Livet som materialsport

Jag ägnar en hel dag åt skapande. Collage. Mixed media. Altered objects. Mina händer, armar, kläder täcks av limfläckar, och vart jag går lämnar jag ett spår av pappersströssel från någon av alla renklippta former i papper jag åstadkommit, utöver ett antal collageprydda föremål, bokomslag och artjournaluppslag. Jag är uppfylld av ro och harmoni, har ett fullständigt fokus på det jag gör – samtidigt avspänd och lugn. Medveten närvaro i nuet, det här är hur jag uppnår det. Inte en tanke vare sig på jobb eller samhälle, krig, klimat eller inflation.

Jag kikar ner i limburken och konstaterar att den börjar se oroväckande tom ut, det är dags att fylla på. Storköpsmånglaren har slut, och jag tänker att det är bra – det är ändå bättre att stödja de mindre företagen, även om de är dyrare i frakt – jisses, 75 spänn i porto?

Plötsligt ligger det fler saker i korgen än limburken jag behövde. Jag tar två så jag inte behöver handla igen så snart. Och en sån där, för den har jag ju velat testa länge – ända sen nån på Youtube gjorde nåt med en sån, jag minns inte längre vad, eller vem. En sån där för den tar nog slut härnäst, och en sån för den kanske också tar slut nån gång – fast jag provar en ny variant, den kanske är ännu bätte än den jag har.

Snart är portokostnaden bortshoppad, men slutsumman är lik förbannat fyrsiffrig istället för en tvåhundring + frakt.

Och jag funderar: Är då det jag gör ett verkligt skapande, eller är det ett utövande av livet som materialsport, förklätt till kreativitet och andlig närvaro i händernas arbete med papper, färg och verktyg…?

Ibland tänker jag att jag skulle vilja skala bort allt. Leva enkelt, rent – oägd av prylar och konsumtion, fri från mammons makt och ekorrhjulets slentrian. Jag ser mig i ett compact living-hem, kanske inrymt i en ombyggd Folka-buss, inspirerad av Kalle Ankas och Musses campingsemester på julafton. Less is more. En tallrik, en gaffel, ett glas, en kaffekopp. Ett ritblock, en penna, ett suddgummi.

Jag antar att längtan eller attraktionen till den minimalistiska livsstilen ytterst är en längtan efter det man inte har. Jag sitter mitt i ett virrvarr av prylar, pappersskröfs, pennor, penslar, palettknivar, utstansade former, verktyg och förvaringsboxar. Jag skriver på en dator som tronar som en avgudabild mitt i prylinfernot.

Jag är inte fri. Jag lever i allra högsta grad livet som en materialsport. Men visst längtar jag ut och bort ibland.

Om det goda arbetet

För att vara på semester funderar jag mycket över arbete. Mitt arbete, arbete överhuvudtaget, varför vi arbetar och vad som motiverar oss att arbeta. För brödfödan, för att kunna leva. Ja, jo, visst. Men är det bara det?

Jag möter ibland med en person som ser det så, utpräglat så. Idealet i hens värld är att göra så lite som möjligt för så mycket utdelning (i kronor och ören) som möjligt. Hen argumenterar mycket väl, med en övertygande rationalitet – hela syftet med att arbeta är försörjning, på mikronivå såväl som makronivå. Värden ska flöda i kors och tvärs genom ett komplext samhällssystem, där mikronivån utgörs av människor och deras liv medan makronivån handlar om samhällsstrukturen med offentliga och privata institutioner och penningflöden.

Personen ifråga har även en lika övertygande skepsis inför min hållning, möjligen åtminstone delvis misstolkad som en av dygd och plikt. Själv känner jag mig på en och samma gång både starkt övertygad och ambivalent. Det vill säga jag vet vad jag känner och tycker, men kanske inte riktigt varför.

Jag måste beskriva mig som en lustdriven person, snarare än disciplinerad eller dygdig. Jag söker glädje, gemenskap, positivitet och skaparlust. Jag har ganska lite av eller åtminstone en ganska opålitlig grad av ’grit’, den där förmågan att bara sänka pannbenet och gneta sig genom drivor av tråkighet, för att sedan kanske få en guldstjärna i himlen. Men jag GILLAR att jobba. Varför?

Jag brukar säga att jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att göra upp med mina inre duktighetsdemoner. De kom inte med modersmjölken, men kanske med skolmjölken – jag känner inte en kvinna som gick i skolan på 80-talet som inte fått duktighetskomplex av en eller annan grad. Prestation var sättet för flickor att skapa identitet, det enda sättet vi fick lära oss – den enda vägen vi såg utstakad. Vi svarar konsekvent på alla slags utmaningar med att vilja prestera oss ur knipan. Duktiga flickor.

(Ordet ”duktig” får mig än idag att må illa och vilja kräkas lite i munnen.)

Jag skulle inte ge mig själv mycket cred för det livsprojektet om jag med hull och hår köpte min bekantes standardhypotes om att min arbetslust bygger på dygdighet och pliktkänsla. Jag ser de människorna omkring mig, vet aldrig hur jag ska bemöta dem – för de har ju inte FEL, egentligen – men tycker inte att jag resonerar som dem. Så vad driver mig?

Jag skulle säga att det är idealismen och visionen om att göra saker bättre. Jag sa till någon för lite sedan att ”Det går inte att få mig att säga att saker är bra som de är, för jag kommer alltid att hitta något som kunde bli lite bättre, om man bara gör lite si eller lite så.” Och så målar jag upp för mig själv, och alla som gitter lyssna, hur bra saker kunde bli – om man bara gör lite si och lite så. Lite si och lite så kan vara rätt långtgående förändringar, och jag tenderar möjligen underskatta arbetsinsatsen och motståndet från andra människor för att genomföra förändringen, för att min vilja att göra det sådär bra är så stark, visionen så tydlig i mitt huvud.

(Men så är det väl alltid när det kommer till förändring…? Någon har en vision, att förverkliga den genom att dela den med andra är det som kräver tid och arbete…? Det är ju sånt jag gör.)

Så långt allt väl. Men det jag framför allt funderar på just nu är hur dubbeleggat detta svärd faktiskt är. Vad det får mig att göra, på bekostnad av mig själv, mina behov, min mänsklighet. Och DÄR kommer dygden och plikttrogenheten, den duktiga flickans ok in i bilden – genom benägenheten att göra saker på bekostnad av mig själv. ”Lilleturen kommer sist” hette det när jag var barn. Tja, som kvinna blir man tydligen aldrig stor nog att komma först, före tingen, prestationerna. Få tro att man är nåt, värd att sättas i första rummet.

Och idealismen och visionen får mig att glömma allt sånt. Jag går för guld, allt annat försvinner. Jag känner inte mina egna behov, ingen trötthet, ingen hunger, inte utmattningsdepressionens färglösa krankhet när den smyger sig upp bakom min rygg, hungrigt slickar min nacke.

Jag har aldrig varit ”utbränd” – eller åtminstone aldrig varit sjukskriven för utmattningssyndrom eller liknande. Jag har ibland kallat åren i Hamburg för en självbetald rehabilitering, det är inte alldeles osant – men hur kliniskt korrekt det är kan jag inte svara på. Men nog har jag en ”förhöjd risk” och en skörhet.

Så alltså. Hur ska man förhålla sig till detta? Min bekant anser (givetvis) att hens förhållningssätt är svaret (på det mesta), och att det arbete jag har idag är optimalt, att jag bara inte ser det. Jo, jag ser det nog, och ser logiken i det. Men samtidigt… Samtidigt brinner elden i mitt bröst, min längtan till… det andra. Det som är min sång, min blindhet, min drivkraft. Att få känna kraften, flödet, lusten att skapa – det goda, idealet och visionen som är så tydliga inom mig.

Det dubbeleggade svärdet. Klarar jag av att hantera det? Är det värt att försöka? Eller är det dags att förhålla mig på den säkra sidan av min förhöjda risk och skörhet…?

Tacksam för den goda tacksamheten

Så var den då här igen, semestern. Den mytomspunnet efterlängtade och ständigt laddade långledigheten, som vi varje år sätter så mycket hopp till. Här skas självförverkligas, här skas levas livet, här skas solas, badas, ätas glass, drickas rosé, grillas, umgås, vilas, latas samt renoveras på landet, här skas tas ut svängar och excesser på det att man vid återgång till vardagen och arbetet, orkar inklämma sig i späkelse och återhållsamhet för att kompensera för allt man syndat under ledigheten…

Jag gör inte allt av det ovan, har inte ens ett lantställe och dricker inte rosévin, men principen känner vi nog alla. Jag släpar 25 kilo böcker med mig tvärs över kontinenten – VARTENDA ÅR – för att förkovra och utveckla mig själv, och blir alltid lika förvånad över att jag varken hinner eller orkar läsa dem alla. Same procedure every year, James…

Men det är en skillnad i år från tidigare år. Att ladda om och ta ut riktningen är inte längre en fråga om liv och död, som det var för ett år sedan, då jag verkligen kände att jag agerade från ett akut nödläge. I år är det mer en vilsenhet – whoah, jag är fortfarande här, på benen, live and kicking. Så – vad gör jag nu?

Svar: Gör vad du vill.

Det låter så enkelt, så självklart. Men det är kanske det svåraste av allt. Att veta. Vad vill jag? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag ha det – och vad har jag redan att bygga vidare på?

Jag funderar en del på nöjdhet kontra missnöjdhet. Jag är ingen missnöjd person – men inte heller nöjd. Min väg går fortfarande framåt, av nyfikenhet till något nytt, av vilja och drivkraft till något mer – kanske också av rastlöshet i största allmänhet. En vän frågade – apropå min undran om rimligheten i allt detta strävande, vid min numera ganska aktningsvärda ålder: ”Skulle du bli lycklig om du slutade?” Nej. Inte lycklig, inte ens nöjd. Jag skulle förtvina och dö inombords, tror jag. Att vara nöjd i meningen bakåtlutad ligger nog inte riktigt för mig. Däremot kan jag bli bättre på, eller mer ”uttalad” i, att praktisera tacksamhet.

Utövad tacksamhet är en del av den positiva psykologin som fått stor uppmärksamhet de senaste åren. Det är psykologisk friskvård som måhända har en viss töntstämpel – men jag tror på att vi psykiskt blir vad vi tänker, på samma sätt som vi fysiskt blir vad vi äter. Maten bygger våra kroppar, tankarna skapar vårt psyke. So choose wisely – vad vill du vara? Vad vill du att dina tankar ska göra dig till? Det är du som sitter vid ratten. Vi kan inte alltid välja vad som ska hända oss – ganska sällan faktiskt. Det vi har kontroll på är hur vi agerar på det som händer, och vad vi gör utgår från våra tankar.

Så det blir en av aktiviteterna inom hälsoområdet (se tidigare postning om mina 5 målområden) framöver – att börja umgås dagligdags med min tacksamhet. Hitta den i dess små och stora yttringar, bli bekant med den, fira den – ja, faktiskt bli lite tacksam över den. För att den sätter mig på rätt spår, och gör mig gott.

Time – is on my side (?)

Det är omöjligt att fylla 50 utan att börja fundera på tiden. Om den är snabb eller långsam, hur man nyttjat den, hur man vill använda den. Döden får oss att tänka att vi inte ska ta den för given – men när det kommer till kritan, vet vi ens hur man gör när man inte…?

Jag säger att ”oj vad det gick fort till 50” – men gjorde det det, egentligen? De där 50 åren är mitt liv, min existens, mitt medvetande – allt jag känner till. Hur kan jag relatera det till långt eller kort…? De är allt.

(Och kanske är denna tanke den enda som låter mig ens snudda vid konceptet att tiden är en dimension, snarare än en rät, kronologisk linje.)

Men i alla fall. Jag tänker på tiden. Livet ur ett tidsperspektiv och tiden ur ett livsperspektiv – hur använder jag den bäst? Hur använder jag min tid på ett sätt som får mig att le, om än matt, den gången när den går mot sitt slut och jag måste rannsaka vad jag gjorde med den? Hur håller jag fokus vid tiden, och inte vid formen, ”leveransen”? Går det ens?

Det ÄR Bastians gåva, som var och en av oss har att förvalta: Gör vad du vill. Så vad vill du? Och minns du vem du är?

What a difference a year makes…

För knappt ett år sedan satt jag på en semester och reflekterade över livet – så där som man gör på en semester. Jag mådde inte bra, tyckte att tillvaron kändes torftig och att livet var på väg att gå mig förbi. Jag var slutkörd, kände mig som så ofta vid ledigheter, som om jag befann mig på flykt, gömde mig. Från vardagen, från det som borde vara livet. Allting kändes väldigt, väldigt skevt.

Så jag satte mig ner, där och då och skrev ner hur jag ville ha det. Satte mål utifrån vad som skulle kännas som ett rikt och fullt liv, istället för den där fördömda och kvävande torftigheten jag upplevde. Intentionen var att göra bra saker för mig – inte ställa nya krav på nya prestationer när jag redan gick på knä i ett liv som kändes ansträngt och utsträckt till ett tunt membran. Jag ville skapa vattenhål i öknen, maskrosor i asfalten, stjärnor i natten.

Nu har nästan ett år gått. Snart är det dags för semester igen, men redan nu tog jag fram anteckningarna från förra året – och blev faktiskt lite häpen över hur mycket som hänt. Fem områden: arbete, hälsa, socialt, ekonomi och skapande. Målbilden står i fetstilt, därefter följer en reflektion kring vad som hänt under året.

Arbete

”Mitt arbete är utvecklande, lönsamt och kul. Det ger och lämnar kvar energi för annat. Semestrar är trevliga avbrott i vardagen, inte livbojar för att klamra sig fast vid för att överleva”.

Den största förändringen som skett sedan förra året är att jag bytt jobb. Otroligt svårt, för jag älskade mycket av det jobb jag hade. Jag hade flow, jag hade byggt upp saker som inte fanns när jag kom – inklusive ett team med människor jag tyckte (och tycker) mycket om. Jag är stolt över det ledarskap jag utvecklade och utövade; jag var den chef jag själv hade velat ha – som jag själv hade velat följa. Jag hade en integritet som ledare. Mina medarbetare blev sedda, hörda, bekräftade och uppskattade, VARENDA DAG.

Men jag for inte väl. Under de år jag hade den rollen tänkte jag ofta på säkerhetsgenomgången när man flyger: ”Sätt FÖRST masken på dig själv, innan du hjälper andra”. Jag hade inte gjort det. Jag hjälpte andra först, och sen tog mitt syre slut.

Idag är jag inte chef längre, men har ett strategiskt förändringsuppdrag som handlar om strategisk styrning. Det är ett nytt område för mig, vilket gör att jag jag lär mig saker hela tiden – å andra sidan är jag väldigt trygg i förändringsledarrollen, i det som uppdraget ska uppnå.

Och målbilden? Jag lär mig saker varje dag – check på utvecklande. Lönsamt – jovars, så lönsamt man nu kan begära i offentlig sektor. Kul – absolut. Varenda dag, till och med vid utmaningar och motgångar – för det har varit sådana också, och fler kommer det att bli. Det hör till. Men det här jobbet ger och lämnar kvar energi till annat.

Så jag har det bra. Jag läker, rekalibrerar, blir till igen. Hittar hem.

Hälsa

”Jag mår bra i nuet och underhåller min hälsa för framtiden”.

Det var här jag började när jag kom hem från semestern förra året: Jag började träna på morgnarna före jobbet, lagade bra mat, fixade matlådor och lät allt detta ta upp utrymme i livet. De goda vanornas långsiktiga strategi. Men sen kom en punkt där området ovan, arbete, behövde prioriteras – och då föll det här bort. Jag mäktade helt enkelt inte förändra på flera fronter just då.

Samtidigt tror jag att jobbförändringen gjorde mer nytta för hälsan än ens den striktaste kost- och träningsregim i världen skulle ha kunnat göra, så jag skäms inte ett dugg för den prioriteringen. It was the right thing to do at the time. Nu gäller att gå tillbaka till planen och det jag hade påbörjat då.

Och jag MÅR bra i nuet, som det är. Däremot kan jag bli bättre på att underhålla för framtiden. Jag behöver bli starkare kring axlar/nacke/bröstrygg och rörligare kring ländrygg/höfter. Skulle inte göra ont att jobba bort en och annan ”volang” kring magen heller, men ser inte att det är några katastrofer med det där, inte nu. Min sömn har förbättrats avsevärt sedan jag bytte jobb – men jag märker att det finns en skörhet där, det ska inte mycket till för att rubba balansen. Att jobba på, således.

Det sociala livet

”Jag har trygga, stabila och nära relationer som bidrar till ett rikt socialt liv”.

En annan sak jag inte mäktat med de senaste åren är att underhålla mitt sociala liv, mina relationer, mina vänskaper. Jag orkade inte höra av mig, inte hitta på saker, var sannolikt inte varit den allra roligaste personen när jag väl tittade ut ur skalet, då allt fokus och all kraft gick åt till jobbet. Jag hade kort sagt i väldigt hög grad låtit mitt sociala liv förfalla.

Och det är ju någon slags naturlag att när man inte rustat sig som man borde, när man tänker ”sen, snart, ska-bara” om det som VERKLIGEN är viktigt – då kommer krisen som ett brev på posten. Det hände saker som jag aldrig skulle stått pall för ensam. Och jag hade inte, verkligen inte, gjort något för att förtjäna att någon stod i min ringhörna just då. På riktigt fanns där, hela vägen. Men någon gjorde det. Och storheten i det… jag har inga ord för det.

Så hur återgäldar man en sådan sak? Svar: Det gör man inte. Att göra det till en tacksamhetsskuld skulle vara att reducera det till en transaktion, vilket vore direkt oförskämt. Så vad gör man? Man lär sig vad vänskap är värt och man omsätter lärdomen i handling; i hur man prioriterar, hur man agerar, hur man lever. Man tar på sig att ”pay it forward”, vid varje chans man får.

Och man glömmer aldrig att underhålla sina sociala relationer igen.

Så det gör jag nu. Underhåller. Bygger upp på nytt. Sträcker ut händer, hör av mig. Steg för steg – det här kommer att ta tid, som viktiga saker måste få göra. Och livet blir rikare.

Ekonomi

”Jag kan alltid köpa det jag vill ha, men jag vill inte ha det jag inte behöver.”

Alltså det här med pengar, och hur man förhåller sig till dem… Det är väl alltid ett knepigt kapitel, känsligt både att prata högt om – och inte sällan att ”prata med sig själv” om. Men vad det här handlar om för mig är att bli mer medveten om vad jag köper – och varför. Slentrianshoppingen ska bort. Den gången jag verkligen vill ha något, då ska jag inte behöva avstå (eller ens vänta) för att jag shoppat bort pengarna på småskräp.

Här har jag alltid haft en akilleshäl – som så många av oss som har kreativa hobbies. Man kan ALLTID motivera att man vill ha en pryl till, nån teknik att testa, nåt märke som kanske är ett uns bättre än det man redan har. Eller smink, hud- och hårvård, kläder – you name it. Jag är alldeles för lättövertalad – och alldeles för snabb att falla för min egen nyfikenhet. Att jobba med.

(Jag skriver det här på min sprillans nya iPad, som jag köpte för att jag VERKLIGEN ville ha den. Men det gjorde ändå ont i plånboken, fast jag satt av pengarna för att göra just detta. Och jag tänker att det är bra, att det gör lite ont någonstans. Det gör mig medveten och motverkar slentrianen.)

Skapande

”Jag är en skapande människa i ord, bild och tanke. Skapandet är lika naturligt som självklart, och jag är orädd inför det skapande arbetet.”

Just här, på det område som kanske är viktigast för mig, har jag faktiskt inte gjort så stor förflyttning. Skapandet är fortfarande undanträngt till tidsoaser i den stora strömmen av vardagsmåsten. Men samtidigt är ju allt det andra förutsättningsskapande för skapandet, som i ett femtonspel, där man måste flytta runt allting för att kunna flytta den rätta brickan just dit man vill ha den. Så jag tänker att nu är droskan framkörd, nu är det den här resan som kan starta. Vart den bär – det får vi se.

Efterreflektion

Det är bra att sätta mål. Det är bra att ge sig själv en riktning, tänka ut aktiviteter och sätt att ta sig fram. Sen är det inte alltid saker blir riktigt som man tänkt sig, men det som sker kan ändå ta en framåt.

Jag tror inte att alla mål är ”smarta” och mätbara, men man måste veta hur man vill ha det för att kunna hålla sig i rörelse. Momentum är livsviktigt, riktning är livsviktigt.

Vad vi än tar oss för i livet, kommer vi alltid att behöva parera för ”saker” i vår väg. Omvärlden, människor, förändringar, händelser. Visst ska vi planera – men också planera om. Stanna upp, ta ut kompassriktningen, korrigera kursen genom att dra bort och lägga till saker att göra. Och fundera på – är jag fortfarande på väg mot rätt mål?

Något jag tycker om är att se hur allt det ovanstående hänger ihop. Ja, jag har gett dem olika rubriker, men visst utgör de en helhet – det som är en win på ett område, ger oftast win också på andra.

Ett exempel: En av aktiviteterna jag bestämde mig för förra sommaren, sorterade jag in under Skapande: Jag skulle gå mer på bibliotek för att hitta inspiration m.m. När jag googlade för att se vilket som var mitt närmaste och största bibliotek (just då byggde man om Stadsbiblioteket), snubblade jag på en annons på Kulturbibliotekets webbplats om att leda språkcafé för nysvenskar. Så det har jag gjort nu i snart ett år, och det är definitivt en social aktivitet som berikar livet i väldigt hög grad.

På årets semester ska jag fundera mer på dessa mål. Vad kommer nu? Vad ska jag göra framåt? Det blir inte problemdrivet så mycket som förra gånger, för nu är problemet inte lika stort längre – nu handlar det mer om att förvalta utrymmet, livsrummet.

Jag kommer att tänka på Bastian Balthazar Bux, och gåvan han fick i Den oändliga historien: ”Gör vad du vill”.

Vad vill jag?