Gimme kaffe, och keep it comin’…

SnällkaffeSnällkaffe, efteråt.

Idag har jag varit och shoppat – och sen var den dagen förstörd.

Allvarligt talat, jag kan nog inte komma på något som gör mig på så formidabelt och ohemult dåligt humör som att gå i affärer. Och jag förstår mig överhuvudtaget inte på folk som på fullt allvar säger att shopping är deras hobby. Vad är det för fel på dem??

Det är inte det att jag inte hittar det jag letar efter, inte blir nöjd med det jag köper eller att köpandet gräver hål i plånboken – fast det gör det ju också, det ligger ju liksom i sakens natur… Det är hela konceptet jag avskyr. De upplysta konsumtionstemplen, de ständigt ”nya” varianterna av samma prylar vi redan har, jakten, kommerslismandet, ritualerna…

Och sen går man ut ur butiken, med tunga kassar hängande från varje hand, och riktigt känner hur fjättrad man är – av prylarna man köpt. Vem äger vem, kan man fråga sig. Vem är köpt, och vad är priset egentligen?

Jag vet i alla fall att jag känner mig extremt ägd när jag försöker kryssa mig hemåt genom staden, med butiksbojorna dinglande i båda händerna. Ägd och förbannad i en enda svavelosande och rödglödgat fräsande förening.

Så hit med kaffe nu – mycket kaffe – så jag blir snäll igen nån gång. Keep it comin’ bara.

#blogg100_2015, inlägg 3

Vuxen kaffelogik

Sonen: Mamma, idag har du druckit jättemycket kaffe.

Jag: Har jag väl inte.

Sonen: Joho!

Jag: Nähäärå, för hör här: En kopp till frukost imorse – fast den hann jag inte dricka upp, så den räknas inte. Sen en kopp i kyrkan efter skolavslutningen, men det var bara bryggkaffe så det gills inte heller. Sen var det den där otäcka iskaffesörjan på juicestället, men den var så äcklig så den blir diskvalificerad på grund av äcklighet. Och sen var det en på caféet där ni två busade så mycket att jag inte märkte att jag drack upp kaffet, så då räknas inte den heller. Där hör du!

Ett steg framåt, två tillbaks…

Igår städade jag bort läsåret från skrivbordet. Sparade utskrivna artiklar jag kan ha nytta av senare, kastade alla andra drivor av papper som kursåret genererat. Min analysmodell i form av postit-lappar, till exempel. Spridda, lösa, halvt obegripliga anteckningar. Och sånt. Kursböcker som stått framme förpassades tillbaka till bokhyllan, övrigt material sorterades också in på härför avsedda platser.

Skrivbordet blev mycket prydligt efter denna process, och jag var stolt över mitt värv.

Idag fick jag så för mig att jag skulle städa lite mera, försöka röja bort min stapel med brevkorgar för att göra plats för den stora skärmaskinen för tjock kartong (exempelvis för bokpärmar) som jag önskat mig så länge. Och när jag ändå gav mig på det, borde jag ju samtidigt ta och sortera ut pysselhyllan i garderoben, och…

Innan jag visste ordet av såg hela rummet ut som en katastrofzon, med både skrivbordet och sängen överbelamrade med saker som förut varit intryckta och undangömda i lådor och skåp. Själv vimsade jag mellan sovrummet och vardagsrummet med mer grejer som måste sorteras ut för att kunna sorteras in någon annanstans. Och givetvis tog det en herrans mycket längre tid att sortera in grejerna igen. Faktiskt så mycket längre tid att jag inte alls blev färdig, utan måste göra färdigt imorgon.

Men skrivbordet ser långt värre ut ikväll än det gjorde igår…

En puttrande måndag

20140331-113947.jpg

Idag jobbar vi hemma, Svenne och jag. Ja, Svens boeuf bourguignon och jag, då alltså. Svenne är inte snabbast i världen, så honom svänger man liksom inte ihop på en kvart medan de utsvultna ätteläggarna väntar på utfodring efter skolan.

Men nu puttrar vi på båda två, han på spisen och jag vid den akademiska pulpeten. Det blir fint det här.

Ärligt talat är det inte bara för Svens skull som jag njuter av mitt hemmajobb idag. Visst, det händer allt oftare att jag håller på att bli galen på att jobba hemma och ensam hela tiden. Man kan störa sig på kollegor också – särskilt om man jobbar i kontorslandskap och måste höra varenda kaffesörpling och vartenda telefonsamtal dagarna i ända. Men när man inga kollegor har till hands, då saknar man dem lik förbannat, så är det bara. Särskilt när man inga haft på fyra år.

Men just nu, efter tre veckor på mer eller mindre resande fot – nu känns det rätt skönt att bara bubbla in sig och jobba på i egen takt, med Linkin Park dånande och den akademiska svadan flödande.

Och så Svenne puttrande, dårå.

Jag sätter mig här så länge, tills allting slutar snurra.

Hemma igen. Vardag igen. Tyskland igen.

Efter en smärtfri hemfärd (planet avgick i tid och jag sov som en fågelholk hela vägen, vaknade först av dunsen vid landningen) och vinstlotten att min pysselväska – försedd med dubbla, illorange ”Heavy luggage”-etiketter – var först ut på bagagebandet, kom jag alltså hem efter vad som i backspegeln känns som flera veckor på resande fot. Jag var visst hemma ett par dagar mellan New York/Växjö-trippen och Stockholm/Kolbäcks-resan… men jag kan inte påstå att de dagarna gör så mycket väsen av sig i villervallan av allt flängande de senaste veckorna.

Jag förbluffade förresten mig själv efter landningen på Hamburgs flygplats genom att drabbas av en slags oresonlig grinighet över tyskarna omkring mig, hemvändarna som verkligen kommit hem. Jag tror att jag var den enda svensken ombord, den enda som rest ifrån Stockholm. Jag var helt enkelt skitirriterad på dem, för att de hade fått låna min stad en stund, och nu hade mage att tycka det var skönt att komma hem.

Jag inser hur irrationellt det där var, men tja… Jag har sagt det förr, jag säger det igen: Det där med definitionen av ”hem” är en komplicerad historia när man bor utomlands. Eller ja, åtminstone är det så för mig. Visst är hemma hos familjen och det är nåt visst med att sova i egen säng, men… Att lämna Stockholm är alltid att åka ifrån.

(Vilket förstås är en smula märkligt i sig, eftersom jag inte ens kommer därifrån. Men… nu är Stockholm mitt hemma. Min stad.)

Jag lyckades få ihop ungarnas sportväskor till skolan imorse, och jag lyckades få dit dem i tid också – med det enda missödet att storebror fått lillebrors brallor på sig, och omvänt. Men det får på det hela taget anses som en lyckad kraschlandning i vardagen, åtminstone om jag får säga det själv.

Men nu. Nu sitter jag här, och väntar på att tillvaron ska sluta snurra så förbaskat. För det gör den just nu. Allt ligger i väskor. Ingen ordning överallt. Massor att göra – men var ska man börja? I tvätthögarna som ska processas, jobbdokumenten som ska gås genom, packningen som ska packas upp, breven som ska skrivas, samtalen som ska ringas, mötena som måste bokas…

Pust. Det känns som om jag behöver vila upp mig efter semestrarna…! 🙂