Bland kommentarerna till postningen om den ultimata skärmaskinen fanns en som rekommenderade stållinjal och skalpell hellre än maskin. Det fick mig att tänka på min mattkniv. För jo, jag har givetvis provat att skära till mina pärmkartonger för hand också, men fått konstatera att när jag måste kombinera muskelkraft och precision i ett rejält bångstyrigt material – då är jag för klen i nyporna.
Däremot använder jag min mattkniv till att skära till foderpapper, det är den jättebra till.
En gång hade jag en hantverkare här hemma, jag tror att han skulle installera torktumlaren eller något sådant. Han behövde en kniv, och istället för att gå och rota i verktygslådan-som-Gud-glömde som maken ansvarar för, hämtade jag min kära mattkniv i pyssellådan och överräckte den till installatören.
Han vägde den i handen och sa: ”Oooh…”
Vände och vred på kniven en stund till och såg sedan upp på mig och sa ”En sån här är dyr”, med en menande nickning och en min som med all önskvärd tydlighet egentligen undrade om min man verkligen skulle godta att jag lånade ut den fina kniven till honom.
Hmpf. Min fina, dyra kniv. Jag minns inte vad jag svarade, antagligen någon undvikande om att jag inte visste vad den kostat, fast jag borde ha svarat att jag köper bara bra grejer och bra grejer får kosta.
(Möjligen understruket med ett litet ”Gör nu vad du kom hit för, Saukerl!”, vilket alla begriper som läst Markus Zusaks Boktjuven, eller möjligen sett filmen.)
Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om de tyska könsnormerna, men det tar emot. Vad vi kan konstatera är i alla fall att även om den svenska jämställdheten har en bra bit kvar att gå, sitter könsnormerna här i Tyskland än hårdare, och är på många sätt inte ens ifrågasatta. Här är klädkedjornas pojk- och flickklädesavdelningar tydligt utmärkta med både skyltar och färgkoder (ja, ni vet – rosa här och blått där, och nåde den förälder som ”råkar” ta fel), det säljs både leksaker och godis i rosa förpackningar med texten ”nur für Mädchen” och små flickor får lära sig att kräva av små pojkar att de ska släppa dem före, hålla upp dörrar och säga ”Ladies first”.
Jag blir så arg av sånt där att jag nästan kaskadkräks, bara av själva symbolspråket. En människa kan gott hålla upp dörren åt en annan människa, men hela ”ladies first”-konceptet är en sådan vidrig chimär att jag får impulser att örfila upp föräldrar som lär sina döttrar såna dumheter.
(Men nej, jag tror inte på våld heller. Vi snackar symboliska frustrationsörfilar i luften här.)
Tror man på ”ladies first” är man långt ifrån att greppa vad jämställdhet och feminism faktiskt handlar om. Inga ”förmåner”, bara rättvisa. Men vi har alla ojämlikheten invävd i våra tankar och förgivettaganden. Det är därför så många faktiskt inte ser problemen, fast de står som en hel elefantjord i våra vardagsrum.
Eftersom jag tillbringade 8 mars i år väntande på ett synnerligen försenat flyg i en lounge på Kastrup, hade jag tillfälle att fira dagen med att läsa Valerie Solanas Scum-manifestet (Bokus, Adlibris, Fritz Stål). Jag hade lite roligt åt att sitta i kostymloungen, bräddfylld av ”viktiga affärsgubbar”, och läsa en bok som med stor säkerhet aldrig förr lästs just där inne. Om du läst den förstår du humorn i det. Om du inte läst den – gör det! Jag rekommenderar särskilt förlaget Modernistas svenska översättning, med synnerligen njutbart förord av Sara Stridsberg – en läsupplevelse bara det.
Ladies first-grejen rimmar med Solanas uttryck ”Daddy’s girls”, det vill säga kvinnor som spelar med och hjälper till att reproducera den patriarkala strukturen genom att passivt acceptera och nöja sig med sin tilldelade, ringa lott i samhället. Att hålla upp en dörr betyder ingenting, det kan patriarkatet kosta på sig. En chimär, en opiepust åt kvinnorna, så att de håller sig lugna och fogliga.
SCUM är givetvis en mycket tillspetsad text, vilket Stridsberg också påpekar i sitt fantastiska förord. Den kan läsas på flera sätt, mest uppmärksamhet har givetvis getts åt bokens våldsamma ideologi (SCUM står för Society for Cutting Up Men). Skillnaden är att SCUM är en bok och patriarkatets våldskultur en högst påtaglig sak som vi ser och lever med varenda dag.
Den här artikeln tycker jag också att ni ska läsa. Den är det bästa jag läst på länge, och den pekar på samband som är så övertydligt att vi måste göra oss både blinda och döva och möjligen lite dumma i huvudet för att inte se dem. Fotbollsvåld. Gatuvåld. Våldtäktskultur – påhejad av ett rättssystem där det verkar helt jävla omöjligt att få en man dömd för ett övergrepp med mindre än att han erkänner, knappt ens då.
Du ser det här, varenda dag. Det Solanas gjorde med sin bok var att hon vände på rollerna och skrev ut det finstilta, det vi inte pratar om, bara lever med. Oerhört kontroversiellt. Och inte ett dugg aktuellt idag, vare sig i Sverige eller Tyskland.