Vet ni – ikväll tar jag ledigt. Jag är gräsänka och planerar ägna egoaftonen åt att sy ihop en bokinlaga. Kanske hinner jag rent av något mer pyssel. Analogt pyssel då alltså. Ni vet, sånt som involverar klistriga fingrar, rotande i verktygslådor och framväxandet av ett smått osannolikt kaos på alla fria ytor kring själva arbetsytan (som i sin tur blir alltmer modest ju längre arbetet fortskrider).

En liten tanke att roa er med denna torsdagsafton: För några år sedan var jag på en skrivkurs som gavs av en välbekant barnboksförfattare och hans lika välbekanta barnboksförfattarhustru. Jag fick säkert lära mig väldigt mycket matnyttiga tips, men ett som stannade kvar – troligen för att det är så enkelt, och ändå så ständigt bortglömt – var detta: Glöm inte bort att bara ligga och titta i taket.

Hans egen kreativa process inbegrep att varje dag efter morgonrusning och dagislämning komma tillbaka hem och lägga sig en timme på soffan och titta i taket. Kreativiteten behöver hinna få tråkigt för att ta fart, menade han. Och jag tror honom. Men uj, vad jag är dålig på att låta min kreativitet få tråkigt… Jag har ju inte tid! (Jodå, jag hör att det är precis det som är problemet när jag säger det, förstår att det är brådskan, jäkten och tempot som gör att kreativiteten till slut rostat fast i ett läge där den förvisso kanske gör saker – men mestadels samma saker som den brukar göra.

Jag tror förvisso att man kan en liknande effekt även utan att ligga och titta i taket, genom att låta kreativiteten ha många olika leksaker att roa sig med. Som fotograferande, skrivande, tecknande och målande och så där. Men ändå. Jag tänker på det ibland. Och tänker att jag nog inte är så väldigt ensam om att vara dålig på det där. Och att det är synd. Vi borde nog titta mer i taket, lite till mans.

(Sedär – det blev ett litet inlägg ändå…!)