Kreativitet by proxy

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det här stackars bokomslaget som jag skrev så ömt och vackert om i förra veckan, ni vet – det där om processer och acceptans och större perspektiv och allt vad det nu var. Just nu börjar jag känna att jag kanske borde avsluta processen någon gång och låta det arma omslaget dö i frid, med någon form av värdighet i behåll…

Men neeej då. Varje gång jag får syn på den intet ont anande boken tycker jag mig se en lösning – om jag sätter en bit tejp här, eller om jag slänger lite färg där… Men än har ingen åtgärd gjort den berömda susen, och helheten ser allt plottrigare och jävligare ut för varje steg i denna ständigt pågående ”process”…

Jojo. Ingen kan åtminstone skylla mig för att inte leva som jag lär…?

processen

Man kan väl säga att den inte blev ”förstörd” av mitt idoga experimenterande/lagande, men den blev definitivt något helt annat än jag tänkt mig från början. Det roliga är att tanken är att bokens innehåll också ska utgöras av bilder och färger, enligt samma experimentmässiga utgångspunkter som omslaget… Så om varenda sida i hela boken ska hålla på och bli en sån här ”process”, så kommer de att få begrava mig med den där jäkla boken och en säck målarfärger…! 😉

Hursomhelst – i ett av de tidigare inläggen om den här boken, eller om det möjligen var om pastellfärgerna i största allmänhet, kommenterade någon med uttrycket ”kreativitet by proxy”. Jag gillar det där uttrycket, jag är rätt säker på att jag använt det själv några gånger, fast tydligen aldrig i bloggsammanhang.

Det betyder – eller avser betyda åtminstone – att man i trängda situationer då man inte har utrymme för eget skapande, faktiskt kan tillgodose en del av behovet genom att se på andras skapande. Om min väninna tycker att mitt pastellkluddande (sedermera urartat till kluddande även med tusch, akryl, tejp och tidningspapper, men vem räknar…?) ger henne en dos av ”kreativitet by proxy” – då blir jag stolt som en tupp, för det är en riktigt fin komplimang det!

Jag använder själv idén ”kreativitet by proxy” ganska flitigt för att hålla skaparlusten happy när jag är för trött, när jag inte har tid, när jag inte är hemma och kan underhålla den genom att skapa själv.

Pinterest är en enda ”kreativitet by proxy”-orgie för mig. Med Pinterest kan jag ligga raklång på sofflocket och kreativitetscentrat i hjärnan går löst på bilder, idéer, färger, former, filmer, konstverk, pyssel, tips… You name it – det finns på Pinterest. Där finns dessutom gott om saker du inte ens visste fanns eller kunde göras – allt i en ändlös ström av visuellt godis. Det är knark, men det är gött knark…!

Dessutom har jag fastnat för – kanske tipsat om förut? Nåväl, ett tips gott nog att upprepa i så fall – Donna Downeys Inspiration Wednesday-videos. Hon har en sån skön inställning till det hon gör. Allt ska testas, hon vet inte alltid själv vad hon pysslar med, hon klantar sig, kladdar ner sig, kladdar ner boken hon jobbar i, säger ojdå – och kör vidare. Mitt inlägg om processfokus skulle mycket väl ha kunnat inspireras av en av hennes videos, men det tänkte jag inte på då – så vi kör en idag istället:

Som sagt – jag gillar hennes ”ojdå-det-här-kanske-inte-blev-som-jag-tänkt-mig”-attityd. Vad man tycker om hennes sätt att skapa, och det hon skapar ligger ju i den berömda smaken – men inställningen funkar oavsett. Och inspirerar – åtminstone mig.

Överhuvudtaget är YouTube en annan källa till ständig ”kreativitet by proxy” för mig, just det här att se folk göra grejer är… speciellt. Och inspirerande. Det ser ju alltid så förbaskat enkelt ut… Och ja, faktiskt tror jag man plockar upp nyanser, handrörelser, tekniker omedvetet, utan att behöva gå omvägen om språkliga förklaringar. Här är en film om hur man målar med såna där pasteller som jag köpte.

Ser väl inte så himla svårt ut…? Egentligen?

Om målmissiler och såriga bokomslag

Allra först: Det jag ska skriva nu handlar inte om dig eller något du sagt eller gjort. Jag är inte sur på någon, och jag strävar inte efter att peka ut någon eller säga ”alla som gör såhär är dumma”. Inget sånt.

Jag kom att tänka på det här bara, och det fick mig att fundera på var det kommer ifrån – och vad det har att säga om oss, vårt sätt att tänka och vara. Vår kultur. Kultur är en sån där grej som är svårt att få syn på, eftersom vi alltid är och lever mitt i den. Men ibland glimtar det till, och man får en skymt av den – och tillfälle att reflektera.

OK? Alla med så långt? OK, då kör vi.

***

Förra veckan försökte jag viga så mycket tid som möjligt åt kreativitet och experiment. Det var min ”ego-tid” och det var vad jag ville göra med den tiden. Jag gjorde små rutor av pastellfärg på papper, och  limmade skrynkligt silkespapper på en pappask i hopp om att göra den lite roligare… eller nåt.

(Oklart vad jag hade för tanke där, faktiskt – men strunt i det…)

Förutom att försöka göra så mycket kreativa grejer som möjligt, försökte jag verkligen att lägga så lite fokus som möjligt på ”vad det ska bli”. Pastellrutan jag gjorde och visade här till exempel, försökte jag någon dag senare göra om på omslaget till en ny anteckningsbok jag tänkt använda i sommar. Det gick jättebra, ända tills jag skulle dra av maskeringstejpen och fick halva bokomslaget med mig, i strimlor. På tre ställen. Tjahapp…?

Normalt sett skulle det vara rätt knäckande, när man lagt tid och energi på att göra något – och så fuckar man upp i det allra sista steget, när man var nöjd med alltihop… Men jag försöker verkligen att inte tänka så. Den ligger här nu, den där boken – sårig och sorglig, och jag tänker att jag ska nog komma på nåt sätt att lappa ihop den ändå. Dä orner säj, som min värmländska väninna brukar säga.

Och just till den väninnan skrev jag att jag funderar på varför vi alltid är så fokuserade på resultatet, vad saker och ting ska bli – sen när det är klart. Istället för att tänka ”vad kul det var att göra det där” eller ”vad spännande att testa nåt helt nytt” eller… ja, vad som helst. Bara inte ”vad ska det bli”?

Och det gäller inte bara pyssel och skapande, det är överallt. ”Vad ska du bli när du blir stor, lille vän?” Mig frågar folk ideligen vad jag pluggar ”till” och om jag är ”klar” snart. Alltid målfokus – vägen dit och kunskapen i sig är ointressant.

Målfokus anses väl dessutom vara ett väldigt fint och positivt laddat ord idag. Processfokus å andra sidan – finns det ens nåt som heter så…?

Vad jag menar är att vi sätter blicken lite väl långt fram ibland. Vi fäster den vid vad vi uppfattar som målet – och låser den där. Hårdfokuserar, sänker huvudet, rusar på. Locked on target, som en målsökande prestationsmissil.

För det första: Hur närvarande är en målsökande missil i ”här och nu”…? Vart tar processen vägen om den reduceras till en rät linje mellan START och MÅL? Vi kan säga oss att ”vägen är resans mål”, men vi lever fan inte så – eller hur?

För det andra: Vad händer om missilen faktiskt missar sitt mål…? Vi är ju faktiskt inte högteknologiska precisionsraketer, utan människor – med mänskliga felmarginaler.

Om jag med missilfokus rivit av maskeringstejpen från min anteckningsbok med fina pastellmålade regnbågshimlen och molnen – bara för att se målbilden rivas upp i pappersrevor och trasiga ytor…? Hur hanterar vi misslyckanden, om vi bara ser till målet och aldrig till processen att ta oss dit?

Jag tänker att vi säger till våra barn att ”det är inte så farligt, det gör inget att det gick tokigt” – men hur trovärdiga är vi egentligen, när vi helt uppenbart har en annan uppfattning om allt vi själva (och andra vuxna) gör…?

Jag har ingen aning om hur jag ska laga min anteckningsbok, men jag tänker att jag kommer nog på nåt. Eller så kommer jag inte på nåt, och den får vara som den är. Kanske tejpar jag bara ner de värsta flikarna och låter det vara. Som lärdomsplåster och påminnelser om de här tankarna.

För jag tror att det här är saker som nog tål att funderas på – och relateras till både det ena och det andra omkring oss.

trasigt(Det ser värre ut i verkligheten.)

#blogg100: Köpprocess med existentiella förhinder

Det började med att jag bestämde mig för köpa ett riktigt bra objektiv till min systemkamera. Men sen började systemkameran krångla – inte jättemycket och bara ibland, men det blev ändå att jag började inse att den kanske inte kommer att hålla för evigt, trots allt.

Och köpa dyrt glas att skruva på en skraltig kamera kändes ju dumt, så då började jag titta på nytt hus, kamerahus alltså. Så följde en period av ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan” och räknande och budgeterande och grejande. Sen råkade jag slänga ur mig en fråga på ett fotoforum, och fick rådet att kika på en systemkamera från Sony.

Sony?

Det kändes jättejobbigt, hela idén med att byta system sådär – men kameran jag fått tips om (Sony A77 heter den, för den som är nyfiken) verkade onekligen som mycket godis för pengarna, jämfört med Canons motsvarigheter. Plus en sån där riktigt bra optik på köpet, ungefär som den jag tänkt köpa från början. Så nu blev det mer ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan”, räknande, budgeterande och ett intensivt frossande i video-reviews på YouTube.

Sen brakade min rygg ihop. Bara tillfälligt, några dagars ynkande bara – men tillräckligt för att jag skulle börja fundera på hur smart det egentligen är att kånka runt på en stor tjockkamera – med glas till. Vi hade börjat prata om att resa bort över min 40-årsdag senare i vår – och jag funderade på hur mycket kamerautrustning jag egentligen ville kånka runt på under de dagarna…

Jag började titta på en sån där spegelfri systemkamera – också en Sony, för övrigt, Nex-6 heter den. Killen som tipsade om A77:an har själv närmast övergett tjockkameran, och använder en sån där lattjo liten pryl istället. Med synnerligen gott resultat.

SÅ – nu började givetvis ytterligare en period av ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan”, frenetiskt review-tittande, räknande och budgeterande.

Nu vet jag allt tekniskt krafs som finns att veta om båda Sony-modellerna OCH Canons hela produktlinje – och är ändå mer förvirrad än någonsin och vet absolut inte vad jag ska eller vill. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vad ska jag alls med en kamera till? Vad vill jag fotografera? Varför vill jag fotografera? Har jag något att säga med mina bilder? Vill jag verkligen fotografera?

Jag har ju knappt fotograferat något sen vi flyttade hit. Jag såg framför mig att jag skulle upptäcka en ny stad, ett nytt land, med kameran i hand. Varför blev det inte så?

Jag slutade bli nöjd med bilderna jag tog, tyckte allt bara blev fult och ointressant. Jag var med på en Kelby Worldwide Photowalk här i Hamburg 2010, men var för blyg för att våga prata med någon på min då rätt knackiga tyska – utan gick ensam och kände mig dubbelt misslyckad för att jag vare sig vågade prata med någon eller tog några vettiga bilder.

Och sen tror jag att tröskeln var ett faktum. En hög en, med taggtråd högst upp.

Frågan är om någon kamera hjälper mot sådana trösklar. En kamera är ett verktyg, den ska vara en förlängning av mitt öga, i min hand. Inget mer, inget mindre.

För att forcera trösklar behövs andra verktyg.

Och så den gnagande frågan… Borde jag hellre lägga ner allihop? Om jag inte riktigt vet vad jag vill fotografera, eller varför, eller är särskilt bra på det – eller ens obevekligen drivs att envist och oförtrutet ta reda på saken – då kanske det redan är förbi, och jag försöker hålla fast vid helt fel saker? Av helt fel skäl?

Som en vän sa en gång, i ett liknande sammanhang: ”Det blev några kreativa år, och det får man vara nöjd med.” Kan det vara så? Hur vet man?

The scribble project

Min egen kreativitet har lite grand gått i stå just nu – för mycket annat som kommer i vägen hela tiden, jag gör mina försök, men… Nej. Lusten infinner sig inte riktigt när orken tryter. Det är trist, men – äh, det kommer igen. Tror jag.

Hursomhelst – i brist på eget skapande måste jag visa den här bloggen, som jag hittade tack vare min namne Jenny och hennes fantastiska tolkning av en av skisserna på The scribble project.

(c) The Scribble Project
(c) The Scribble Project

The scribble project bygger på ett antal färdiga skisser, som man fyller i med pennor och kritor, vattenfärger och tusch eller vad man nu känner för. Det finns element att utgå från, men du använder dem som du vill – och det är förstås galet roligt att se alla människors personliga tolkningar av de där skisserna.

Det här är ett skissande och kreativt lekande i min smak – och även om jag inte gjort min första än, så är jag illa sugen på att leka med de här skisserna, inte minst för att kickstarta den rostiga, dammöverdragna kreativiteten som somnat av leda djupt inom mig just nu.

Fult, men med glädje!

Det var visst ingen som tordes kommentera häromsistens, när jag skrev om författaren/livstecknaren/luffaren* Dan Price – mannen som bor i en hobbithåla. Nåja, jag kanske skulle ha förklarat min fascination lite närmare, reflekterat – men just där och då hade jag varie sig tid eller lust att göra mer än bara dela länken.

*) Han kallar sig själv Hobo – inte mitt påhitt!

Ja – jag tycker att det är oändligt fascinerande med människor som väljer ett annat sätt att leva än lämmeltåget som både du och jag (och 99,9 % av alla vi känner) pilar fram genom livet i. Och kanske är jag just nu i någon slags fas när det fascinerar mig mer än vanligt. Inte på det sättet att jag själv hyser en längtan att bygga en hydda i skogen att flytta till, och leva på barkbröd och fågelsång. Men att se och läsa om människor som lever ”alternativt”, som man säger – kontrasterar till mitt eget liv, och gör att jag får syn på det på ett nytt sätt. Som att rikta en 1000W halogenlampa mot mig själv.

Det är inga enorma skavanker jag får syn på, men ändå – det får mig att fundera. Och att fundera, ifrågasätta och vända på perspektiven är alltid nyttigt.

Som sagt – jag läser dessutom just nu hans bok: How to make a journal of your life. Det är en liten, tunn bok – handskriven och illustrerad med författarens egna karaktäristiska, och egentligen inte särskilt ”fina” teckningar.

Jag kan livligt föreställa mig att hans egna dagböcker ser ut ungefär såhär, handskrivna längs krokiga linker och med lika krokiga skisser och illustrationer här och var. Och jag blir glad av att se de här sidorna. De är en käftsmäll på allt vad räta linjer, duktighet och ”rita fint” heter. Dan Price verkar inte ge mycket för perfektion – utan pekar på personlighet och unikum, bilderna jag ritar kan bara jag rita, och de kan i gengäld bara berätta just min historia, på sitt eget sätt. Och så är det ju.

En av de saker som jag ser och tänker på när jag läser boken (och ser framför mig hur Dan Price handskriver och illustrerar sitt nyhetsbrev, fotokopierar och skickar ut till sina prenumeranter) är hur vi håller på att förlora handskriften. En väninna visade den här artikeln – som både hon och jag förfasade oss över, men som jag misstänker att de flesta andra rycker på axlarna åt och tycker är en fullständigt utveckling. Min son, 7 år, pratar om att skriva böcker – men när jag ger honom papper och penna får han spader på sin tröga morsa. Han måste ju ha en dator för att skriva, juh!

Jag tycker handskrift är något att vara rädd om, bevara – om än bara som ett ”kulturminnesmärke”. Det är en del av vår historia, en del vi alla bär med oss.

Och därmed kommer vi – helt osökt – till det min Price-inspirerade dagbokssida på översta bilden handlar om: Det eviga dilemmat – ”fint” vs ”fult”. Många ger glatt upp sin handstil – exempelvis – och tackar och tar emot tangentbordsrevolutionen med öppna armar, med argumentet ”Jag skriver så fult”. Eller som jag själv, som har hur många havererade art-journaling-projekt bakom mig som helst, på grund av att jag ”inte kan rita fint”.

Det jag tycker mest om med Dan Prices böcker är att de får mig att fnysa ett ljudligt BAH! åt såna dumheter. Det finns inget fint eller fult. Det är mitt – eller ditt – och det är det som är det ”fina” i kråksången.

Jag hade gjort ett mycket prydligt päron först. Tunn blyertslinje, sedan vattenfast filtspets, sist akvarellpennor – ljusa färger först, sen mörkare. Jag intalade mig hela tiden att det inte spelade någon roll om det blev bra, att jag bara skulle göra ett päron för att jag nu fått för mig att jag skulle göra ett päron – och sen såg jag ändå bara hur jag inte riktigt fått till nyanserna, att ljuset inte stämmer och att jag glömde göra en ordentlig glansdager helt ofärgad. Och jag insåg att jag höll på att kliva i precis samma fälla som alltid. Ful-fällan. ”Usch, jag kan inte – det blir bara fult”-fällan.

Det var då den svarta pennan åkte fram. En grov och tjock kontur, och så på med vatten – blask, skvätt. Bort med finliret, fram med det skitiga, grova – fula. Så ska det vara. Jag har lovat mig själv att fortsätta så. Jag ska fanimej lära mig att rita fult. Fult, men med glädje! Ju fulare dess bättre – faktiskt. Skitigt och kantigt och jävligt. Vad som helst, det spelar ingen roll. Det är tröskeln som ska kommas över.