Ibland känns livet mest… fyrkantigt. Det rymmer rutiner och måsten, och sen rymmer det inte mer. Just nu hinner jag knappt med måstena ens, slirar på inlämningar och har ändå panikpulsen bultande långt in i själen.

På ett plan, åtminstone. För jag vet bättre än att låta paniken leda vägen. Jag sänker huvudet och vägrar gå dit stressen vill leda mig. Men självklart skaver det. Att skjuta en deadline framför mig. Jag kan göra det, har som student rätt till restexamination och har lovat både mig själv och andra att prioritera annorlunda den här gången. Inte sätta min hälsa sist, inte låta jobb/plugg stjäla energi som rättmätigen är till för mina barn. Sådär som jag gjorde förra läsåret.

Det var dumt. Jag vet inte hur många år av mitt liv den idiotin kostade mig, men ingenstans ser jag några guld-och-gröna-skogar som kompensation. En guldstjärna i himlen kanske jag kan hoppas på. I bästa fall. Men jag tror’t när jag ser’t.

Så på ett plan mår jag bra. Mycket bra. Gör rätt. Vet det, och vet varför.

På ett annat plan är saken mer komplicerad. För även om jag anstränger mig att ignorera den, så hör jag ju den där evigt malande rösten om att det jag gör inte är okej, att jag borde göra mer, bli bättre, klara allt, nu, alltid. Det är tröttsamt att bara lyssna på.

Enklaste sättet att få tyst på den är att följa den – men jag vet vart den leder. Den är en fälla. Snillrik och lömsk.

Och nu är det höstlov. Barnen är lediga en vecka, vi ska åka till Sverige. Saaben är tankad, väskorna trängs i hallen. Jag har packat ner lite böcker och annat, men jag vet ju hur det brukar bli. Fyra separata föräldrar ska besökas. Sisådär sjuttio-hundra mil köras.

Jag tror att jag helt enkelt satsar på att försöka vara lite ledig. Så får Duktig-demonen tycka vad hen vill om den saken.

Hejsålänge, bloggen. Vi ses snart igen!