Gårdagens insikter var två till antalet:
För det första att det är betydligt enklare att förhålla sig till saker som gjorde en ledsen för 30 år sen, än till saker som gör en ledsen här och nu. Är fortfarande tveksam till om tid verkligen läker alla sår, men den kapslar åtminstone in dem – sätter en skyddande skorpa på. Här-och-nu är det värre med.
För det andra att den mest logiska strategin när vi ”har för mycket” kanske inte alltid är det smartaste. För när man ”har för mycket”, då skalar man bort. Bort och bort. Och bort. Till slut är problemet inte ”för mycket” utan faktiskt för lite. För man skalar ju där man tycker sig kunna skala, bland sakerna vi har kontroll över och anser oss kunna skala bort.
Men vad ska ge oss kraft och glädje, när vi skalar bort allt utom måstena?
Det finns en sån där berättelse som vandrar runt på nätet, om en skollärare som demonstrerar livsprioriteringar genom att lägga stenar i en burk tills burken är full av sådana stenar. Han frågar sina elever, och jo burken är full, såklart. Men sen häller han i mindre stenar, som söker sig in i skrymslen och vrår mellan de större. Hm. Så full var den burken. Till slut häller läraren sand i burken, och den får givetvis också plats – i de mindre skrymslena och vrårna som nu finns kvar. Tanken med den här berättelsen är att man ska låta de verkligt viktiga sakerna ta plats i livet först, för att om man först fyller burken/livet med småskit, så kommer det viktiga aldrig att få plats.
Och visst – så långt allt väl. Men vad berättelsen inte tar upp, är hur viktiga oviktiga saker också är för oss. Och hur en del av de där småstenarna inte alls består av vanlig sten, utan av något material som obevakad kommer att svälla upp och uppta varje litet hålrum av utrymme/energi. Och sanden är inte vanlig, finkornig strandsand som känns fin mellan tårna, utan betong. När den väl kommit på plats måste den spettas loss med våld. Istället kräver den där betongen att vi plockar bort saker som ser oviktiga ut – men inte är det. Fritidsintressen brukar vara den första babyn som åker ut med badvattnet. Träning är rätt vanligt bortprioriterat också. ”Jag hinner inte.”
(Just träning är lite speciellt också, eftersom det å ena sidan är en egen, personlig prioritering – men å andra sidan ofta upplevs som ett ”måste”, en plikt.)
Och det är ju sant. Det där med att inte hinna. Dygnet har 24 timmar och vi kan inte alltid prioritera som vi vill. Jobb och barn, plikter och ansvar. Men i någon mån kanske vi ändå behöver prioritera enligt någon annan princip än ”minsta motståndets väg”? För minsta motståndets väg är i det här fallet att låta saker bli som de blir – stenar, sand och betong i den ordning det faller sig, det som blir över blir över och vi mår som vi mår. ”Jag hinner inte”.
Att prioritera om är obekvämt, att kliva ur strömmen och som ensam liten lämmel välja en annan väg, sitt eget sätt att göra saker på.
För oviktiga saker är viktiga. De ger själen energi, de fyller rum som annars skulle stå tomma. Att lösa en situation där något är ”för mycket” innebär inte alltid att bara plocka bort de enkla bitarna, utan att faktiskt också aktivt behålla de där viktiga oviktigheterna. Därför att annars blir burken full av betong, och själen får klara sig bäst den kan.
