Nyss skrev jag om hur jag inte fotograferar, så då är det väl lika bra att skriva om hur jag inte läser också, när jag nu ändå är i farten med att nagelfara det som verkar vara mitt starkast företrädande drag just nu; att inte göra saker.
Alltså – från att formligen ha ätit och tuggat mig genom böcker, frossat och vältrat mig i kurslitteratur och icke-kurslitteratur – så tog det tvärt stopp efter senaste kursen. Jag försökte läsa något lättsamt, för att liva upp lästillvaron efter den sista tunga misärromanen – men det funkade inte. Jag försökte gå på sista kursomgångens kurslitteratur (jag tror att någon av våra planerande lärare har lite koll på hur folk funkar i maj månad – vi ska läsa två diktsamlingar, en ungdomsroman, en ”pusseldeckare” för barn, samt några noveller. Inte så betungande, precis!) – men det har inte heller funkat. Jag har helt enkelt ingen LUST att läsa just nu!
Eller – lust har jag nog, för jag har tillbringat de senaste kvällarna på Adlibris, ”porrsurfande” som jag skrev på twitter igår. Johodå, Adlibris är porr för en boknörd…!
Problemet med den här listan är att den är lite för diger att pracka på stackars svågern när han kommer på besök om några veckor, så här krävs gallring. Men det är svårt…!
Pirandello-böckerna lade jag till allra sist, efter att ha läst en novell av honom i senaste kursmomentet och blivit både berörd och inspirerad. Jag har varit oerhört dålig på att läsa nobelpristagare, men Pirandello är en sådan – som gav mersmak! Annars är det mest böcker rekommenderade av betrodda läskamrater, eller titlar framsurfade från ett förlag jag gillar. Det senare är ett ovanligt sätt för mig att ragga böcker – men jag tänkte jag skulle testa om det är något för mig. Teoretiskt sett kan det funka – åtminstone när det handlar om mindre förlag. Återkommer med rapport!
(Och så en första kursbok för höstterminen – för kursen jag förhoppningsvis ska läsa utöver 100%-kursplanen. Tänkte ge mig på att läsa in den över sommaren, för att ha ”grundat” lite…!)
Och för några veckor sedan damp det ner en bok som jag läst om i någon bokblogg och fastnat för: Extremely loud and incredibly close. Ja, jag hade ju hört talas om den förut också, men inte så att jag riktigt kollat upp vad den handlade om. När den kom lade jag bara in den i bokhyllan till senare, men så idag började jag bläddra i den för första gången – och blev berörd, innan jag ens läst ett ord.
Frågan som dök upp i mig när jag bläddrade i boken var: Varför förvägrar vi oss den visuella stimulansen i läsningen – bara för att vi blivit vuxna? Var är de illustrerade vuxenböckerna? Jag menar – en och annan finns väl, Shaun Tan som jag redan skrivit om, är ju en av de författare som ”gör” illustrerad litteratur för en vuxen målgrupp. Men varför är det så sällsynt?
Extremely loud and incredibly close är illustrerad. Jag har inte börjat läsa än, men bara att bläddra i boken och se suggestiva bilder fladdra förbi… Det väckte saker, började berätta en historia – bara i det att bilderna finns där, sättet de vävts in i boken.
Jag försökte välja att illustrera ett uppslag där det där magiska samspelet mellan ord och bild blev tydligt – men jag hittade inget som gick att visa med en enda bild, och flera bilder på en bok jag inte ens läst än… Nej det kändes ju också tokigt. Men för att kort förklara, så är boken byggd med fotoillustrationer, skisser, grafiska layouter som gör att läsningen formas visuellt – ett kapitel som på bilden, med korrekturmarkeringar i rött i texten, osv. Det är oerhört dynamiskt och levande! (Och som sagt – detta skriver jag redan innan jag börjat läsa. Men det visuella språket är tydligt nog!)
Det jag undrar är alltså: Varför förvägrar vi oss den visuella stimulansen när vi läser – bara för att vi växer upp och kan läsa utan bilder? Jag är den första att lägga vikt vid läsarens roll som medskapare i en bokberättelse – men varför tror vi att illustrationer nödvändigtvis stör det medskapandet? Jag tror att det snarare kan berika?
Jag skriver inte ofta om tarot här – och om sanningen ska fram använder jag inte tarot mycket heller längre. Det var ett intressant studieprojekt jag ägnade mig åt under några år – men när jag väl nått en hygglig kunskapsnivå i tarottraditionen visste jag inte vad jag skulle ha det till. Spådomar var aldrig något som kändes intressant för mig, lockelsen låg mer i hur själva korten stimulerade något inom mig. Jag kan mycket väl föreställa mig hur man tolkar den stimulansen som magisk och övernaturlig. Jag är nog böjd att själv kalla den magisk, för det är magiskt när våra kreativa krafter sätts i rörelse.
Det är en liknande rörelse jag känner när jag bläddrar i Jonathan Safran Foers bok, och till min gränslösa glädje upptäcker att den är illustrerad. Jag tror att illustrerade vuxenböcker är underskattade, och jag tror att läsning kan fördjupas och berikas – om man öppnar även den visuella dörren för intryck.
(Med det sagt får vi väl hoppas att jag tycker likadant när jag läst boken. Recension följer…!)
