Snubbelstenar hjälper föga när ingen VILL minnas

Stolpersteine-1

Jag vaknade bedrövad i morse, tung om hjärtat över tillvaron och samtiden och den förbannade mänskligheten som fan aldrig verkar lära sig något. Gick in på twitter för att se vad andra bedrövade människor hade att säga – och mötte samma gamla vanliga gomorron-hur-är-vädret-hos-dig-då-dravel som jag möter varenda jävla morgon. Business as usual.

Och jag blev så sjukt provocerad.

För jag tänkte på de här stenarna, som finns lite varstans i trottoarerna i tyska städer, som påminnelse om det som hände, fast det aldrig borde ha fått hända. Och jag funderar på vilka det blir som släpas skrikande från sina hem nästa gång, medan kringvarande priviligierade snattrar om väder och semesterplaner och Linas jävla matkasse. Papperslösa flyktingar? Rumänska tiggare? Romer? Transexuella? Någon av alla underpriviligierade grupper vi helst inte låtsas om att de finns, vänder bort våra ansikten från, helst glömmer helt och hållet – framför allt det där att de är människor som alla andra, som vi hellre avhumaniserar och demoniserar med myter och rena lögner.

Men så vakna, människor. Se vad vi håller på att göra med vår värld. Igen.

Det är helt jävla otroligt.

Skröna om en mattkniv samt en spontan, rosa recension

Bland kommentarerna till postningen om den ultimata skärmaskinen fanns en som rekommenderade stållinjal och skalpell hellre än maskin. Det fick mig att tänka på min mattkniv. För jo, jag har givetvis provat att skära till mina pärmkartonger för hand också, men fått konstatera att när jag måste kombinera muskelkraft och precision i ett rejält bångstyrigt material – då är jag för klen i nyporna.

Däremot använder jag min mattkniv till att skära till foderpapper, det är den  jättebra till.

En gång hade jag en hantverkare här hemma, jag tror att han skulle installera torktumlaren eller något sådant. Han behövde en kniv, och istället för att gå och rota i verktygslådan-som-Gud-glömde som maken ansvarar för, hämtade jag min kära mattkniv i pyssellådan och överräckte den till installatören.

Mattkniv

Han vägde den i handen och sa: ”Oooh…”
Vände och vred på kniven en stund till och såg sedan upp på mig och sa ”En sån här är dyr”, med en menande nickning och en min som med all önskvärd tydlighet egentligen undrade om min man verkligen skulle godta att jag lånade ut den fina kniven till honom.

Hmpf. Min fina, dyra kniv. Jag minns inte vad jag svarade, antagligen någon undvikande om att jag inte visste vad den kostat, fast jag borde ha svarat att jag köper bara bra grejer och bra grejer får kosta.

(Möjligen understruket med ett litet ”Gör nu vad du kom hit för, Saukerl!”, vilket alla begriper som läst Markus Zusaks Boktjuven, eller möjligen sett filmen.)

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om de tyska könsnormerna, men det tar emot. Vad vi kan konstatera är i alla fall att även om den svenska jämställdheten har en bra bit kvar att gå, sitter könsnormerna här i Tyskland än hårdare, och är på många sätt inte ens ifrågasatta. Här är klädkedjornas pojk- och flickklädesavdelningar tydligt utmärkta med både skyltar och färgkoder (ja, ni vet – rosa här och blått där, och nåde den förälder som ”råkar” ta fel), det säljs både leksaker och godis i rosa förpackningar med texten ”nur für Mädchen” och små flickor får lära sig att kräva av små pojkar att de ska släppa dem före, hålla upp dörrar och säga ”Ladies first”.

Jag blir så arg av sånt där att jag nästan kaskadkräks, bara av själva symbolspråket. En människa kan gott hålla upp dörren åt en annan människa, men hela ”ladies first”-konceptet är en sådan vidrig chimär att jag får impulser att örfila upp föräldrar som lär sina döttrar såna dumheter.

(Men nej, jag tror inte på våld heller. Vi snackar symboliska frustrationsörfilar i luften här.)

Tror man på ”ladies first” är man långt ifrån att greppa vad jämställdhet och feminism faktiskt handlar om. Inga ”förmåner”, bara rättvisa. Men vi har alla ojämlikheten invävd i våra tankar och förgivettaganden. Det är därför så många faktiskt inte ser problemen, fast de står som en hel elefantjord i våra vardagsrum.

Eftersom jag tillbringade 8 mars i år väntande på ett synnerligen försenat flyg i en lounge på Kastrup, hade jag tillfälle att fira dagen med att läsa Valerie Solanas Scum-manifestet (Bokus, Adlibris, Fritz Stål). Jag hade lite roligt åt att sitta i kostymloungen, bräddfylld av ”viktiga affärsgubbar”, och läsa en bok som med stor säkerhet aldrig förr lästs just där inne. Om du läst den förstår du humorn i det. Om du inte läst den – gör det! Jag rekommenderar särskilt förlaget Modernistas svenska översättning, med synnerligen njutbart förord av Sara Stridsberg – en läsupplevelse bara det.

Ladies first-grejen rimmar med Solanas uttryck ”Daddy’s girls”, det vill säga kvinnor som spelar med och hjälper till att reproducera den patriarkala strukturen genom att passivt acceptera och nöja sig med sin tilldelade, ringa lott i samhället. Att hålla upp en dörr betyder ingenting, det kan patriarkatet kosta på sig. En chimär, en opiepust åt kvinnorna, så att de håller sig lugna och fogliga.

SCUM är givetvis en mycket tillspetsad text, vilket Stridsberg också påpekar i sitt fantastiska förord. Den kan läsas på flera sätt, mest uppmärksamhet har givetvis getts åt bokens våldsamma ideologi (SCUM står för Society for Cutting Up Men). Skillnaden är att SCUM är en bok och patriarkatets våldskultur en högst påtaglig sak som vi ser och lever med varenda dag.

Den här artikeln tycker jag också att ni ska läsa. Den är det bästa jag läst på länge, och den pekar på  samband som är så övertydligt att vi måste göra oss både blinda och döva och möjligen lite dumma i huvudet för att inte se dem. Fotbollsvåld. Gatuvåld. Våldtäktskultur – påhejad av ett rättssystem där det verkar helt jävla omöjligt att få en man dömd för ett övergrepp med mindre än att han erkänner, knappt ens då.

Du ser det här, varenda dag. Det Solanas gjorde med sin bok var att hon vände på rollerna och skrev ut det finstilta, det vi inte pratar om, bara lever med. Oerhört kontroversiellt. Och inte ett dugg aktuellt idag, vare sig i Sverige eller Tyskland.

Semesterrepriser, avsnitt 2: Let’s talk about politik

För att fortsätta lite på temat med personliga bloggrekord – igår reprisade jag ju mitt mest googlade inlägg – ska jag idag visa det inlägg som genererat flest besök under en och samma dag. Texten Let’s talk about politik kom till i samband med förra valet, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och alla som inte röstat på dem var chockade och undrade hur det kunnat bli så. Mitt svar på det var (och är) att vi behöver prata mer politik, istället för att sitta hemma och fredagsmysa i våra egna bubblor.

Jag tycker faktiskt att det pratats mer politik under de fyra åren som gått sedan dess – åtminstone i mina kretsar, och där det inte pratades politik förut. Och i år är det dags igen. ”Supervalåret” är här. Och då håller den här texten att läsas igen.

Bonuslänk: Den här texten skrev jag ett par dagar senare, och på samma tema. Den håller också att läsa igen.

Om amerikansk propagandafilm och nyhetsvinkling

När jag väljer filmer på Lovefilm gör jag det mestadels på måfå. Jag går efter förslag och senast inkommet och omslagsbilderna. Läsa på tyska är jobbigt, och titta på trailers för varenda film jag funderar på tar för lång tid. En av dessa filmer som åkte med på hyrlistan lite på måfå var den här:

courageous

Den börjar med en bilstöld vid en bensinmack och bilens ägare springer ikapp sin bil, hänger sig i sidorutan för att försöka övermanna biltjuven och vägrar släppa taget, fast bilen får upp fart och möter trafik och sådär. Det hela är mycket dramatiskt, och slutar i ett dike. Biltjuvens kompis kommer ikapp i en annan bil och hämtar upp sin polare, och bilägaren kryper mödosamt till sin bil. En tillskyndande åskådare säger ”Oroa dig inte för bilen, vi har ringt efter ambulans åt dig!” och bilägaren säger ”Jag är inte orolig för bilen” samtidigt som han får upp bakdörren på sin bil – och man får se en bebis i bilbarnstol sitta där.

Som förälder – eller, troligen som människa överhuvudtaget – får man ju en ilning i maggropen åt det där. Man blir berörd och på ett bra sätt. Så långt allt väl.

Men sen var det nåt med den här filmen som inte riktigt… hängde ihop. Vi tittade på varann och undrade ”Vad tusan handlar den här filmen om?” – ännu en halvtimme in i filmen visste vi inte.

Efter att ha sett hela filmen, mot slutet mestadels gapskrattande åt hur taffligt gjord den var, kan jag meddela att Courageous är en ren propagandafilm för amerikansk bibelviftande konservativhöger. Och det är ingen subtil propaganda vi pratar om här, det är tjocka lager av kladdig gudsfruktan och stelbenta normer som kletats på en bra skranglig struktur till berättelse…

Och det påminner mig om en av grejerna jag reagerade på under New York-resan; amerikansk medieretorik.

(Jag vet, det här blir lite bakvänt när jag inte hunnit visa bilder eller berätta något annat, mer normalt om den där himla resan… Men nu blev det så, så då får det vara så. Turistbilderna får vi ta en annan gång.)

Första morgonen i New York var vi så jetlaggade att vi vaknade kl 04 på morgonen och kände oss utvilade. Detta innebar nu inte att vi studsade ut på stan i gryningen, utan vi låg kvar i sängen och såg på TV. Amerikanska morgonnyheter. Och reagerade båda två på sättet att presentera nyheter, många gånger utan ens antydan till försök till objektivitet. Det fanns särskilt ett program som var helt uppenbart republikansk propaganda, och där en panel satt i morgonstudion och hånskrattade åt den sittande regeringens politik.

(Därtill med argumentation som fick nackhåren att resa sig – bland annat var sjukvårdsreformen Obama-regimen försöker genomföra en styggelse, för hur skulle det se ut om läkare och sjuksköterskor tvingades jobba gratis för att ge vård åt alla som inte har råd med försäkring, va, va, va? Sjukvård är, enligt amerikanskt synsätt, ett privilegium, inte en rättighet. Poliser är en rättighet för alla – och jobbar väl, såvitt jag vet, inte gratis – men sjukvård är ingen rättighet. Ehh…?)

Och jag tänkte, både då jag tittade på nyhetssändningarna i New York och igår när jag såg den där propagandafilmen vi råkat hyra av misstag, att det är bra lätt för mig att sitta här och tänka ”jävla propaganda”, när jag är van vid att tänka kritiskt och förväntar mig objektivitet åtminstone hos nyhetsjournalister. (Jag sväljer nog en hel del propaganda i andra filmer, men då får det vara lite mer subtilt gjort i alla fall…) Men om man sett den här typen av medvetet vinklad rapportering hela livet, och bara den här typen av vinklade rapportering? Om det vinklade och skeva är norm, hur ska man då veta vad som är ”rakt”. Hur ska man kunna bilda sig en egen uppfattning, om allt man får att utgå från är vinklat och skevt och förvrängt…?

När jag var sjutton började jag brevväxla med en kille i Florida. Pappersbreven har sinat, men idag är vi vänner på Facebook och har åtminstone fortfarande kontakt den vägen. Han har sunda värderingar (enligt mig, dårå), om än ett lite annorlunda sätt att argumentera än jag är van vid. Men vad som är verkligt intressant är att hoppa in i och följa politiska diskussioner som han har med sina amerikanska vänner… Jag har lärt mig vid det här laget att inte lägga mig i, för europeisk argumentation i en amerikansk diskussion blir… bara komplicerat.

(Jo, jag lägger mig fortfarande i ibland, när jag inte kan låta bli. Man är ju inte mer än människa…)

Efter en av skolskjutningarna, då amerikanska konstitutionens gudagivna rätt att bära vapen var ett självklart aktuellt diskussionsämne, kom samtalet att till stor del handla om hur man skulle tolka Thomas Jeffersons formulering av konstitutionens andra tillägg (som reglerar rätten att bära vapen). Tillägget antogs av amerikanska kongressen år 1791 och reglerar alltså ännu 222 år senare amerikansk vapenlagstiftning så starkt, att det verkar helt omöjligt att komma åt vapnen i USA.

Då kan jag bara tänka på den där hårdvinklade, okritiska medieretoriken som fick nackhåren att resa sig på mig för att jag vet om något annat, men som antagligen passerar genomsnittsamerikanen som en självklarhet.

Och jag tänker – var i hela håvete ska man börja…?

***

Disclaimer: Jag är inte enormt påläst om amerikansk medieretorik, det jag skriver här är egentligen enbart baserat på min egen reaktion på nyhetsskildringen vi mötte i USA för några veckor sedan, och så de tankar som väcktes igår när lördagsfilmen visade sig vara en propagandafilm för konservativa värderingar.

Magkänsla och reflektion – inga hårdfakta. Det ska vara så. OK? OK.

Hosta, hutter och hoppsan*

Alltså, ibland är det så skönt att till slut ta in att man faktiskt är sjuk och får kosta på sig att släppa på måstena, ställa in träning och ställa in sig på att sitta hemma i mjukisbyxor och kaffekopp (ja, okejdå – jag sitter väl inte I kaffekoppen dårå… men bra nära i alla fall!) och låta världen ha sin gång på egen hand.

Det är lite lustigt att det där sitter så hårt åt. Vanligtvis har jag redan varit sjuk och gått på halvfart i ett par dagar åtminstone, och undrat varför allt går så förbålt trögt för, innan insikten drabbar mig. Javisstja. Sjuk. Man blir sån här då.

Eller också är det inte alls lustigt. Kanske är det i själva verket en smula olustigt att det är så. Att bromssträckan är så lång, när det handlar om att lyssna på den egna kroppen.

En kille skrev på twitter häromdagen, nåt om att det är så himla accepterat att jobba hårt och jämt, att inte hinna – mycket mer accepterat än att ”jobba på att må bra”, så att säga. Jag svarade att vi väl också mår så bra som vi ”hinner” må, ett lakoniskt konstaterande som jag tyvärr tror stämmer på mycket.

(Idag läste jag förresten en tweet från en kille som skulle vara föräldraledig imorgon, och därför hålla två föredrag, eftersom han ju då var ”ledig”. Hallå – ägna tid åt barnet då…? Kanske?)

Jag tänker att vi alla ser skevt på saker och ting. Att vi förlorat perspektiven, någonstans. Det finns nån gammal devis eller talesätt om att arbeta för att leva, inte leva för att arbeta – men är det så vi gör, egentligen? Som socialt kollektiv menar jag – det finns säkert individer som kan resa sig upp och ropa ”INTE JAG!” och ha en poäng med det. Men om man ser oss som samhälle, som delar av en större struktur…? Är det inte något som fattas då? Eller ligger det i själva betraktandet av samhället som en större struktur, att vi också då decimeras till funktioner i det större systemet. ”Systemet” drivs av tillväxt, och för att maskineriet ska fungera, måste alla de små kuggarna bara göra sitt, och inte ödsla tid på fåniga funderingar på individualitet och dylik smörja.

Ingen reagerar när en av kuggarna bryts ner och slutar fungera. Det kommer en ny, och så är det med det.

Äsch, inte vet jag. Men jag tänker så ibland, och funderar på hur vi egentligen har det, vi små kuggar i tillväxthjulet. Särskilt tänker jag så, när jag först efter två dagars dvalaliknande trötthet, hostande och konstant huttrande kommer på att jag nog helt enkelt är lite sjuk. Hoppsan.

***

*) en fullständigt SEO-värdelös rubrik, som det anstår en sen natt och dess hålögda bloggograf…