23 oktober 2012
av Jenny
Inga kommentarer

En posttraumatisk lavett

Vid elvasnåret, när varje vettig människa åtminstone ”tänker på refrängen”, sträcker sig efter tandborsten och intar någon form av horisontalläge, inspekterade jag istället statusläget på läsfronten. 70 sidor kvar. Jag skyndade ut i köket, återvände med ett glas vin och några ostbitar. Sova kan man väl göra när man blivit gammal, eller…?

Nu är klockan drygt halvett, boken utläst och vinslurken susar runt innanför pannbenet på ett ganska trivsamt sätt. Jag är inte det minsta ledsen för att jag inte hade vett att gå och lägga mig ”i tid”, även om jag vet exakt hur mördande tungt det kommer att kännas när väckningsappen i iPhonen sliter sömnen ur kroppen på mig om sisådär 6 timmar.

Sova kan man göra ”pau himmet”, sa vi som unga studenter på 90-talet. Numera är jag väl – med den tidens perspektiv räknat åtminstone – halvvägs till ”himmet”, men devisen håller än. Och det jag tänker ikväll är att ibland är det precis rätt att göra så. Inte för ofta – men att någon gång ibland helt sonika ge fan i att vara så förbannat förnuftig, kan faktiskt vara tämligen underbart.

Inbrottet spökar fortfarande i mitt huvud – skämtar med mig aprillo, rent av. I helgen, när vi skulle skjutsa äldsting-sonen till ett kalas blev jag plötsligt övertygad om att tjuvarna skulle ha stulit bilen också, fast båda bilnycklarna låg orörda i sina lådor. Dessutom har jag börjat tänka att inbrottet i förra veckan bara var en fråga om att rekognoscera – att när jag kommer hem kommer dörren vara inslagen, lägenheten urblåst, länsad på slitna IKEA-möbler och bättre begagnad elektronik.

Som sagt – den posttraumatiska nojjigheten är inte rationell nån enda stans, men den är påtaglig. Fast av någon anledning känns en kväll som denna, när jag ger fan i förnuftet och rationella argument och istället sitter uppe ”alldeles för sent” för att läsa ut boken jag började på igårkväll, som en välriktad lavett rakt i det fula, flinande posttraumatiska ångestnyllet. Jag kan inte riktigt förklara varför, men att det känns så är gott nog för mig, åtminstone just nu.

Nästa delikata problem på den nattliga agendan får bli att bestämma mig för vad jag ska läsa imorgon:

tjeckisk fantasy
en samling samtida sociologiska essäer om samhället och dess individer
dansk poetik
eller möjligen en spansk sagoroman…?

Ack, alla dessa beslut…

19 oktober 2012
av Jenny
7 kommentarer

PTS-blues

Ja, alltså – inte Post- och Telestyrelsen PTS dårå, utan posttraumatisk stress. Fast egentligen kallas det väl inte posttraumatisk stress heller, inte förrän det stannat kvar längre än vad som är rimligt. Att man blir stressad direkt efter en traumatisk händelse är ju faktiskt rätt naturligt.

Och man vet liksom inte hur det känns förrän man varit där. Hur ens trygghet plötsligt känns som en tunn och skör glasbubbla med en löpspricka redan ilande från ena sidan till den andra.

Vi har haft inbrott i lägenheten. Någon var här inne, klev på vårt golv, rotade i våra lådor. Tog våra saker. Smycken. Kontanter. I vårt hem. Det är det jag känner starkast av. Och även om jag hört folk säga förut att själva intrånget i ens liv och hem och trygghet mycket väl kan vara det känslomässigt ”värsta” vid en sån här händelse – så vet man ändå inte förrän man faktiskt står här, i tomheten efteråt, hur det känns på riktigt.

Jag kan bara meddela att det inte känns nåt vidare. Inget vidare alls, faktiskt.

Fast det var värre igår. Igår låste jag in mig i lägenheten, oroade mig för att vara där, men samtidigt oförmögen att gå ut. Jag fick ångest när jag var tvungen att lämna lägenheten för att gå och hämta barnen i skolan – och sen fick jag ångest igen när vi började närma oss lägenheten och var nästan hemma. Jag kände på dörren femton gånger för att vara säker på att den är låst – och sen måste jag gå tillbaka en gång till för att känna igen. Och sen ytterligare en gång.

Idag gick det bättre. Jag tror faktiskt att det var ett ganska smart drag att sätta mig och göra klart bloggdesignen som ”terapipyssel”. Det krävde fokus och koncentration – men egentligen var det inga verkligt svåra grejer kvar att fixa. Och sen fick jag en rejäl kick av att faktiskt bli klar!

(Och det var förstås det här jag menade i slutet av förra postningen, att det skulle verka lite bakvänt för er som läser. En väsentlig del av inlägget skrev jag förvisso igår, men då ville jag inte posta det – det var för nära.)

Så på den ”boosten” gick jag ut i solskenet i eftermiddag, tog en kaffe och handlade lite innan jag hämtade barnen. På vägen hem blev jag förstås fullständigt övertygad om att huset skulle ha brunnit ner medan jag var borta – men jag antar att jag får finna mig i såna små nojjor ett tag framöver. Tillfällig PTS-blues.

19 oktober 2012
av Jenny
16 kommentarer

Blogg i ny kostym

Är ni med? Håll i er nurå, så rycker jag med teatralisk schvung bort skynket från min skapelse och bjuder till vernissage: Här är den äntligen, den nya bloggdesignen som jag pratat om ända sedan i somras.

Någonstans värker en liten hård knut om varför i höga helvete jag prompt skulle göra så stor sak av det här, varför jag inte bara kunde hålla käften, pilla lite i tysthet på min kammare och sen försynt smyga in den nya looken, i hopp om att ingen skulle märka nåt.

För tänk om alla tycker det här är jättefult? Klantigt gjort och gräsligt och ”det var bättre förr”. Tänk om alla säger ”Herregud, hur tänkte människan nu?? #failsomfaan” – för sånt säger folk nuförtiden, det är nån trend, tror jag.

Så, vad kan jag säga? Please be gentle, okej?

Några brasklappar:

Jag valde att sluta pilla på kammaren nu, för jag insåg att om jag skulle fortsätta till dess jag själv tyckte sidan såg ”perfekt” ut, så skulle det aldrig bli nåt. Så – jag bestämde mig för att inte betrakta bloggen som en altartavla, utan som det ad hoc-artade anteckningsblock den alltid varit avsedd att vara.

Jag skulle utan tvekan kunna riva upp och göra om alltihop – en gång till. Jag har redan börjat från scratch fler gånger än jag ids hålla reda på. Men någonstans måste man ändå dra en gräns och komma till skott. Så – nu kör vi såhär. Jag måste ju inte vänta 3-4 år tills jag ändrar nåt nästa gång…!

Det finns mycket med den här looken som jag gillar: Att det är luftigare och ljusare inte minst. Jag hoppas att det ska vara någorlunda läsvänligt också, men jag är medveten om att textspalten är bredare än förut – och att det möjligen kan motverka lässyftet. Ni får hojta om det känns tungläst, så får jag in och pilla på det där igen.

Dessutom är designen nu responsiv, så den SKA vara fin även från mobiltelefon och surfplatta. Det jag sett där redan nu är att huvudmenyn tar alldeles för stor plats – så det får jag pilla på senare. Det skulle bli en dropdown-meny, var det tänkt…

Det finns andra saker också som jag inte lyckats få till – WordPress är enkelt att jobba med på många plan, men när man börjar gå in i finliret – dvs kodfilerna – blir det jobbigare. Särskilt när man, som jag, egentligen inte kan koda för fem öre…! Sånt får helt enkelt komma efter hand.

PS:

(Om nån skulle snubbla på det här inlägget och känna sig som expert på WordPress/PHP i allmänhet och temat Blaskan i synnerhet, så får du gärna hojta till. Jag har ett specifikt problem jag vill lösa, men inte vet var i höga håvete jag ska börja leta efter…)

PS 2:

Jag har i någon mån vänt lite på händelseförloppen här: Att jag gjorde klart bloggdesignen just precis igår så jag kunde ladda upp den just precis idag, har sina rutiga och randiga och terapeutiska skäl. I efterhand, och ur läsarperspektiv, kommer det antagligen att se en smula märkligt ut – men tro mig: It seemed like a good idea at the time, och det var det antagligen också.

(All will be revealed – in due time…!)

07 oktober 2012
av Jenny
2 kommentarer

Höstlovsblues

Ibland känns livet mest… fyrkantigt. Det rymmer rutiner och måsten, och sen rymmer det inte mer. Just nu hinner jag knappt med måstena ens, slirar på inlämningar och har ändå panikpulsen bultande långt in i själen.

På ett plan, åtminstone. För jag vet bättre än att låta paniken leda vägen. Jag sänker huvudet och vägrar gå dit stressen vill leda mig. Men självklart skaver det. Att skjuta en deadline framför mig. Jag kan göra det, har som student rätt till restexamination och har lovat både mig själv och andra att prioritera annorlunda den här gången. Inte sätta min hälsa sist, inte låta jobb/plugg stjäla energi som rättmätigen är till för mina barn. Sådär som jag gjorde förra läsåret.

Det var dumt. Jag vet inte hur många år av mitt liv den idiotin kostade mig, men ingenstans ser jag några guld-och-gröna-skogar som kompensation. En guldstjärna i himlen kanske jag kan hoppas på. I bästa fall. Men jag tror’t när jag ser’t.

Så på ett plan mår jag bra. Mycket bra. Gör rätt. Vet det, och vet varför.

På ett annat plan är saken mer komplicerad. För även om jag anstränger mig att ignorera den, så hör jag ju den där evigt malande rösten om att det jag gör inte är okej, att jag borde göra mer, bli bättre, klara allt, nu, alltid. Det är tröttsamt att bara lyssna på.

Enklaste sättet att få tyst på den är att följa den – men jag vet vart den leder. Den är en fälla. Snillrik och lömsk.

Och nu är det höstlov. Barnen är lediga en vecka, vi ska åka till Sverige. Saaben är tankad, väskorna trängs i hallen. Jag har packat ner lite böcker och annat, men jag vet ju hur det brukar bli. Fyra separata föräldrar ska besökas. Sisådär sjuttio-hundra mil köras.

Jag tror att jag helt enkelt satsar på att försöka vara lite ledig. Så får Duktig-demonen tycka vad hen vill om den saken.

Hejsålänge, bloggen. Vi ses snart igen!

04 oktober 2012
av Jenny
1 kommentar

Käbblande hjärnhalvor

Försöker skriva något på tyska, en enkel text – ett mejl, bara. Men illa nog. Jag tänker på hur hjärnhalvorna slåss med varann – ett normalt svenskt (eller engelskt, för den delen) mejl hamrar jag iväg på några minuter, fixt och färdigt, hyggligt strukturerat och vanligtvis med någon liten humoristisk habrovink inflikad nånstans – det vore ju inte riktigt jag annars. Men när det ska skrivas på tyska är det en helt annan grej. För det första kan jag inte vara rolig på tyska. I tal möjligen, där hälften av kommunikationen görs med gester och minspel, då har jag åtminstone nåt att lira med. I skrift – phhahh! Glöm det!

För det andra… Vänstra hjärnhalvan – som för övrigt är min svagare, jag bor i mycket hög grad i min högra hjärnhalva, och besöker vänstervingen mest när jag av nöden måste kommunicera med omvärlden. (Jaja. Visst, visst. Men en smula överdrift för den goda historians skull har väl ingen dött av, va…?) Men när jag ska skriva något på tyskan, måste vänstra hjärnhalvan kallas in på jourutryckning, och hen kommer med en trave halvt sammanfallna grammatikregler nedslängda i en stor trunk, redo att ta sig an uppgiften – tysk textproduktion.

Samtidigt är det den högra hjärnhalvan som måste tala om vad mejlet ska handla om, fånga ner de där flyktiga tankarna som ska omsättas i ord och förtyskigas. Men när vänsterhalvan domderar och går an om artiklar och participer och konjunktiv och allt vad det är, är det som att högerhalvan inte kan höra sig själv tänka, och rakt inte tänka ut vad mejlet ska handla om.

Jag kommer att tänka på det här dels förstås för att jag alltid tyckt att det är intressant med hjärnhalvorna och deras olika funktioner. Ibland tänker jag – och det tror jag att jag skrivit om förut också – att våra hjärnor egentligen är våra sanna universa, för det är genom dem och ENBART genom dem som vi kan förstå och uppleva världen. (Förstå med vänster och uppleva med höger halva, dårå…!)

Och så för att jag såg den här filmen häromdagen.

Det var en kompis som länkade till den på Facebook, och först baxnade jag en hel del när jag såg titeln. Jag var inte så sugen på att se film om sjukdomar och elände. Men sen är det det där med personliga referenser – som jag fortfarande tycker är lite spännande med sociala medier: Den här killen brukar inte länka till skit. Dessutom hade han skrivit en kommentar till som lät som om det nog kunde vara nåt vettigt trots allt. Så jag klickade. Och tittade.

Det var det värt.

Jag gillar den här inlevelsefulla och lätt dramatiska presentationen. Hon gör det bra.

Och så tänker jag på att vi är olika vad gäller vilken halva som dominerar i våra huvuden – och jag tänker på hur mycket det påverkar oss. Vi tittar ut i samma värld – men ändå ser vi alla helt olika saker, processar det vi ser olika. Och sen, när vi försöker förklara för varann vad vi ser, då blir förvirringen än större – för då uttrycker vi det vi ser olika också.

Det är inte konstigt att det blir tokigt ibland.