Det är märkliga dagar, dessa sista skälvande tyskdagar. Jag hade velat göra något av dem, gå runt och minnas kanske – ta ett mentalt farväl. Inte så mycket för att jag inte känner mig ”färdig” eller redo att åka hem, men ta farväl som man helt enkelt gör med nån man hängt med i fem år. Nån som för alltid kommer att vara en del av ens liv.
Istället fastnar jag i praktikaliteterna – skåp som ska rensas, kökkenmöddingar av fem års vardag som ska städas upp och förpassas till lämpliga sopkärl. Ackumulerat skröfs som vid något tillfälle tyckts bra att ha, men i perspektivet ”flytt och nytt” krymper ihop till det skräp det möjligen alltid varit.
Utanför lägenheten piskar snålblåsten och störtskurarna, blåser bort sista unset av semesterkänsla. Egentligen störs jag inte så förfärligt av det kalla och blöta sommarvädret – jag har ju fått några veckor med hetta och solsken. Jag hade gärna kunnat kura hemma med tekopp och resterna av semesterlektyren, dessa mulna kulna sommarveckor. Om nu inte ”hemma” vore ett sådant formidabelt kaos av halvpackade kartonger, klädställningar (vi gav ju bort alla våra garderober före semestern. It seemed like a good idea at the time, men nu vete fan faktiskt…) och ouppackade resväskor. Det går inte ens att fejka höstmys i den röran.
Det enda som återstår är att räkna dagar. På tisdag eller onsdag kommer flyttgubbarna – och det vet man ju hur det är när sådana kommer, det går som en virvelvind genom lägenheten och sen är allt packat, tomt och borta. Kaoset och flyttröran upplöst, och med dem även vardagen som nyss var vår. Istället uppstår ett tillfälligt limbo. Stillheten i stormens öga.
Just nu längtar jag till och med efter det.
