Himmel & Ord

Den demotiverade generationen?

| 4 kommentarer

Jag skrev på twitter att jag just kontaktat universitetet för att påminna dem om att jag redan tidigare efterlyst respons från min lärare, som jag senast hörde av den 5 mars. Sedan den kontakten har jag själv sänt in uppgifter för två kursmoment, utan att få någon respons alls – vilket känns ganska… trist. ”Demotiverande”, rent av.

Sen blev jag osäker på om demotiverande är ett riktigt ord, så jag googlade lite, och hittade en presentation från en handledarutbildning på Uppsala universitet. Där listades ”10 goda sätt att demotivera folk”, som jag tyckte var lite intressanta – inte nödvändigtvis i relation till Mittuniversitetet (även om punkt 1 väl stämmer rätt väl just nu) ska tilläggas, utan mer generellt:

  1. Ignorera deras prestationer.
  2. Anta att du vet vad som är viktigast för dem, fråga inte. Skulle du ändå fråga, ignorera vad de svarar, även om du lovar tänka på saken.
  3. Utgå från att goda prestationer är normen, men var extra noga med att uppmärksamma och kritisera varje tillkortakommande.
  4. Skapa normer utan någon som helst relevans för arbetet. Skapa även många detaljregler och följ upp dessa nyckfullt.
  5. Om någon är osäker på hur de ska utföra en uppgift, säg bara åt dem att sätta igång. Låt dem inte störa dig med sina problem.
  6. Ge inget stöd, men förvänta dig bästa tänkbara resultat.
  7. Var nedlåtande, eller om du misslyckas med det sarkastisk, särskilt i offentliga sammanhang.
  8. Tillskapa situationer där de utvecklar en rädsla som bygger på konkurrens mellan kollegor.
  9. Ta åt dig äran för deras framgångar, och kritisera dem för deras misslyckanden.
  10. Tolerera inte misslyckanden och se till att folk täcker igen spåren efter sina tillkortakommanden. Detta kommer att leda till ett klimat av skam och misstroende, vilket uppmuntrar skyttegravskrig som i sin tur hindrar arbetet.

Den sista är min favorit, tror jag. Så känns det i ganska många situationer – att det viktigaste inte är att slutresultatet blir bra, utan att ingen märker att jag gjorde lite fel…

Jag tänkte på den attityden när jag såg Uppdrag granskning om Fas 3 i regeringens arbetsmarknadspolitiska program, i slutet av programmet, när ansvariga på arbetsförmedlingen ställs inför uppgifter från sina egna interna undersökningar – och genast börjar prata om att ”jaså, jamen jag tolkar frågan såhär…”, även när det som står i svart-på-vitt borde gälla över personliga tolkningar.

Varför är det så jäkla svårt att säga ”Shit, vi har gjort fel. Det här funkar inte. Nu får vi slå våra kloka huvuden ihop och se till att fixa det här”?

Jag är inte så specifikt påläst just om Fas 3, så just den diskussionen får anstå, är jag rädd. Det jag funderar på är ett eller ett par steg högre upp på abstraktionstrappan, och hänger ihop med det jag skrev om för lite sedan om Indignez-vous – om hur vi blivit avtrubbade och likgiltiga inför vårt samhälle, och helt enkelt inte bryr oss längre.

Och jag tänker: Är det det här som är felet med oss? Är vi Den Demotiverade Generationen? Som spelar säkra kort, följer detaljreglerna och de irrelevanta normsystemen – för att inte riskera att få skallen avblåst om man råkar sticka den för högt upp ur den kulturella skyttegraven?

Ta och läs igenom den där listan en gång till, och tänk makroperspektiv – det samhälleliga och kulturella perspektivet. Ser du några paralleller? Eller finns de bara i mitt huvud…? 🙂

4 kommentarer

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.