Egentligen är jag inte mycket för juleriet, men jag tycker om att slutspurten mot det nya året varje jul får mig att reflektera. Summera året som gått, skärskåda nuläget och skissa på idéer, ambitioner och visioner för det år som står för dörren. Jag tycker också om att jag vid snart 40 års ålder, tilltufsad och ”livsblåmärkt” både här och där, fortfarande tycker att det är mödan värt att gå genom den där processen varje år.

Nyårslöften och -ambitioner ska vara kärleksfulla och fyllda av uppmuntran, det är min starka övertygelse. Alltför många år har jag, som så många andra, avgett ett prestationslöfte som bara fått mig att skämmas och förakta mig själv för min usla karaktär när jag inte orkat hålla dem. Nu försöker jag tänka annorlunda. Hitta något att sträva efter, något som gör mig glad, hjälper mig att må bra och är en belöning i sig.

Idag var pojkarna med farfar och pappa och fiskade, och jag (som på gamla dar mycket aktivt ”vågar vägra” friluftsliv) tillbringade dagen med att utvärdera lokala kaffeoaser. På eftermiddagen satt jag med senaste numret av tidningen Skriva och lyssnade på musik via Spotify. Jag läste en artikel om hur man bör förhålla sig till ett nyårslöfte om att ”skriva den där romanen” – det handlade om det klassiska, visualisera målbild och sånt där. Jag blev inte så imponerad. Och just då började en låt med Adam Lambert (tror det var denna, men det spelar inte så stor roll egentligen).

Adam Lambert är en sån artist som får mig att faktiskt utnyttja fri-fart-på-autobahn-friheten, jag blir glad och tänker stora tankar och om den saken får pekfinger-människorna säga vad fan de behagar. Och plötsligt hade jag skrivit i min anteckningsbok, apropå nyårslöften om skrivande och utan att tänka så mycket på saken medan jag skrev det:

Jag ska lova mig själv att sträva efter ett skrivande som känns som en Adam Lambert-låt: stort, starkt, för full hals och lungorna fyllda av frihet. Fuck utgivning, det är dit jag vill nå – till den känslan.

Och visst – det är väl lite corny på sitt sätt, men det känns ändå som ett nyårslöfte om skrivande som skulle passa mig. (Jag fyllde sedan på med en idé om att lova ”365 sidor kvalificerad textdynga och ha jävligt roligt medan jag producerar dem”. En specificerad variant på temat, men grundprincipen är densamma.)

Andra funderingar inför 2012 rör skolan och lärandet, men det får vi prata om någon annan gång. Det är ju faktiskt en hel vecka kvar av året…!

Så – God Jul pårej, du som läser det här. Må skinkan smaka väl, Kalle och Karl-Bertil sprida julstämning ända in i själen – och må dina egna julreflektioner föra dig på goda vägar!