14 december 2011
av Jenny
2 kommentarer

Nu är det jul igen…!

…och sällan har väl en julledighet setts fram emot med sådan glasartad matthet som denna. Fråga mig inte vad som hände, men det blev en lång och intensiv höst – fast den gick väldigt fort… Hm. Jag antar att jag just svarade på frågan jag bad er att inte ställa…

Men nu är det jullov i alla fall! Imorgon ~~bitti~~ förmiddag styr Saaben norrut, mot skånskt vinterslabb istället för det tyska som nu skvalat om örona på oss i närmare två veckor. (Varje gång jag hör ”I’m dreaming of a white christmas” kan jag inte tänka annat än ”jojo, dream on, ba”…)

Min egen skola tar förvisso inte jullov, nejdå. Den 28 december är det meningen att jag ska lämna in en labbuppgift i Flash, med actionscript (som jag ännu inte begriper nåt av) och grejer. Strax därefter är det javascriptsidor som ska in, och sen duggar sluttentorna loss på allvar. Det är egentligen högst oansvarigt av mig att ta jullov överhuvudtaget, men jag väljer att tänka tvärtom – att det i själva verket är högst ansvarigt av mig att vara lite ledig just nu.

Förutom ledigheten i sig, är ju december min vanligtvis reflektiva månad, och jag går redan och grunnar kring saker som ”2011 – hur blev det nu egentligen? Och 2012, hur ska jag göra då?” 2012 är vårt sista år i ”bubblan”, 2013 flyttar vi hem till Sverige igen är det tänkt. Så hur vill jag att 2012 ska vara, för att kännas som att jag tar vara på möjligheten att få göra den här resan? Optimerar jag tillvaron redan som det är nu, eller vill jag ändra något?

Jag har njutit av att plugga och arbeta intensivt nu i höst, det har jag. Det är roligt och jag lär mig massor. Samtidigt… distansplugg ÄR något väldigt speciellt, och senaste veckorna har jag känt av en rejäl släng av lappsjuka. Jag blev lite snopen när jag blev medveten om känslan – men det är ju knappast särskilt konstigt. Jag sitter ju och jobbar hela dagarna – precis som man gör på ett ”riktigt jobb”, skillnaden är att jag sitter ensam. (Vissa dagar får jag lägga band på mig för att inte helt pladdra öronen av folk på Twitter, som blivit mitt digitala fikarum…!) Den lilla obalansen måste styras upp under 2012.

Och så är det de gamla vanliga livsknutarna. Mer tid och utrymme för skapande, för barnen, för vila. Träning, kost och ordning-i-livet. Visst ska väl 2012 bli året då jag löser dem alla…?

Nåväl. Nu loggar jag av för ett tag och önskar er alla en riktigt god jul – må din jul bli just så tindrande magisk som du önskar!

07 december 2011
av Jenny
2 kommentarer

Så går en dag från våra liv…

…och kommer aldrig åter. Ibland går de lite extra fort – och ibland tappar man helt enkelt bort dem.

Imorse firade vi St Nikolaus, för det gör man här i Tyskland – inte nog med att barnen ska skämmas bort med presenter och godsaker till jul, utan även den 6 december ska det vara godis. Barnens stövlar ska putsas och ställas utanför dörren, varpå St Nikolaus under natten fyller de snälla barnens stövlar med godis – och de styggas, som slarvat med stövelputsningen, fylls med ris. Smiskris. Jaja, gamla traditioner, ni vet. Vi kompromissade – tömde ut och borstade den värsta grusen ur barnens stövlar (nej, inget syftningsfel – VI gjorde det, inte barnen… Ehm.) och stoppade varsitt (inplastat) Smarties-rör i dem.

Morgonen kom, tumult uppstod då femåringen hittade skatten och med stor iver visade sin bror – samtidigt som de båda för oss påtalade att ”Nikolaus är faktiskt död, han levde för flera tusen år sen” – för att ytterligare späda på förvirringen.

Sen har jag ägnat resten av dagen åt att försöka lista ut varför folk påstår att det är den sjunde idag, när det helt klart var måndagen den femte igår…? Och det vet ju alla att Nikolaus kommer den sjätte…!

Jojo. Allt går att tappa bort – så även en regnig Nikolaus-tisdag i december.

Och med anledning av St Nikolaus, måste jag ju dela den här lilla tyska julpärlan med er. Det är inte ens någon vettig video till, men det är 34 sekunder av innerlig julstämning som liksom bara måste spridas efter bästa förmåga. Den finns även på Spotify, att förgylla julens alla tindrande spellistor med!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=bLYPhbeDC4g’]

(Första gången vi hörde den var det för övrigt ur den sångtokige minstingens mun, han var då fyra år och hade lärt sången på Kindergarten. Mor satte sig att söka på nätet, och fann… den här, som givetvis snabbt föll på den lille headbangerns läpp.)

05 december 2011
av Jenny
3 kommentarer

2023

Vad minns man från skolan egentligen? Tja, efter så många eoner som gått sedan jag gick i skolan, får man vara glad att någon liten skärva dröjer sig kvar i minnesbanken. En konkret grej som jag aldrig verkar lyckas glömma bort var när vi fick en räkneuppgift som gick ut på att beräkna vilket år man skulle fylla 50.

Femtio år – vilken svindlande avlägsen ålder för en då nioåring! Dittills tror jag aldrig att jag hade funderat på det där med ålder och vuxenhet – klart man pratade om det, förutsatte att man någon gång skulle bli vuxen, jag menar – det var ju underförstått. Men att sätta en siffra på det där – och 50 var ju faktiskt inte bara vuxen, det var ju URåldrigt… tyckte man! – gjorde det helt plötsligt till något annat. Något påtagligt.

Född 1973 räknade jag fram årtalet 2023 för min 50-årsdag. Jag föreställde mig mitt femtioårskalas med silvriga rymddräkter och datorer överallt och TV-telefoner och jagvetinteallt – och kunde inte på riktigt föreställa mig hur enormt långt in i framtiden den där dagen låg. Men siffran bet sig fast någonstans.

Nu är den ungefär 11 år och 4 månader bort. Datorer överallt – check. Silvrig rymddräkt att fira födelsedagskalas i – hm, nja inte än i alla fall, vi får väl se hur modet utvecklar sig framöver.

Men ändå. En eon är inte så lång som man tror.

04 december 2011
av Jenny
2 kommentarer

Pappersskulpturer i Edinburgh

Balsam för öga och själ, är konstverken som skänkts – under former väl värda att läsa om – till kulturinstitutioner i Edinburgh. På mig, vars fascination med Brian Dettmer och andra papperskonstnärer knappast är någon hemlighet, får bilderna hjärtat att dunka lite hårdare. För hantverket, skickligheten och förmågan att se möjligheter och bilder – där andra bara ser… en bok.

Men också för passionen, hängivenheten och kärleken till konsten, som liksom lyser fram i de intrikata skulpturerna. Världen känns genast lite vackrare när jag påminns om att det finns människor som gör sånt här.

03 december 2011
av Jenny
7 kommentarer

Om mätbara mål – och andra

Blev sådär igen idag. Ungefär samtidigt som jag, med fyrkantiga ögon och på stela ben, stolpade iväg för att hämta hem barnen efter en heldag med kod, kod och åter kod, svärande över att ännu en dag susat iväg på vad som kändes som en kvart – satt min lärare någonstans i Trollhättan och knappade in ett VG för mig, på ett kursmoment jag själv inte alls tycker att jag behärskar.

Jag vet inte – men jag har väldigt svårt att känna glädje för ett sådant betyg – snarare blir det bara än tydligare hur begränsat (och begränsande?) ett betygssystem med nödvändighet blir. Är det verkligen det mätbara målet som säger mest om kunskapen man tillgodogjort sig?

(Det där gäller för övrigt i många andra sammanhang också – allt ska kvantifieras, och följas upp med mätbara mål. Ofta är det säkert helt rätt – men jag har en känsla av att vi missar något väsentligt, genom detta eviga fokus på mätbarhet, kvantifierbarhet. Har icke-mätbara mål och värden verkligen ingenting att säga oss? Med det sagt – tillbaka till ordinarie sändning!)

På ett sätt är jag just nu en oerhört ambitiös student – jag vill verkligen lära mig, från grunden, en gång för alla. Jag ägnar enorma mängder tid åt att laborera – och felsöka. För fel blir det, hur smart jag än försöker göra. Nästa måndag ska jag lämna in en fyrsidig sajt enligt specifikationer si och så – och det är den jag filar på sedan en dryg vecka tillbaka. Ja, en dryg vecka. Det är ju det – det tar sån tid! Att testa och experimentera är ett bra sätt att lära, det har jag redan sagt. Kruxet är att hitta och förstå när det inte funkar, varför det inte funkar. Där lägger jag 90% av mina arbetsdagar just nu. ”Nähä, det gick inte, varför gick nu inte det för…? Men om jag ändrar här, då… Nähä. Vad fan dårå…?” Och så vidare.

Och det är bra. Det är som det måste vara – jag lär mig något helt nytt, det måste få ta tid. Jag går strukturerat till väga (och kod i sig ÄR rätt strukturerat, så långt allt väl! Kruxet är alla undantag, och browsers som envisas med att göra – fel) och tar in allt som hjärnan förmår ta in. Men det känns hela tiden som om jag stampar på stället, inte kommer någon vart.

Sen lämnar jag in nåt skit jag tänker att jag ”får väl komplettera sen” – och så får jag VG. Utan att fatta varför. Och utan att känna att det där, det gjorde jag bra. Det handlar egentligen inte om att jag har höga krav på att prestera – snarare om att jag har höga förväntningar på att lära. Stort missnöje – från min egen sida. Lärarna uppenbarligen nöjda än så länge. Den dubbelheten skaver.

För några veckor sen skrev en lärare något i ett utskick som löd ungefär ”Glöm inte att det är viktigare att lära än att få godkänt på kursen” – en formulering jag fnissade rätt gott åt, men jag förstår vad han menade i alla fall. Ungefär: ”Glöm inte bort de icke-mätbara målen”. Nä, jag ska väl inte det.