I kölvattnet efter att USAs specialstyrka spårat upp och dödat Osama bin Laden, går nu diskussionerna kring om man bör visa bilder på den döde terroristledaren eller inte. USA har lagt locket på och menar att man inte ska göra det för att inte provocera fram ytterligare hat från grupper som är lojala mot den döde. (Jag vet inte riktigt om jag köper den förklaringen, men jaja – världspolitiken ska jag lämna därhän.) Svenska Aftonbladet visar däremot bilder från platsen, och bilder av de andra personer som dödades i attacken.

Och sen ställer man frågan till läsarna: Är det rätt att visa bilderna – samtidigt som chefredaktören går ut och förklarar varför Aftonbladet anser att det är rätt att visa bilder på dödsskjutna människor i tidningen, inklusive nätupplagan.

Det här är en annan fråga jag tänkt skriva om förut men inte kommit till skott med. Nu blir det så tydligt, när jag kan länka till exempel. Jag tycker att det är fel att visa sådana bilder. Jag hävdar – bestämt – att det inte tillför någon väsentlig information, och att nyheter kan förmedlas alldeles utmärkt även utan bilder på döda och/eller lemlästade människor i medierna.

När jag var liten var jag sjukt allmänbildad. Jag var hemmabarn och tyckte om att leka framför TV:n – släpade ut mina Sindydockor och legolådor och ritblock och grejer till TV-rummet och kunde spendera hela förmiddagen med att låta Utbildningsradions program utgöra en slags ljud- och bildfond som jag tittade på mer eller mindre aktivt, beroende på vad det handlade om. Men det sjönk in, jag lärde mig saker.

På kvällarna såg jag nyheterna. Det var väl inte det roligaste programmet jag visste, men mamma och pappa tittade på nyheterna och för min del var högsta prio att slippa gå och lägga mig, så då var till och med nyheterna att föredra. OCH – på den tiden var det okej för en åtta-nioåring att titta på halvåttanyheterna. De kunde prata om krig och döda människor – vilket var otäckt nog – men man slapp SE.

Och återigen – jag lärde mig saker, viktiga saker om världen, genom de där nyhetssändningarna.

Idag vet man aldrig vad som kommer på TV-nyheterna, och jag skulle inte låta mina barn se ett nyhetsprogram, trots att jag vet hur värdefullt det skulle kunna vara. (OK, så länge vi är i Tyskland är det ingen riktig ordning på nyhetstittandet ens för oss vuxna – men det är en parentes i sammanhanget. Det här handlar om saker jag tänkt kring svenska nyhetsmedier – främst TV, kanske.)

På senare år verkar det inte finnas några gränser för vad som är okej att visa. Jag har sett döda människor i TV, döda barn, jag har sett en film där en far och en son förtvivlat försöker gömma sig undan skottlossning. Jag har sett en alldeles fasansfull bild av en människa med ett nyss avslitet ben – förvisso på nätet och inte på TV, men ändå. Som vuxen känner jag inte att jag tar till mig nyhetsskildringen mer eller bättre, att det kommer närmare mig ju blodigare det är. Snarare tvärtom.

För att fördjupa min förståelse och skapa engagemang för de pågående oroshärdarna i världen är det inte blodiga bilder som ska till – utan helhet, bakgrund, analys.

Det finns säkert de som vill argumentera att det inte är meningen att barn ska titta på nyheter för vuxna, och menar att Bolibompa har egna nyhetssändningar för barnen att titta på. Jovisst. När jag var liten hette programmet Barnjournalen, numera är det väl Lilla Aktuellt om jag inte minns fel. Men det är inte samma sak. Barnnyhetssändningar är bra – men blir lätt spretigt, för att man har en halvtimme i veckan på sig att gå genom allt som händer i världen. Och ofta blir det lite väl tillrättalagt, dessutom. Det är inte fel att barn får (och kan) ta del av världen och samhället som det nu är. Det är de som ska ta över den här världen – och jag tror att förmågan till idealism och vision grundläggs i barndomen. Men då måste ju barnen också få vara med och se hur världen verkligen ser ut. Och då måste jag som förälder veta att nyheterna illustreras med bilder som barnen klarar av att hantera. Så är det inte längre.

Och jag tycker att det är en stor förlust.