Ja, alltså – inte Post- och Telestyrelsen PTS dårå, utan posttraumatisk stress. Fast egentligen kallas det väl inte posttraumatisk stress heller, inte förrän det stannat kvar längre än vad som är rimligt. Att man blir stressad direkt efter en traumatisk händelse är ju faktiskt rätt naturligt.
Och man vet liksom inte hur det känns förrän man varit där. Hur ens trygghet plötsligt känns som en tunn och skör glasbubbla med en löpspricka redan ilande från ena sidan till den andra.
Vi har haft inbrott i lägenheten. Någon var här inne, klev på vårt golv, rotade i våra lådor. Tog våra saker. Smycken. Kontanter. I vårt hem. Det är det jag känner starkast av. Och även om jag hört folk säga förut att själva intrånget i ens liv och hem och trygghet mycket väl kan vara det känslomässigt ”värsta” vid en sån här händelse – så vet man ändå inte förrän man faktiskt står här, i tomheten efteråt, hur det känns på riktigt.
Jag kan bara meddela att det inte känns nåt vidare. Inget vidare alls, faktiskt.
Fast det var värre igår. Igår låste jag in mig i lägenheten, oroade mig för att vara där, men samtidigt oförmögen att gå ut. Jag fick ångest när jag var tvungen att lämna lägenheten för att gå och hämta barnen i skolan – och sen fick jag ångest igen när vi började närma oss lägenheten och var nästan hemma. Jag kände på dörren femton gånger för att vara säker på att den är låst – och sen måste jag gå tillbaka en gång till för att känna igen. Och sen ytterligare en gång.
Idag gick det bättre. Jag tror faktiskt att det var ett ganska smart drag att sätta mig och göra klart bloggdesignen som ”terapipyssel”. Det krävde fokus och koncentration – men egentligen var det inga verkligt svåra grejer kvar att fixa. Och sen fick jag en rejäl kick av att faktiskt bli klar!
(Och det var förstås det här jag menade i slutet av förra postningen, att det skulle verka lite bakvänt för er som läser. En väsentlig del av inlägget skrev jag förvisso igår, men då ville jag inte posta det – det var för nära.)
Så på den ”boosten” gick jag ut i solskenet i eftermiddag, tog en kaffe och handlade lite innan jag hämtade barnen. På vägen hem blev jag förstås fullständigt övertygad om att huset skulle ha brunnit ner medan jag var borta – men jag antar att jag får finna mig i såna små nojjor ett tag framöver. Tillfällig PTS-blues.
7 kommentarer
Kommentera →