Etikett: prylar

 Jag har aldrig varit någon loppismänniska. Jag vet egentligen inte varför, men jag har aldrig kommit iväg, och när jag väl kommit iväg på loppis är mitt öga alltför otränat för att kunna upptäcka guldkornen bland junk och gammalt skräp. Ibland har jag tänkt att jag skulle behöva en loppismentor, som släpar med och instruerar.

Här i stan finns ofta stora loppisar, hela kvarter som omvandlas till loppis för en dag – gata upp och gata ner med… eh, gammalt junk. Och fina grejer, säkert. Fast sist jag var på en sådan loppis gjorde jag av med 50 cent för en näve gamla rostiga nycklar… Otränat öga, som sagt.

Däremot fick jag tips om en loppisbod, alltså en butik som säljer gamla loppor, eh ”antikviteter”, menar jag. Dit har jag åkt flera gånger – det är liksom mer överblickbart än den stora gatuloppisen, där en otränad rookie lätt går vilse.

De första gångerna köpte jag ingenting, bara smög runt och tittade på gamla prylar. Tjejen som tipsade mig om butiken hade köpt gamla fotografier där, som hon använde i egna ”mixed media”-projekt, det var så vi kom att prata om butiken. Jag hittade förstås lådan med gamla fotografier, till salu för 20 cent styck. Men nej… De var inte för mig. Jag fick bara ont i magen av att undra över vilka människorna på bilderna var, och vad det blivit av dem. Det blir lätt så, när man ser på gamla tyska fotografier från sisådär 1930-talet.

Men skam den som ger sig. I början av sommaren var jag där igen. Då hade jag just investerat i mina kära pastellfärger, och i loppisbutiken fann jag en perfekt låda att förvara dem i. Rejäl cigarrask trodde jag först, men sen har jag insett att det nog varit en finare vinflaska i asken. Struntsamma – nu huserar den mina pasteller på fashionabelt vis.

Och så klämde jag på en grupp vinglas. Vände och vred – och åkte ifrån, utan att köpa. Mitt nöt! Hur dum får man bli? Det blev en lång helgs väntan, men på måndagen var jag där igen, och glasen fanns kvar – de stod där snällt och väntade på det obeslutsamma nötet till blivande ägare.

€ 14 bytte hand, och glasen var mina. Ett halvt dussin välskötta kristallglas.

Jag hade länge velat ha lite tyngre, mer rustika vardagsvinglas, istället för att slita på våra tunna, skira finvinglas. En väninna har sådana enkla men moderna glas, och jag letade efter något liknande. Men allt jag hittat hade varit formpressat glas – med en gjutskäggskant runt hela glaset – tack, men nej tack.

Nu har jag dessa. De har den rätta tyngden, mindre kupor – och inga jädra gjutskägg någonstans, utan äkta vara.

Att fotografera glas visade sig dock vara en knepig uppgift. Antingen blir bilderna platta och tråkiga bilder, eller också ser de röriga ut av alla fasetter som återspeglas i andra fasetter. Men ändå.

De här glasen är mitt första verkliga loppisfynd, och jag tycker de är vackra. Jag blir glad av dem – inte bara av drycken jag häller i dem.

(Och nu har jag verkligen blodad loppistand…!)

Joru, så är det faktiskt – ingenting slår att ha bra grejer att jobba med.

Jag kan inte hålla i en hammare utan att göra åverkan på mig själv och allmän egendom, men jag vågar ändå kalla mig för något av en toolfreak. Inte så att jag prompt måste ha och känner ”behov av” alla gadgets som existerar i sinnevärlden – men jag är åtminstone tillräckligt mycket tool-freak för att vara kräsen kring de prylar jag faktiskt behöver.

El Maco har väl på många sätt varit ett undantag från den regeln. Han har strulat, bråkat, krånglat och rent allmänt satt sig på tvären sen den dagen – det var i mars 2008, för övrigt – han kom till mig och jag ömt packade upp honom ur hans äppeldekorerade kartong. Men jag har älskat honom ändå. Han har ju ändå alltid varit min El Maco.

Jag började fundera på det här inlägget i onsdags, sen kom saker emellan och jag skrev aldrig klart det. På torsdagen avslutades mitt skolarbete abrupt med att jag fick kasta El Maco i bilen och köra i ilfart till akutverkstaden. Då hade jag bara haft Google Chrome, Skype och i övrigt inga andra program igång i ett par timmar, ändå var El Maco så varm att jag kunnat steka ägg på tangentbordet om jag velat.

Folk brukar förnumstigt tala om för mig att ”laptoppar ska bli varma” och att jag bara lägger märke till det för att jag har den i knät. Mmm, visst. Jag har datorn på skrivbordet, och jag vet skillnad på normalt varm och inte-normalt varm. Det här är definitivt ett ”inte”-fall.

Diagnosen den här gången – skadat moderkort, igen. Det byttes senast i juli. Vad det är som gör att just El Maco bränner moderkort lika ofta som en hackare byter kalsonger har jag ingen aning om, på verkstan kunde de inte svara på det heller. De bara skickar efter ett nytt och menar att det ju ändå inte kostar något, eftersom det går på garantin. (Exakt vilken garanti de menar vete tusan, El Maco är 3,5 år gammal, så någon garanti har han inte haft på länge. Men jag biter inte den hand som föder mig, eller åtminstone byter moderkort gratis.)

Men det börjar bli uppenbart att El Macos hälsa är vacklande. Kroniskt vacklande. Han behöver helt enkelt förtidspensioneras. (Ja, förtidspension – jag hade nog tänkt att han skulle hålla ett bra tag längre… Oavsett att ”alla andra” byter datorer som… ja, ni vet.)

Minns ni när jag köpte honom? Ett evigt tjatande, gnetande och resonerande. Mac eller PC? Vit eller svart? (Ja, det var egentligen inte förrän närmast vid köpögonblicket jag bestämde mig för att investera i en dyrare, större, bättre macbook pro – i silvergrått.) Att det absolut, utan tvivel och icke förhandlingsbart, skulle vara en laptop var egentligen det enda jag var säker på. Nu, 3,5 år senare, när jag ska köpa en ersättningsdator för Maco – är det en stationär jag tittar på. Igen.

Jag får allsköns fåniga kommentarer om att jag väljer bort flexibiliteten och bärbarheten – för något så mesigt som mer prestanda för mindre slant. För så är det faktiskt. Även om laptopparna är rejält uppgraderade numera i jämförelse med vad som var höga prestanda när El Maco föddes, så är det mer juice i de stationära. Rätt ordentligt mer. Och de kostar mindre. Antagligen är jag en smula skadad efter att ha haft en ständigt tjurig, ständigt krånglande laptop, som gett mig ”snurrande badbollen” vid varje chans han fått. Men den här gången vill jag ha en dator som orkar hänga med, ÄVEN om jag får för mig att jobba i ALLA program jag äger, samtidigt!

Och så får jag kommentarer om att jag köper en Mac igen, efter allt strul med El Maco. Men det gör jag – utan att fundera så mycket på saken faktiskt. Jag trivs helt enkelt med gränssnittet på Mac. En skitsak för många, men avgörande för mig. Trivsel. Jag trivs med den. Jag skulle garanterat lära mig att jobba på en Windowsburk igen, lite övergångskrångel bara innan man lärt om och vant sig. Och jag hör inte till de mac-användare som tror att macarna fortfarande är SÅ tekniskt överlägsna. Det är bra grejer – men det går säkert att göra lika bra till billigare peng med windows som operativsystem. Fine. I’m a sucker. Men jag betalar faktiskt för att få fortsätta jobba med ett system jag trivs i.

Fast det är verkligen en process att komma sig för att trycka på köpknappen för en dator som kommer att gå löst på 16.000 – MED studentrabatt. *host* Och jag hoppas förstås fortfarande att El Maco ska bli i skick som ny när han kommer hem efter moderkortbytet på tisdag. Fast pensioneras måste han nog ändå…

Ah, förresten – innan nån kommer med ytterligare fåniga kommentarer om att bära runt på stationära datorer (jorå, jag har fått såna också. I plural), så kan jag meddela att jag nog kommer att utöka maskinparken lite också. Inte just nu, men på lite sikt.

Mer om den investeringen en annan gång dock. En process i taget.

***

Och allt det här var förstås egentligen bara ett omständigt sätt att säga: Att jag inte bloggar så mycket just nu beror delvis på att jag har lite problem med maskinparken, men att jag hoppas kunna återgå till ordinarie sändningar inom kort!