Som sagt. Det var inte såhär jag föreställde mig mitt Blogg100-fuskande, med flera veckor mellan inläggen. Några texter i veckan skulle jag posta, hade jag tänkt – inte alltid långa, men alltid eftertänksamma, reflekterande och baserade på allt som rör sig i huvudet – för det gör det. Konstant, på gott och ont.
Istället fick jag ännu en påminnelse om det inferno jag valt att leva i. För ja, jag har valt det själv, och jag väljer om det varje gång jag bemöter mina tvivel med eftertanke – jo, jag vill faktiskt göra det här, hur galet det än är. Men sen glömmer jag igen, infernot spinner så snabbt att jag faktiskt inte hinner fundera på det – jag åker med, försöker andas där jag kan, hålla tempot och INTE. TAPPA. TAGET. Slinter jag så dör jag. Simply put.
Just nu är det dags för deadline, en liten rackare som ska in nästa onsdag. Liten – men SVÅR. Folk frågar mig, men allt jag kan svara är att jag inte heller fattar – inte uppgiften och inte litteraturen heller, och ska sanningen fram är jag inte säker på att rapporten jag valt att skriva om var så himla väl vald, fast examinatorn gett sitt ystra bifall. Så egentligen kokar det väl ner till att jag egentligen inte förstår uppgiften – och å andra sidan har jag varit med så länge nu att jag inser att det inte tjänar något till att mejla examinatorn och fråga, jag lär ändå inte bli klokare av svaret.
Klokast lär vara att skriva ihop något, om det så blir det sämsta jag skrivit, lämna in och invänta feedback från examinatorn. SEN kan jag komplettera, om det behövs.
En tidigare kollega kallade mig en gång för många år sedan ”kompromisslös”, och jag lär väl aldrig få veta vad han egentligen menade med det. Men det ligger något i det på så sätt att jag håller mig med ett helt stall käpphästar. En av dessa är att vår samtid är så förb… rädd att göra fel. Vi säger att vi ”lär av våra misstag”, men i själva verket vågar vi inte riktigt ta ut svängarna bortom bekvämlighetszonen – som i det här fallet ofta sammanfaller med en prestationszon, ett område där vi vet att vi klarar att prestera.
Jag säger att det där hämmar oss. Det gör att vi klarar att prestera med det vi har, här och nu – men vi kommer aldrig någon vart. För att utvecklas måste vi kunna kliva över stupet och lita på att vad som än händer – oavsett om vi flyger eller faller – så blir det bra. Det ordnar sig.
Jag tycker generellt att vi idag är duktiga på att prata om vår tillåtande attityd, lärande kultur och utrymme för olikheter. Men alltför ofta ser jag fall då vi agerar precis tvärtom, och den som inte presterar ”rätt” snabbt blir paria och åker ut i kylan. Istället för att samlas, och gemensamt lära och utveckla det som kanske är fel, kanske bara annorlunda, dömer vi ut och bort och stänger dörren om det trygga ”korrekta”.
Min erfarenhet är, att jag aldrig lärt mig så mycket som de gånger – kurser eller andra sammanhang – då något blivit fel.
Ett klassiskt exempel från min (dåvarande, dock höggradigt relaterad till min nuvarande) arbetsplats är den gången då en informationskampanj gick snett och kundtjänsten blev fullständigt nedringd av kunder som undrade ”vad tusan?”.
Det blev ”all-hands-on-deck” för att svara i telefonerna, och det VAR verkligen ALL hands. Generaldirektören satt mitt emot mig i kontorslandskapet och svarade i telefon med stor inlevelse och engagemang. Jag minns inte vilket år det var, men säkert närmare 15 år sedan och fortfarande en av de där händelserna jag minns och reflekterar över ibland. Jag var både ung och ganska ny på jobbet, men jag var inte den enda som efteråt hävdade att det där hade varit ganska häftigt – trots att det var en slags kris som inträffat på grund av att någon haft lite otur när de tänkte.
Problemet är, tror jag, att vi lätt kan räkna ut vad krisen kostade – men vi har inga ekonomiska modeller för att värdera det vi lärde oss, eller den kulturbärande berättelsen som många av oss bär med oss än idag. Hur många kronor och ören är den värd?
Det här funderar jag på, medan jag kämpar med obegriplig litteratur och en abstrakt kursuppgift och alltmer inser att den här gången kan det blir en av de i särklass sämsta texterna jag någonsin skrivit, alla kategorier, som jag till slut skickar in för bedömning.
Men det är okej. Alltid lär jag mig något.
