by Jenny -

Årsreflektion 2022

Jag tog mig tiden igår, åtminstone en liten stund, att läsa en bit tillbaka i bloggtiden. Det är inte många inlägg, men tillräckligt för att bilda en tråd genom tiden – och jag blev glad för de texter som fanns där. För kontinuiteten och för möjligheten att påminnas om likheter och skillnader mellan det som är och det som varit. En tråd värd att spinna vidare på, så här kommer årets stump:

Vad kan sägas om året 2022?

Det inleddes av en hel massa ”mer av samma” som präglat de senaste åren. Jobb, jobb, jobb och jobb. Ständig kamp för att hinna, för att orka, för att räcka till – i jobbet. En ständig sorg över att inte orka räcka till för resten – för mig själv, för familjen, för livet. Hur kan man inte räcka till för sitt LIV? Det är ju det enda man har…?

Och sen, som en lavinartad ketchup-effekt, allt på en gång: Förändring. Jag tänker inte gå in på själva lavinen – den var vad laviner är; omtumlande, kaotisk, allt-uppslukande. Och så förvåningen när allt blir stilla och jag fortfarande står upp, har landat på fötterna…

Tacksamheten.

Resor

Det jag minns mest är förstås resorna. En kulinariskt fullproppad påsk i Milano, kristallklar badsommar i Kroatien och så kulturtantens höstlovsretreat i Lomma – vilket väl får sägas ha blivit en slags tradition nu när jag gjort den resan två gånger och redan ser fram emot nästa gång? Jo, det är en tradition. Jag bestämmer det.

Milano
Mat i Milano
Kroatien
Kroatien
Skånsk höstskog (Skrylle)
Skånsk landsväg
Lomma

Böcker och läsning

Jag är och förblir en stolt kulturtant, men det har varit lite si och så med orken till det kulturella detta år – inklusive läsandet. 24 böcker lästa, inklusive både kurslitteratur, diktsamlingar och fristående noveller som knappast borde vara egna ”böcker”.

Årets lästa böcker, enligt Goodreads.

Därtill magert med favoriter. Många av böckerna ovan har höga betyg från ”the community”, men jag känner inte att någon riktigt gjort avtryck. Jo, kanske Kerstin Ekmans Hunden, den var fin. Men de övriga, Augustprisvinnaren Detaljerna inkluderad, lämnade mig mest… oberörd. Ingen gjorde intryck nog att minnas idag. Jag får nog sluta mig till att det var jag som var den felande länken det här året, inte böckerna. Och imorgon är ett annat år. Då kommer nya böcker.

Musik

Musiken – jo, den fanns där. Musiken följer mig till jobbet, på promenader och Spotify listade 101 låtar i min ”wrap-up” för 2022, en ganska trevlig och i vanlig ordning väldigt blandad samling av pop, jazz, rock (som min äldste son, med starka åsikter i frågan, INTE skulle kalla rock), visor, chill-out och lite annat smått och gott.

Det mesta kan den hugade googla själv, men om någon till äventyrs blir nyfiken på den ukrainska sången, följ länken!

Jag kan inte låta bli att bli lite nöjd med bredden och de många nationaliteterna i musiken jag lyssnar på. Längre ner i listan finns polsk, tjeckisk, fransk, italiensk, isländsk, dansk och norsk musik – och säkert fler länder som jag inte kommer på just nu. Varför nöja sig med musik på svenska och engelska, när det finns så mycket mer att upptäcka därute?

Ord för 2023: Läkning – och tacksamhet

Jag skrev om tacksamhet, och den tar jag med mig in i det nya året. Tacksamhet är ett av de ledord jag väljer för året som kommer – förhoppningsvis inte bara för ett år, men som ett vägval från där jag står idag.

Det får bli två ord den här gången. Det andra ordet är läkning. Det är inte ett ord jag väljer, det har valts åt mig – av nödvändighet. Där har jag inget att säga till om, bara att inställa mig, ge det tid och låta det ske. I tacksamhet, amen.

En glad överraskning: Jag upptäcker att jag fått ett nytt sätt att se på tacksamhet. Tidigare har jag nog förknippat tacksamhet med en skuld, och därmed något att undvika så långt det är möjligt. Den som är satt i skuld är aldrig fri, och det och så. Men den här gången känner jag tacksamhet över att få vara i den tacksamhet jag känner, en glädje att få och kunna ge tillbaka – över möjligheten att ge tillbaka det som givits till mig. Vitt och brett, pay-it-forward till världen och vem som helst – glädjen i det, en tacksamhet i sig. En lärdom från året som gick, från lavinens år, 2022.

Målsättningar: En kompass att navigera med

Redan för ett år sedan började jag skissa på någon slags ”livsområden” (har ännu inte satt någon bra etikett på vad de ”är”) att sätta mål för och utveckla: Hälsa, ekonomi, kreativitet, relationer och arbete. Det skulle dröja ända tills i somras innan jag lyckades sätta några mål, men det gjorde jag, och jag tycker nog att de blev ganska bra:

  • HÄLSA: Jag mår bra i nuet och underhåller min hälsa för framtiden.
  • EKONOMI: Jag kan alltid köpa det jag vill ha, men jag vill inte ha det jag inte behöver.
  • KREATIVITET: Skapandet är en naturlig och självklar del av hur jag lever mitt liv. Det får ta plats och jag möter dess utmaningar utan prestationsångest eller andra rädslor.
  • RELATIONER: Jag har trygga och stabila relationer som syresätter livet och vardagen med glädje, närhet och förtroende.
  • ARBETE: Mitt arbete är utvecklande, kul och lönsamt, samt balanserar med övriga delar av livet utan att ta över.

Att bara ha satt upp dessa… vad-de-nu-är känns som att ha konkretiserat en slags ”mission statement” om vad det är jag vill och hur jag vill ha det. Jag behöver inte sätta nyårslöften om att gå ner X antal kilon i vikt till semestern, eller vad jag får/inte får äta eller att träna hur många gånger i veckan. Med målet att må bra i nuet och underhålla för framtiden vet jag redan vad jag behöver göra, och får rätt motivation för att göra det som behöver göras. Ett bra mål är en kompass. Den säger inte: ”gör så, annars är du dålig”. Den säger – dit ska du, för att det är där du vill vara. Och då finns det tusen vägar dit, men du vet vart du ska.

Imorgon börjar ett nytt år. Jag har inte ens nämnt världsläget, krig, inflation och energikris – men det är klart att dessa saker kastar skuggor över allas våra liv. Och ingen vet vad som händer – ens om 20 minuter. Men jag ser fram emot det nya året, förändringen jag vet att det bär med sig och kompassen jag har i min hand. Med tacksamhet, och intention att läka – och leva.

by Jenny -

Årets adventskalender

Årets adventskalender, en reflektionskalender.

Jag växte upp med Sveriges radios och SVT:s adventskalendrar, möjligen någon ytterligare med bilder, någon enstaka gång en chokladkalender – och EN gång en paketkalender som måste ha kostat en smärre (eller inte ens så liten) förmögenhet.

Att de vuxna skulle öppna luckor från första till tjugofjärde december var inget som någon tänkte på. Det fanns nog inte ens på kartan. Julkalendrar var en barngrej.

Numera fylls butiker och nätreklam med vuxenkalendrar i ständigt nya varianter. Det är lyxiga chokladkalendrar, lakritskalendrar, novellkalendrar, kulturkalendrar, tekalendrar, ostkalendrar, rabattkalendrar, sexleksakskalendrar, skönhetskalendrar och guvetinteallt… Jag är en sucker för mördande reklam, så visst började även jag fundera över hur jag skulle vilja räkna ner till jul och om jag inte möjligen ”var värd” någon fin kalender med överraskningar varje dag… Däremot är jag lite snål – i synnerhet i en period då julens fröjder ändå genererar en massa utgifter – så därmed blev det ingen köpekalender i år heller.

Jag funderade istället över vad adventstiden handlar om. Advent betyder väntan, fick jag lära mig i kyrkans barnkör – väntan på julafton då Jesusbarnet föddes i sin krubba i Betlehem. Och vad gör man medan man väntar?

Jag kom fram till att advent blir en fin tid att reflektera, och så gjorde jag en adventskalender som sträcker sig över hela december, med reflektionsfrågor om livet, året som gått och tiden som står för dörren. Var jag står och vart jag vill. Vad har hänt, vad händer nu – och sen då? Det var en bra grej. Varje morgon har jag slagit mig ned med en kopp kaffe, min kalender och en skrivbok, satt reservoarpennan mot pappret och låtit tankarna flöda kring dagens fråga. En liten andakt om livet, och hur jag vill att det ska levas. Hur väl jag lyckats med den saken det här året, och hur jag tänker att jag kan göra nästa år. Vad jag vill ändra på, vad jag vill fortsätta med.

Jag är noga, noga med att inte döma, skuldbelägga eller avkräva nya prestationer för det nya året – för vem vill gå in i ett nytt år som genast börjar kräva en massa saker av en? Nej, nyårslöften ska vara som presenter man ger sig själv under det nya året, så att livet ska bli gradvis lite mer som man vill ha det – därifrån man står, och med de medel och verktyg man har till hands.

Igår läste jag DN:s lista med årets 20 mest lästa artiklar. Jag har prenumererat på DN i flera år. Gissa hur många av de mest lästa artiklarna jag hade läst? 2. (Samt börjat på en tredje, men inte kommit mer än strax förbi ingressen.) Bedrövligt. DN:s mindre lästa artiklar ska vi nog inte ens tala om… Så – jag lovar mig själv att läsa min tidning oftare.

För övrigt kan jag varmt rekommendera nummer två på DN:s lista, Andrev Waldens reportage om arga gubbens hemlighet, som är bland det bästa jag läst i år – av det lilla jag nu läste, som sagt.

Det blir definitivt nya kalendrar i advent – jag gillade det här sättet att vänta in julen, och nu nyåret. Kanske rent av att nästa års choklad-etc-kalendrar lockar lite mindre, när jag istället ser fram emot att göra min egen adventsgrej. Men först – ett nytt år att reflektera över.

by Jenny -

”I am a fighter and not a quitter!”

Liz Truss ord, under hennes fåfänga (i skrivande stund redan misslyckade) försök att behålla premiärministerposten i Storbritannien i veckan som gick, ringer i öronen. Jag ger inte mycket för Tory-politik, och tonläget i brittisk politik ter sig för mig till lika delar rent skrämmande och som ett stort skämt – härskartekniker dragna till sin yttersta spets och satta i system, på högsta politiska nivå. Demokrati? Ja, på pappret. I praktiken? Jag vet faktiskt inte…

Men i Truss ord ringer något så oerhört mänskligt.

Vi människor älskar goda historier om hur David övervinner Goliat, hur den svage överlistar övermakten mot alla odds, inte sällan genom att ha rätten på sin sida – det godas rätt, ljusets rätt. Dessa berättelser triggar igång våra inre belönings- och välmåendesystem, som doserar ut dopamin och serotonin i sköna kickar som får oss att tro på livet en liten stund igen.

Men verkligheten? Verkligheten talar vi tystare om. Vi föredrar våra berättelser, våra narrativ.

För verkligheten handlar inte sällan om hur den svages röst bryts för makten, hur desperationen lyser i både ögon och ord: ”I am a fighter and not a quitter!” Oavsett politiken, känner jag starkt för den människa som lyser fram i orden. Människan mot verkligheten är en betydligt osnyggare kamp än människan i narrativet. Framgångsutsikterna betydligt magrare i en värld som inte behöver vara rimlig, inte behöver följa en logik eller ett narrativ. Som bara sker, utan manus.

***

Verkligheten är inte en berättelse, en god historia. Berättelser är det vi skapar för att ge mening åt verkligheten, men de kan också få oss att se åt fel håll – missa verkligheten, fast den pågår mitt framför oss. Få oss att agera på narrativet, och så småningom låta oss överrumplas av verkligheten. Vi måste veta skillnad – vilka berättelser som bär oss framåt i verkligheten och vilka som leder vilse. Vad som är verkligt och inte.

Och allt som är verkligt är detta: Vad vi är och vad vi gör. Vad jag är, vad jag gör, är verkligt i mitt liv. Vad du är, vad du gör är verkligt i ditt. Allt annat är narrativ.

Välj noga vad du tror på, och vad du agerar på.

by Jenny -

Om rikedom och nyöppnad diktning

Vad jag älskar mest med min bokhylla är att där finns allt, fast den inte är så väldigt stor (litet hus och jag är den enda som läser). Icke-läsande människor kan ibland ställa frågan: ”Har du verkligen läst alla de här böckerna?”, misstroget som en gammaldags småskollärare vid ett läxförhör. Nej. Det är väl klart att jag inte har…? Böcker jag läst gör jag mig ibland av med, alldeles frivilligt – de kan ha gjort sitt, och få resa vidare utan mig, på ett eller annat sätt.

(En del böcker behåller jag förstås, och läser om. Eller tänker att jag ska läsa om. En del böcker köper jag först när jag läst dem; låneböcker jag måste äga eller eböcker jag måste äga på papper…)

Men mest av allt är min bokhylla potential. Möjliga, framtida läsupplevelser, lärdomar, kunskap – de finns där, hela tiden, nära och lockande i vardagen. En närvaro av ett magiskt Annat, när vardagen mest känns som ett grötgrått ekorrhjul.

Jag är rik, för jag har hela världar, bara en armlängd bort.

***

Denna vecka har Tomas Tranströmers I arbetets utkanter varit min ciceron och reskamrat. Idag, första morgonen hemma igen, med egenlagat kaffe och kaminbrasa; fick den sällskap av mera Tranströmer – toppat med några Kristina Lugn – efter reportaget i förra helgens Babel om hennes postumt utgivna dikteftermäle. (Den har jag dock inte hunnit skaffa. Än.)

I ett helt annat sammanhang mötte jag även en annan läsares urval och tolkningar av Tranströmers diktning, en tolkning av den andlige Tranströmer och vad han har att säga till oss grötgrå vardagsmänniskor som ibland har svårt att hitta ner i de djupare lagren av liv och varande. Dessa tolkningar öppnade Tranströmers dikter på ett nytt sätt för mig och fick mig att vilja läsa mer än endast de tidigare outgivna utkasten och skisserna från I arbetets utkanter.

Så. Nu sitter jag här med mitt kaffe och min boktrave. Och är lycklig.

by Jenny -

I döda poeters sällskap

Ibland öppnar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag
men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick.


Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer har gjort mig sällskap denna grönbetesvecka. Sämre sällskap kan man definitivt ha. Han har sällskapat mig genom boken I arbetets utkanter, som är en fint sammanställd och formgiven djupdykning i Tranströmers skafferi – bokstavligen så, eftersom det var i ett skafferi hemma i våningen i Stockholm, som han förvarade sina anteckningar, skisser, arbetsmaterial, brev mm. Postumt utgiven är boken nära personlig och högst levande. Paradoxalt nog.

Jag tycker mig uppfatta en människa jag kan känna igen mig i. En hjärna ständigt i arbete, vändande och vridande, observerande och upplevande. Och skrivande. Ständigt, ständigt skrivande. Jag kan se honom sipprande och läckande av ordbeklottrade papperslappar till höger och vänster, att skafferiet på Stigbergsgatan blott utgör en bråkdel av bärgad drivved ur ett liv väl levt i ordens ljus och land. Bortom skafferiets strand dånar en ocean av tänkta, möjligen nedskrivna ord, förlorade i havet.

De förlorade ordens ocean.

Vilka avtryck gör han i mig, denna vecka av vila, reflektion och återhämtning som jag tillbringar i hans sällskap? Förutom igenkänningen – som är blyg och nästan skamsen, för vem är jag att jämföra mig med litterär storhet?! – också kontraster och avstånd. Saker jag förlorat längs vägen, saker jag själv tappat och sett virvla bort i de förlorade ordens ocean. Insikt om den grå vardagens Mordor som jag lever existerar i.

Jag hörde om en släkting jag inte haft kontakt med på många, många år. När vi var barn var det för många år mellan oss, när vi blivit vuxna för många andra komplikationer; avstånd, konflikter och valhänthet. Man sa mig att hon har ett för enkelt jobb, att hon inte utnyttjar sina förmågor i det enkla jobbet, att hon är kreativ och ”god för mer”. ”Men jag vill vara fri”, ska hon ha svarat, och som det svaret fastnar hos mig. Krokar i och drar i något inom mig – en längtan. Kanske en sorg? Över vägar som valdes innan jag begrep vad jag gjorde, innan jag hade förstånd att inse att ingenting kommer utan kostnad, utan konsekvens. Och tiden – som målar in en i bekvämlighetens och feghetens hörn. Tiden, plötsligt för kort att backa och välja om. Det lilla, lilla stynget av avund mot dem som vågar – Tranströmer och så hon, min släkting.

(Och egentligen är jag stolt över hennes mod att välja friheten, vilket väl gör mig ”äntligen gammal nog” att skilja min egen ånger från andras val och vägar.)

Dessa dagars grönbete, vila och återhämtning har bjudit så många dimensioner – en rikare regnbåge av färger, ljus och mörker än jag anade på vägen ut, och just därför mer verklig. Verkligheten ÄR ljus och mörker, inte antingen eller – både och. Balansen måste finnas I mig, i vad jag gör, vad jag väljer. Inte utanför.

Imorgon far jag hemåt. Sitter nu med Google maps och plottar färdvägar hem för morgondagen, reflekterar över vad jag tar med mig, förutom juldukar, krukor och böcker jag köpt på vägen. Ett besök i mig själv, en påminnelse eller hågkomst. Kanske har jag lyckats bärga ett och annat ord, en och annan papperslapp, ur de förlorade ordens ocean.