systembolaget är bra – så statligt det är. Framför allt är det långt, långt bättre än alternativet. För du kan reglera bäst du vill, ålägga vite för handlare som säljer till minderåriga och göra stickprov och kontroller tills den medelstora kontrollmyndighetens samlade personalstyrka är blå – en fjortonåring som vill köpa ut, hittar alltid en mindre nogräknad kioskägare nånstans, nån som säljer till vem som än råkar kunna betala.

Och visst – på många håll i Sverige kan nog en fjortis köpa ut ändå. Men jag tror att det åtminstone är betydligt svårare och krångligare än här.

För egen del tycker jag inte alls att det är särskilt praktiskt att vin säljs i varenda matvarubutik, varenda kiosk och dessutom i ett otal snobbiga specialistbutiker. Det är betydligt krångligare att hitta samma vin flera gånger, om man inte kommer ihåg vilket vin man köpte på vilken butik. Och försök få kassörskan på Edeka (livsmedelskedja, typ ICA) att tipsa om bästa vinet till lammkotletterna. På systembolaget är sådan yrkeskunnighet oftast en självklarhet.

Och jo visst – på de snobbiga specialistbutikerna kan man få sådana tips. Men om man då ändå måste gå på specialistbutiker – då får min gärna heta Systembolaget, faktiskt.

***

Jag skrev det här för en dryg vecka sedan, men annat har kommit emellan för själva postningen. Och då fick jag tillfälle att höra talas om och läsa lite om Missbruksutredningens slutbetänkande, som offentliggjordes hemma i Sverige i tisdags. Jag ska inte påstå att jag själv läst hela (eller ens någon betydande del av) själva slutbetänkandet, men jag hängde upp mig lite grand på några siffror jag hörde på twitter:

En miljon svenskar dricker för mycket.

Okej, på kanslisvenska heter det ”riskabel alkoholkonsumtion”, men i det här fallet är jag beredd att tycka att ”riskabel alkoholkonsumtion” är att dricka för mycket. Jag ställde frågan (på Twitter) om hur mycket ”för mycket” (eller ”riskabel alkoholkonsumtion”) är. Siffrorna jag fick till svar på det hittar inte jag i betänkandet (vilket inte nödvändigtvis innebär att de inte finns där, jag har som sagt inte på något vis lusläst texten), men jag skriver in dem här ändå – någonstans kommer de ju ändå ifrån…

14 små glas vin kan män dricka/v. Kvinnor 9 glas/v. 1 litet glas=1,5-2 dl. Alltså 2 liter=3 flaskor/v f män. 1.35 liter=2 flaskor f kvinnor.

Riskabel alkoholkonsumtion är alltså att dricka mer än tre flaskor vin per vecka om man är man, och mer än två flaskor vin per vecka om man är kvinna. Varje vecka. Året runt. Jag vet inte hur ni andra tänker och räknar kring det här, men för mig är det här mycket. Studenter benämns som en högriskgrupp i utredningens betänkande, men så mycket drack jag inte ens under mina livligaste studentår. Någon vecka under året kom jag säkert upp i den ”riskabla” konsumtionen – men inte var det någon snittkonsumtion över hela året!

Så – man måste alltså dricka rätt frikostigt för att komma upp i denna ”riskabla konsumtion”. Ändå är det en miljon svenskar som gör det. Dricker så mycket.

En annan intressant sak som står i utredningsbetänkandet är att av de 330 000 som har ett uttalat, odiskutabelt alkoholberoende – är det bara 25 ooo som samtidigt har sociala problem, alltså problem att sköta jobb, ekonomi, bostad osv. Det är de 25 000 vi ser – på gator och torg. De andra 305 000 alkoholisterna (eller 975 000, om vi ska räkna in hela gruppen ”riskabla konsumenter”) har jobb, betalar hyra, är som folk är mest – förutom den lilla detaljen med spriten.

Matematiken är enkel: Jo, du känner åtminstone någon av dem. Precis som jag. Det gör vi alla.

***

Och igår var det Valborgsmässoafton. Jag var på grillkväll hemma hos en annan svensk familj, det serverades vin (jag tror mitt glas fylldes på två gånger – huga! Det var storkonsumtion för den här kroppen!) och var mycket trevligt.

Det var återigen via Twitter som jag i morse blev påmind om vad Valborg också kan vara, och tydligen är för alldeles för många människor. Fylla, slagsmål, spyor i en buske och långa, alltför långa rader av andra otrevligheter.

Svenskar är inte duktiga på lagomdrickande. Svenskar har tvärtom gjort sig kända lite varstans här i världen genom sin stora förtjusning i att dricka alldeles för mycket. (Och kan någon annan än en svensk få för sig att dricka ginåtonic på sexåtretti-flyget till Mallis, bara för att det är semester…? Jag tvivlar.)

Jag tänker på svensk fylla och jag tänker på tjejen med Jägermeister-flaskorna på påskaftonsmorgonen, och jag kan inte tänka annat än att vi svenskar ska vara glada för, och rädda om vårt Systembolag. Vi behöver det.