Himmel & Ord

Jag hade faktiskt en nyårsambition att 2012 skulle bli mindre ambitiöst, och jag ska inte ägna det här året åt att sitta vid datorn och hyperventilera och inte ha tid med något annat. Men sen visade det sig att kurserna jag håller på med slutar en vecka tidigare än jag fått för mig, och eftersom jag nu efter jullovet redan ligger långt efter med ungefär allting, ligger jag just nu lite risigt till. Ergo – denna och nästa vecka får jag nog finna mig i att sitta vid datorn och hyperventilera och inte ha tid med något annat.

Den här veckan läser jag, skriver, andas och drömmer om Javascript. Nej, det är inte ens så roligt som det låter, kan jag meddela, och att börja med första föreläsningen på onsdagen och ha en färdig inlämningsuppgift klar till deadline på söndagen… Nej. Inte om man inte är programmeringsunderbarn och minneskonstnär. Jag lär mig massor, och börjar få kläm på hur det funkar, och det är bra – jag skulle bara behöva några veckor till på mig. Nåväl. Jag gör vad jag kan och så får jag väl komplettera arbetet. Upp vägrar jag ge iaf.

En sak jag håller på med just nu, är att med javascript visa dagens datum på en webbsida, och på jakt efter användbara kodsnuttar fann jag den här oansenliga lilla raden:

getFullYear() – The four digit year (1970-9999)

Med andra ord: År 10.000 är det kört. Då får framtidens programmerare en sjuhelvetes Y10K-bugg att lösa. Det skiter vi ju i idag, det är verkligen inte vårt problem…! Men det är lite spännande att plötsligt ha hisnande 7988 års perspektiv framåt. Hur ser världen ut då – vid tidens slut enligt dagens datorer?

Javascript lär vara lika obsolet då som kilskrift och hieroglyfer är idag. Finns vi ens då, vi människor (snackar inte individplan nu, alltså – såpass kan jag räkna själv, tack), eller har vi slutgiltigt upphört existera som art? Vi vill ju gärna se framtiden som något stilrent, datoriserat och högt utvecklat – trots att vår mångtusenåriga historia knappast pekar i den riktningen.

Och samtidigt… Utvecklingen från första glödlampan till dagens avancerade datorer, inbyggda i telefoner och surfplattor gick ju oerhört mycket snabbare än utvecklingen från flintyxor till verktyg smidda i järn. Lika lite som en stenåldersmänniska skulle ens kunna föreställa sig dagens samhälle – lika lite kan jag ens göra mig en föreställning om hur världen kommer att se ut när den tid som är min är förpassad till en parentes i fornhistorien. Och blir det ens fråga om UT-veckling? Eller möjligen AV-veckling, av mänskligheten…?

Jaja, detta apropå parenteser. Nu åter till Javascripten!

Kära 2011. Vad har vi egentligen att säga varandra, såhär timmarna före det skälvande slutet?

För nästan ett år sedan föddes du, under fyrverkeridunder och champagnebubbel – och klirret av det dyra kristallglaset jag råkade välta ner på balkongens betonggolv. Maken menade att det skulle innebära olycka, att ha krossat kristall just under årets första minut. Själv hävdade jag att det nog skulle innebära mer olycka att gräla om saken under den där minuten. Nu sitter jag här och funderar – och måste nog säga att 2011 nog bäst beskrivs med orden ”i stort sett menlös”.

Inför förra nyåret skrev jag såhär:

Det är något med nyårskänslan som är annorlunda i år, något som inte verkar vilja infinna sig riktigt. Kanske är det därför jag så lätt fastnar i att stirra på 2010, och ta ut satsdelarna ur det som varit. Men framåt vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Vad vill jag egentligen med 2011? Och med resten? Med livet?

Sålunda kan man väl konstatera att jag klev in i 2011 i förvirringens tecken, och där verkar jag ha stannat. Lika förvirrad är jag inför 2012. Jag tänker att det måste vara ”bubbel-tillvaron” som börjar ta ut sin rätt – lappsjukan och den där känslan som jag aldrig lyckas skaka av mig; att ingenting här är riktigt… på riktigt.

Jag läser mer ur bloggen i december och januari för ett år sedan, och slås av hur jag precis lika gärna skulle ha kunnat skriva alltihop idag som då. Så vad hände egentligen 2011? Ingenting? Det är som i en film där huvudpersonen vaknar upp till samma dag, om och om igen. Fast i mitt fall är det ett helt år som loopat om, och nu står i färd att börja om från början igen. Bisarr känsla. Jag kan utan vidare återanvända mina nyårslöften från förra året – för jag har inte gjort ett dugg av det där under 2011 (förutom att jag faktiskt lyckades läsa ut 35 böcker), och det är fortfarande de sakerna som känns prioriterade idag. Men som sagt – motivationen att uttala nyårslöften med min track record är ju… hm, marginell.

Och samma sak med tarotkorten jag valde som fokus och ambition för 2011 – de funkar lika bra för 2012.

En annan sak jag lägger märke till när jag bläddrar i gamla blogginlägg är att det mest utmärkande för 2011 verkar vara saker jag slutat göra – skapa, skriva, fotografera. Tiden, orken, lusten gled mig någonstans ur händerna – fråga mig inte vart. Jag antar att det är sådant man helt enkelt inte märker förrän efteråt, när man förbluffat undrar vart saker tagit vägen.

Under julledigheten funderade jag en del över hösten och kurserna jag läser nu. Det har inte känts helt sunt att sitta ensam framför datorn och plugga så intensivt som jag gjort, och frågan är hur jag ska göra under våren. Någonstans i den ekvationen måste jag 1) jobba in luft och frihet och 2) rum för kreativt ”arbete”. Helt enkelt för att jag tappar bort mig själv om inte de delarna finns med.

Samtidigt blir det lite som att trycka in mer och mer saker i ett redan fullt kärl. Det säger sig ju själv att det inte fungerar. Samtidigt måste det finnas sätt – jag kan ju inte hålla på och tappa bort delar av mig själv på det här sättet. Vad ska bli kvar?

Huruvida det var det krossade kristallglaset (eller tjafset om det) som gjorde att nådens år 2011 blev ett år av ”mycket-gas-men-lite-fart” vill jag låta vara osagt. Men för säkerhets skull tänker jag nog hålla hårt i bubbelglaset i år…!

En sak är säker – om några timmar är det 2012. Må det gagna oss alla – med hälsa, välgång och glädje! Gott nytt år!

Vi kom fram till slut, fick leta oss fram den sista biten genom nattsvärta så ogenomtränglig som den bara blir riktigt långt ut på landet. Hamburgartallrikarna vi köpt med oss från orten hade hunnit bli ljumna och halvsaggiga, men vi åt som glupande vargar ändå. Barnen som låg hoptrasslade med varann och allsköns jackor, leksaker och serietidningar i baksätet när vi kom fram, fick plötslig överskottsenergi och har ägnat senaste halvtimmen åt att klättra upp och ner i våningssängen och yla som vilda pirater.

Nu ligger de nerstoppade i varsin hotellstugsäng, med prasseltäcken och allt spännande och ett helt långt jullov framför sig. Tjugoen dagar!

Jag tänker på hur olika perspektiven är. För mig det praktiska – färdigbäddade sängar, fullutrustat kök (fast jag inte ens behöver ett), separata sovrum och ett rum att sitta i. För barnen… ÄVENTYRET! En helt ny värld, denna lilla hotellstuga som är vår i två dagar. Där jag ser alldagligt och praktiskt (om än lyxigt sådant!), ser de raka motsatsen.

Det är skönt att påminnas om barnens perspektiv ibland. Kanske kan jag inte längre fullt ut uppleva det sådant det var – men det känns gott att veta att det fortfarande finns där.