19 oktober 2024
av Jenny
Inga kommentarer

Reflektion under en höstsemester

Morgon den sista höstsemesterdagen. (Imorgon är logistik- och transportdag och gills inte.) Jag försöker summera, försöker få ledighetens reflektionsarbete att ha genererat något substantiellt, en förkroppsligad förändring att ta med mig hem och förlita mig på. Det går givetvis inte, men jag försöker ändå.

Veckan inleddes lite i kamp med mig själv. Jag ville så mycket, hade idéer om hur ledigheten skulle vara, hade inte ro i kroppen – eller acceptans för hur jag faktiskt mådde. Jag bråkade mycket med min bild av vad ledigheten skulle vara och stressade över att dagarna gick och ingenting blev som jag ville.

Jag ville ha en skapande retreat, men behövde återhämtning. REN återhämtning. Så har det fått bli. Inte mitt beslut, det togs åt mig och jag har helt enkelt fått följa fattat beslut.

Det har varit frustrerande att acceptera, att jag inte får bestämma över min tid ens när jag är ledig. Att jag behövt ägna den lilla tidsmarginalen som en ledig vecka utgör åt att betala av på de skulder jag dragit på mig i vardagen. Och sålunda äger jag inte min tid, ens när jag är ledig. Räntan tas ut i form av hjärntrötthet, utmattning och smärta (ryggskott tror jag man kan kalla det; plötslig, stark och extremt rörelsehindrande ryggsmärta), och jag vet att det är mitt eget fel som inte tagit hand om mig bättre, under så lång tid. Inte skuldkänslor, bara konstaterande. Det är såhär det blir. Det är det här som händer, förr eller senare, och för mig händer det nu.

Jag är inte beredd att fortsätta som jag gjort, men vet ändå inte helt säkert hur jag bryter mönstret. Hur jag håller emot.

På ledarutbildningen jag gick precis före semestern sa en av ledarna vid ett tillfälle att vi har svårt att förändras bland annat för att omgivningen reagerar så starkt på att vi inte är/gör som vi brukar. Våra relationer normerar våra identiteter (min slutsats). Detta skrämmer mig. Har alltid känt mig off, udda, inte bra nog, inte kul nog, svårt att passa in – inte någon vars sällskap andra väljer. Att agera upptempo-Jenny som är överallt och fixar, har koll, kommer med idéer, alltid orkar, alltid är på, alltid driver… Det har blivit min tillskapade, kompensatoriska identitet, den som skyler och skyddar det andra, det sköra jag bär inom mig, det som behöver tid och ro, det som vill något annat. Något jag knappt minns, och som kanske mest är ett outvecklat frö någonstans.

Jag är möjligen lite orättvis nu. Fasaden är ju inte bara tillskapad och falsk. Jag gillar det där också, tempot och att vara med överallt. Det är häftigt när det går fort och händer mycket. Men det är fan inte sunt, utan farligt, förenat med hög risk. Är det värt risken? Vad är det för möjligheter som motiverar risktagandet, egentligen? Finns det något ”in it for me”? Vet jag ens? Och vet jag var gränserna går?

En annan sak jag fick höra på en föreläsning om chefskap för lite sedan: ”Missta inte adrenalin för arbetsglädje.” Den har jag funderat mycket på. Vem blir jag utan adrenalindriften i vardagen? Svaret tror jag att jag fått de senaste dagarna, när de första semesterdagarnas brottningskamp med mig själv och min bild av hur de här dagarna skulle vara. En på en gång lugnare och mer levande Jenny, mer närvarande, mer förmögen att uppleva, känna, reflektera och ta in nytt. Jag tycker om att vara där. Tycker också om känslan att äga mitt liv, att få vara i det och känna rymd. Ofta har livet känts som en åtsnörd korsett, där jag kippar korta, ytliga andetag i en kropp som flämtar efter luft.

Och den luften är mitt liv.

Jag går genom höstfärgade lövskogar* och tänker – hur många höstar har jag kvar? Inte ens om jag lever ett långt och friskt liv (och jag vet att jag inte har oddsen på min sida för det) är det ett oändligt antal. Jag är inte ens i livets andra halvlek längre, jag är snarare i tredje hockeyperioden av livet – hur man än räknar är detta ett faktum.

Och här låter jag fortfarande livet villkoras av ett jobb och en prestationsdemon som påstår att livet inte är mitt att förfoga över, att jag måste förtjäna det i dessa småsmåsmå portioner, som dessutom äts upp av hjärndimma och utmattning och smärttillstånd som jag drar på mig i vardagens kamp för att förtjäna livet.

Det är en ekvation som inte går ihop. Och själva poängen är att det inte ens borde VARA en ekvation!

Så, hur gör jag denna insikt tillräckligt substantiell för att vara hållbar i en blåsig vardag? Hur gör jag den substantiell nog att ta upp kampen med demoner och illusoriska måsten som ter sig så verkliga, så tvingande, så överordnade…? Jag vet uppriktigt sagt inte. Det enda jag vet är att det är nödvändigt.

***

*) Igår besökte jag Wanås konstpark. Det var en fantastisk upplevelse! Jag vill dit igen, fattar inte att jag inte vetat att det fanns där hela tiden. Jag frågade tjejen som tog inträde hur länge parken funnits där, hon svarade ”Jäättelänge”, med ett tonfall som betydde ”alltid”.

Det visade sig betyda sedan 1987. Okej. Inte riktigt alltid, men ett bra tag i alla fall!

30 juni 2024
av Jenny
Inga kommentarer

Om sång, lärande, processer och mindset

Det är inte så himla mycket i världen som är helt unikt. Det mesta följer mönster i olika skalor, och utspelade i olika kontexter. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag detta: Det finns intet nytt under solen – inte egentligen. Utanpåverket, skalet kan förändras, men kärnan består.

Jag kan finna både trygghet och mening i detta. Ett sammanhang, där delarna av alltet knyts samman och jag känner igen mig, även på ny mark. Ett nytt lärande knyts samman med tankar och reflektioner jag gjorde i ett helt annat sammanhang, redanför 10-15 år sedan. Och i sin tur bär de med sig insikter jag tar med mig in på helt andra arenor. För mönstren går igen, överallt.

För några år sedan tog jag upp körsång igen, efter många års uppehåll. Jag mer eller mindre växte upp sjungande, men sen blev jag vuxen och släppte musiken. Som att det bara hörde barndomen till. Det blev så viktigt med yrke och yrkesutövning – och jag skulle ju inte jobba med musik. Som att arbete är det enda som räknas i ett vuxenliv, det enda man finns till för… Jag vet inte hur jag tänkte där, men det blev så, ända tills för några år sedan, då jag alltså tog upp körsången på nytt.

Jag har sedan dess sjungit i lite olika körer och sammanhang, provar på och känner mig för och söker nog fortfarande lite efter min grej – fast hittar mycket roligt på vägen. Det har varit musikalkör och popkör och just nu är det gospel jag ägnar mig åt, vilket är en härlig musikform med stor rymd och enorm energi.

(Någon frågade mig om jag inte känner mig falsk när jag sjunger ”praise Jesus” och ”Halelujah!” och inte tror på det, men jag har aldrig känt mig närmare Gud än genom musiken. Musiken är min port till andligheten.)

Hur som helst – i allt detta har det vaknat en lust att förstå intrumentet som sången spelar på. Rösten. Jag har gått lektioner hos flera olika sångpedagoger för att lära mig sångteknik och nu senast signat upp mig för en digital kurs i sång- och andningsteknik. Den här kursen bygger på två olika spår. Dels är det den rena röst- och sångtekniken, dels är det det psykologiska planet – att våga tillåta sig själv att lära och utvecklas, och förmå se det som en process. Det går inte att spela in en videolektion vars ord magiskt förvandlar en otränad röst till en tränad. Jag kan meddela att det inte funkar så på en sånglektion face-to-face heller – det är inte formatet det kommer an på, utan övningen. Lärprocessen och hur man förhåller sig till den.

För många år sedan vet jag att jag skrev om resultat- respektive processfokus, och förordade det senare med motiveringen att ”det är i processen det händer”. Samtidigt reflekterade jag då (och nu) att vi i vår kultur har och reproducerar ett oerhört starkt resultatfokus; alla ögon på ”produkten”, på det som kommer ut ur svarta lådan. HUR det kom till, det skiter vi i. Fast egentligen är det ju HUR:et vi har möjlighet att jobba med, förbättra och utveckla. Produkten/resultatet kan aldrig bli bättre än sin process, bättre än sättet den kom till på – men det blundar vi för. Vi köper hellre myten om att vissa kan, andra kan inte.

När jag skrev det där, för alla dessa år sedan, hade jag ingen aning om att det fanns något som heter processutveckling och som handlar om att utveckla och förbättra verksamhet. Det var först några år senare, och genom ett synnerligen lyckosamt bananskal, som jag i mitt arbete kom in på det området. Men principen är densamma: Vi utvecklar och förbättrar verksamhet genom att förstå och kunna experimentera HUR den utförs, dess process. Inte genom att enbart stirra på resultatet, för det kommer inte att säga så mycket. Vi måste förstå mer för att förbättra och i sin tur nå rätt resultat.

Och sen måste vi dessutom tillföra en särskild process för lärande och utveckling, och den processen måste ge utrymme att experimentera, utforska – och tillåta att saker inte blir supertoppen vid första försöket.

Och det spelar ingen roll om vi talar om ärendehandläggning eller sångteknik, det är i stort sett samma sak. Lärande och utveckling måste få ta sin tid, och man måste tillåta och ge utrymme för, låt säga ”ofärdiga” resultat, som steg på vägen till det man vill uppnå. Det måste finnas en tolerans för lärprocessen som ett sätt att uppnå resultatet.

Att bara fokusera på resultatet gör oss blinda och förlamade. Det får oss att tänka ”antingen kan man eller så kan man inte” – vilket utgör ett slutet mindset, enligt Carol Dweck som forskar om hur mindset påverkar förmågan att lära och utvecklas. Dweck har forskat på barn, men samma förutsättningar gäller vuxna – och organisationer.

En resultatfokuserad person med ett slutet mindset tänker ”Oj, det där lät inte bra – jag kan visst inte sjunga, bäst att sluta direkt och hoppas att ingen hörde”.

En resultatfokuserad organisation med ett slutet mindset kommer att tänka ”om vi ska göra nya saker, behöver vi ha nya människor, för den personal vi har kan bara det gamla” – istället för att ”vi behöver utveckla och lära oss nya arbetssätt för att nå nya resultat”.

Det ligger i vår kultur, vår tids kultur, att fokusera på resultatet och inte på processen. Vi har bråttom, vill se resultat direkt – och i många fall är vi mer beredda att skönmåla resultatet, än faktiskt lägga ner jobb (prioritera resurser) på att förbättra på riktigt. Eller ändra målbilden när utvecklingsarbetet verkar alltför krävande: ”Äsch, sjunga är inget för mig. Jag har viktigare saker för mig.”

Men ska vi komma någon vart – åtminstone dit vi önskar oss att komma – behöver vi ge oss själva tillåtelse och utrymme att lära, utforska och experimentera.

25 juni 2024
av Jenny
2 kommentarer

Here we go again, same procedure as last year

Det är lite ”same procedure every year” – jag får en faktura för webbhotellet, hisnar och svär över summan i några veckor, och sen sväljer jag den beska smaken och betalar, för jag vill inte bara kasta bort många års reflektioner, ordlekar och minnen (bloggade mig genom 5 år som utlandsboende, det vill jag ju inte bara kasta bort!), för att slippa betala hyran. Och egentligen handlar det bara om 150:- i månaden, men när det kommer samlat för hela året känns det som en rätt vacker slant…

Och sen, några pliktskyldiga inlägg som jag inte pluggar någonstans, vilket gör att ingen vet att de skrivs – följaktligen: ingen interaktion, ingen dialog, inget av det som gjorde bloggandet till en bra grej när det begav sig. Så nu sitter jag här igen och skriver, mest för att känna efter hur det känns att blogga, om det är nåt jag vill göra mer av, igen. Results are inconclusive – jag vet inte riktigt vilken, om någon, relation jag har till bloggandet längre. Jag antar att jag med viss rätt kan säga att det inte är någon del av min identitet eller självbild längre, mer en grej jag testade ett tag.

Men nu då…? Jag vet inte riktigt. Kör väl loopen igen och ser om det händer nåt nytt i år…?

När sociala medier var nytt och fräscht var jag superexalterad, tyckte det var den bästa grejen sedan skivat bröd, en öppnad dörr till en vackrare framtid för alla – här fanns möjligheten att komma till tals, göra sig hörd, tillgänglig för alla och envar. Demokratisk involvering at your fingertips. Min inre, stjärnögda idealist glömde väl bort att ta med sådana småsaker som troll, makt och kapitalism i beräkningen. Femton år senare är sociala medier främst en megafon för röststarka individer, kändisar och influencers (makt), storföretag som köper sig fram genom algoritmerna (kapitalism) och små elaka jävlar som inte har bättre för sig än att göra livet surt för andra (troll). Och så några få av oss andra som mutat in ett litet harmlöst hörn av webben där vi i princip fikar och visar bilder för varandra.

Jag har en vilja att få igång mitt skrivande igen, återta det som mitt naturliga varande och habitat. När jag jobbade med skrivande dagarna i ända svor jag och tyckte att det stal all min kreativa energi och ingenting fanns kvar åt mig själv när dagen var slut. Idag gör jag annat, och tycker istället att mitt skrivande jag rostar igen när jag inte skriver. (Samt inser att den kreativa energin nog mest hindras av att jag är trött efter jobbet, precis som alla andra – och inte har jag blivit mindre trött sedan jag passerat 50-strecket än jag var när jag var 30…!)

Här tänker jag att bloggen har en funktion att fylla för mitt skrivande – om jag bara har ett innehåll att fylla bloggen med. Och det är frågan – har jag det?

13 augusti 2023
av Jenny
Inga kommentarer

Livet som materialsport

Jag ägnar en hel dag åt skapande. Collage. Mixed media. Altered objects. Mina händer, armar, kläder täcks av limfläckar, och vart jag går lämnar jag ett spår av pappersströssel från någon av alla renklippta former i papper jag åstadkommit, utöver ett antal collageprydda föremål, bokomslag och artjournaluppslag. Jag är uppfylld av ro och harmoni, har ett fullständigt fokus på det jag gör – samtidigt avspänd och lugn. Medveten närvaro i nuet, det här är hur jag uppnår det. Inte en tanke vare sig på jobb eller samhälle, krig, klimat eller inflation.

Jag kikar ner i limburken och konstaterar att den börjar se oroväckande tom ut, det är dags att fylla på. Storköpsmånglaren har slut, och jag tänker att det är bra – det är ändå bättre att stödja de mindre företagen, även om de är dyrare i frakt – jisses, 75 spänn i porto?

Plötsligt ligger det fler saker i korgen än limburken jag behövde. Jag tar två så jag inte behöver handla igen så snart. Och en sån där, för den har jag ju velat testa länge – ända sen nån på Youtube gjorde nåt med en sån, jag minns inte längre vad, eller vem. En sån där för den tar nog slut härnäst, och en sån för den kanske också tar slut nån gång – fast jag provar en ny variant, den kanske är ännu bätte än den jag har.

Snart är portokostnaden bortshoppad, men slutsumman är lik förbannat fyrsiffrig istället för en tvåhundring + frakt.

Och jag funderar: Är då det jag gör ett verkligt skapande, eller är det ett utövande av livet som materialsport, förklätt till kreativitet och andlig närvaro i händernas arbete med papper, färg och verktyg…?

Ibland tänker jag att jag skulle vilja skala bort allt. Leva enkelt, rent – oägd av prylar och konsumtion, fri från mammons makt och ekorrhjulets slentrian. Jag ser mig i ett compact living-hem, kanske inrymt i en ombyggd Folka-buss, inspirerad av Kalle Ankas och Musses campingsemester på julafton. Less is more. En tallrik, en gaffel, ett glas, en kaffekopp. Ett ritblock, en penna, ett suddgummi.

Jag antar att längtan eller attraktionen till den minimalistiska livsstilen ytterst är en längtan efter det man inte har. Jag sitter mitt i ett virrvarr av prylar, pappersskröfs, pennor, penslar, palettknivar, utstansade former, verktyg och förvaringsboxar. Jag skriver på en dator som tronar som en avgudabild mitt i prylinfernot.

Jag är inte fri. Jag lever i allra högsta grad livet som en materialsport. Men visst längtar jag ut och bort ibland.

26 juni 2023
av Jenny
Inga kommentarer

Om det goda arbetet

För att vara på semester funderar jag mycket över arbete. Mitt arbete, arbete överhuvudtaget, varför vi arbetar och vad som motiverar oss att arbeta. För brödfödan, för att kunna leva. Ja, jo, visst. Men är det bara det?

Jag möter ibland med en person som ser det så, utpräglat så. Idealet i hens värld är att göra så lite som möjligt för så mycket utdelning (i kronor och ören) som möjligt. Hen argumenterar mycket väl, med en övertygande rationalitet – hela syftet med att arbeta är försörjning, på mikronivå såväl som makronivå. Värden ska flöda i kors och tvärs genom ett komplext samhällssystem, där mikronivån utgörs av människor och deras liv medan makronivån handlar om samhällsstrukturen med offentliga och privata institutioner och penningflöden.

Personen ifråga har även en lika övertygande skepsis inför min hållning, möjligen åtminstone delvis misstolkad som en av dygd och plikt. Själv känner jag mig på en och samma gång både starkt övertygad och ambivalent. Det vill säga jag vet vad jag känner och tycker, men kanske inte riktigt varför.

Jag måste beskriva mig som en lustdriven person, snarare än disciplinerad eller dygdig. Jag söker glädje, gemenskap, positivitet och skaparlust. Jag har ganska lite av eller åtminstone en ganska opålitlig grad av ’grit’, den där förmågan att bara sänka pannbenet och gneta sig genom drivor av tråkighet, för att sedan kanske få en guldstjärna i himlen. Men jag GILLAR att jobba. Varför?

Jag brukar säga att jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att göra upp med mina inre duktighetsdemoner. De kom inte med modersmjölken, men kanske med skolmjölken – jag känner inte en kvinna som gick i skolan på 80-talet som inte fått duktighetskomplex av en eller annan grad. Prestation var sättet för flickor att skapa identitet, det enda sättet vi fick lära oss – den enda vägen vi såg utstakad. Vi svarar konsekvent på alla slags utmaningar med att vilja prestera oss ur knipan. Duktiga flickor.

(Ordet ”duktig” får mig än idag att må illa och vilja kräkas lite i munnen.)

Jag skulle inte ge mig själv mycket cred för det livsprojektet om jag med hull och hår köpte min bekantes standardhypotes om att min arbetslust bygger på dygdighet och pliktkänsla. Jag ser de människorna omkring mig, vet aldrig hur jag ska bemöta dem – för de har ju inte FEL, egentligen – men tycker inte att jag resonerar som dem. Så vad driver mig?

Jag skulle säga att det är idealismen och visionen om att göra saker bättre. Jag sa till någon för lite sedan att ”Det går inte att få mig att säga att saker är bra som de är, för jag kommer alltid att hitta något som kunde bli lite bättre, om man bara gör lite si eller lite så.” Och så målar jag upp för mig själv, och alla som gitter lyssna, hur bra saker kunde bli – om man bara gör lite si och lite så. Lite si och lite så kan vara rätt långtgående förändringar, och jag tenderar möjligen underskatta arbetsinsatsen och motståndet från andra människor för att genomföra förändringen, för att min vilja att göra det sådär bra är så stark, visionen så tydlig i mitt huvud.

(Men så är det väl alltid när det kommer till förändring…? Någon har en vision, att förverkliga den genom att dela den med andra är det som kräver tid och arbete…? Det är ju sånt jag gör.)

Så långt allt väl. Men det jag framför allt funderar på just nu är hur dubbeleggat detta svärd faktiskt är. Vad det får mig att göra, på bekostnad av mig själv, mina behov, min mänsklighet. Och DÄR kommer dygden och plikttrogenheten, den duktiga flickans ok in i bilden – genom benägenheten att göra saker på bekostnad av mig själv. ”Lilleturen kommer sist” hette det när jag var barn. Tja, som kvinna blir man tydligen aldrig stor nog att komma först, före tingen, prestationerna. Få tro att man är nåt, värd att sättas i första rummet.

Och idealismen och visionen får mig att glömma allt sånt. Jag går för guld, allt annat försvinner. Jag känner inte mina egna behov, ingen trötthet, ingen hunger, inte utmattningsdepressionens färglösa krankhet när den smyger sig upp bakom min rygg, hungrigt slickar min nacke.

Jag har aldrig varit ”utbränd” – eller åtminstone aldrig varit sjukskriven för utmattningssyndrom eller liknande. Jag har ibland kallat åren i Hamburg för en självbetald rehabilitering, det är inte alldeles osant – men hur kliniskt korrekt det är kan jag inte svara på. Men nog har jag en ”förhöjd risk” och en skörhet.

Så alltså. Hur ska man förhålla sig till detta? Min bekant anser (givetvis) att hens förhållningssätt är svaret (på det mesta), och att det arbete jag har idag är optimalt, att jag bara inte ser det. Jo, jag ser det nog, och ser logiken i det. Men samtidigt… Samtidigt brinner elden i mitt bröst, min längtan till… det andra. Det som är min sång, min blindhet, min drivkraft. Att få känna kraften, flödet, lusten att skapa – det goda, idealet och visionen som är så tydliga inom mig.

Det dubbeleggade svärdet. Klarar jag av att hantera det? Är det värt att försöka? Eller är det dags att förhålla mig på den säkra sidan av min förhöjda risk och skörhet…?