24 januari 2013
av Jenny
6 kommentarer

#blogg100: Att frivilligt skriva lyrik

Ja, hur blir det så? Att man anmäler sig frivilligt att skriva lyrik, när man för första gången i sitt liv får skriva precis vad man vill, på ordinarie kurstid? Ja, inte tusan för att man har någon strategiskt förankrad plan om att bli utgiven bestsellerförfattare i alla fall…

Men faktum är att när jag under julledigheten funderade på vad jag allra, allra helst ville skriva och jobba med under våren, så var det där jag hamnade. Ingen blev mer förbluffad över detta än jag själv.

Inte ens min handledare protesterade – tvärtom. Han verkar närmast förtjust, inte minst i de ”ultraflummiga” nyckelord som är det närmaste någon form av synopsis jag lyckats komma. Herregud. Hur ska detta sluta? Vad har jag gett mig in på egentligen?

Kommer ni ihåg när jag recenserade Magnus Florins Ränderna? Den ”omöjliga recensionen”, som antagligen var en av de sämre recensioner jag skrivit – i all obegriplighet, och all min oförmåga att fånga den där känslan. Läsmagin jag känt så starkt.

Och nu ska jag ge mig på det omöjliga igen, som långtidsprojekt dessutom – för jag har Ränderna som huvudsaklig inspiration, och har just börjat läsa om den igen, för att väcka inspirationen till liv igen. Än har jag bara den där, hopplöst svårgripbara, känslan, ett antal nyckelord* och en text jag skrev för flera år sedan att utgå från. Av intet skall bliva något, och detta något ska föreställa lyrik. Herregud.

Det svåra med lyrik är den bedrägliga enkelheten. Förutom Florin ligger Kristina Lugn i min inspirationsläsningshög inför fördjupningsarbetet. Kristina Lugn som är just den där ”bedrägliga enkelhetens” oöverträffade gudinna. Förebild, javisst – men jag känner mig nästan… ja, nästan övermodig som alls ger mig in på den här vägen.

”Sånt där kan väl vilken idiot som helst skriva” fnyser den okunnige – och ger sig glad i hågen på att göra just det. Skriva poesi som vilken idiot som helst. Själv är jag livrädd att ge mig ut på hal is, och inte själv kunna se var den bär och inte. Att inte heller kunna se skillnad. Att vara en sån där ”vilken idiot som helst” och inte begripa det själv. Det kommer att bli vårens stora prestationsdemon och onda ande som kommer att sväva över varje sida orddynga som med nödvändighet måste produceras för att hitta fram till det jag söker efter. Den där känslan jag vill fånga. Jag vet ju det. Att guldet aldrig ligger överst, på armlängds avstånd. Guldet finns alltid längre ner, under skiten, och den måste grävas och klösas fram med händer, naglar och anletes svett.

Men när demonen börjar viska, stelnar rörelserna i förlägenhet och genans. Vad fan inbillade jag mig? Att jag skulle kunna…? Herregud!

Nåväl. Det är okej att vara rädd. Det är okej att bäva och våndas, försöka blänga på den där dynghögen som väntar på att grävas genom i jakt på guldet som ska finnas där nere, undertill, någonstans. Det är okej – så länge längtan efter guldådern är starkare. Just nu dånar demonens viskningar i mitt huvud, men längtans röst viskar på en annan frekvens, närmare hjärtat.

***

Avsnitt 2 av 100 i bloggutmaningen #blogg100 som pågår från 23 januari till 2 maj 2013.

23 januari 2013
av Jenny
6 kommentarer

#blogg100: Avsnitt 1 av 100

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:6rVEF2IhVjREbnBypGhLIc” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Varje morgon vaknar jag till den här låten. Det har jag gjort i princip varje morgon sedan jag skaffade iPhonen för över två år sedan. Jag försökte byta låt vid något tillfälle, men… det kändes liksom fel. (Å andra sidan inser jag medan jag skriver det här, med låten spelande i högtalarna, att det nog är första gången under samma tidsrymd som jag faktiskt hör hela…!)

Nåväl – jag vaknar till den här låten. Snoozar tills jag får upp ögonen länge nog att fokusera blicken på något. Idag blev detta ”något” telefonens RSS-läsare, där jag till stor glädje fick se en favoritblogg som haft uppehåll ett tag i listan över nya inlägg. Det handlade (bland annat) om att ”fulblogga” mer, våga släppa texter även om de inte är finslipade till perfektion och avslutas med knorr – för att faktiskt släppa texter, istället för att lägga oavslutade texter (eller idéer till texter) på hög.

Jag tänkte på mitt adventskalenderprojekt i december – det om något var väl fulblogg så det förslog. Men det var ganska kul ändå. Och som jag skrev då, det hände faktiskt saker medan jag skrev. Inspiration. Flow. På nåt plan i alla fall, även om det kanske inte kan betecknas som ”mirakelkur”. Mödan värt, i alla fall.

Så står jag några timmar senare i snöyran och väntar på att en butik ska öppna (så att jag kan impulsköpa en kälke åt barnen). Fram med telefonen igen, denna gång går jag in på Facebook och scrollar genom morgonens inlägg – och hittar detta från Deepedition.

Själva uppropet från Bisonblog har jag missat helt.

(Mitt twitterflöde har vuxit mig en smula över huvudet på sistone, och kännetecknas just nu mest av allt jag missar. Och förra året missade jag ju uppenbarligen hela grejen.)

Men nu, på omvägar och kringvägar, får jag se det. Och börjar le någonstans inom mig – för jag gillar tanken.

På ett sätt kan jag känna samma tvekan som Deeped – och samma lockelse. Jag har bloggat nästan lika länge som han, och det är lite first-love-känsla kring bloggen som medium. Det är hit jag alltid återvänder, här jag känner mig hemma – även om jag tenderar glömma bort det mellan varven.

Så jag är på. Det är en sjujäkla utmaning – jag menar jag lyckades ju inte ens prestera 24 adventskalenderinlägg i december, utan 23 – och av dem kom åtminstone två efter midnatt på ”fel dygn”, så att säga. Min track-record för dagligt bloggande har alltså slagsida redan från början. Och 100 inlägg på 100 dagar är helt klart mer än 24…

Men jag är på. För att det är kul, och för att jag nog inte tycker att fulbloggande är så hemskt fult ändå. Tvärtom. Det är spontant, levande och tidsaspekten med dagliga inlägg innebär att texterna får bli lite oputsade – sådär så att det syns att de är äkta.

Och jag gillar ju sånt.

Liten brasklapp

Jag kommer att resa en del under våren (mer om det senare!), och då kommer jag – utmaning eller ej – inte att springa benen av mig för att jaga wifi. Finns det på bekvämt/armlängds avstånd, så kanske. Annars får inläggen vänta de dagarna. Lite fusk, men så får det bli!

11 januari 2013
av Jenny
3 kommentarer

En ängslig moder reflekterar från post-op-soffan

Ja, idag sitter jag i soffan, med ett tangentbord i knät. JulklappsiPaden står uppställd bredvid mig – inte helt ergonomiskt som arbetsställning, men idag är det faktiskt bakåtlut som gäller. Igår var det en annan visa. Då satt jag utanför en operationssal på HNO-ambulanzen på ett av Hamburgs sjukhus, frenetiskt terapiklottrande i min hemknutna anteckningsbok – och funderade på rationalitet kontra irrationalitet när det gäller en mors oro för sina barn.

Min son klagade på att han hade svårt för att ”lyssna” som han sa, och vi gick till öronläkare och upptäckte att han hade vätska bakom trumhinnan på ena örat, vilket gjorde att trumhinnan inte kunde röra sig som den skulle – och medförde nedsatt hörsel. Igår skulle han så få ett rör inopererat i örat för att ventilera ut vätska samt polyper borttagna i halsen, för att innerörat i framtiden ska kunna ventilera ur sig självt, utan kirurgiska ingrepp.

Det är ju ingen stor operation precis. Det tar en kvart, och vilket sjukhus som helst gör ett helt gäng såna varje dag. No big deal. För dem. Men för mig var det en helt annan grej.

Operationen görs förvisso under narkos och narkos innebär alltid en viss risk. Men det är egentligen inte den konkreta, ”rationella” risken som får mig att sitta utanför operationssalen med strupen åtsnörd och adrenalinet sakta strilande ur öronen. Min oro låter sig inte överhuvudtaget påverkas av några rationella, statistiskt belagda argument. Inte ens att möta horder av kompetenta och trevliga läkare och sköterskor och allt vad det är kommer ens i närheten av det där stället där oron sitter. Det är olika ”världar” i mig. Känslomässig oro som fnyser föraktfullt åt rationella argument. Rationella argument som överhuvudtaget inte förstår sig på meningen med känslomässig oro.

Nåväl. Operationen tog som sagt en kvart eller två, och på uppvaket satt jag brevid sonens säng och hörde honom snarka och sno in sig i täcket precis som när jag försöker väcka honom när han ska till skolan. Sköterskorna försökte sätta på honom en sån där pulsmätare man klämmer på fingret, för att övervaka så att värdena är i ordning. Men si det ville sonen inte ställa upp på, utan gömde sig bara längre under täcket – nedsövd eller ej…! Då började oron släppa, för det var ju helt klart min onge det där…!

Så idag kör vi soffläge, sonen och jag. Han ska ta det lugnt de första dagarna, men verkar må såpass bra att han glömmer bort att han ska ta det lugnt – och det är väl ett hälsotecken, får man anta…!

Det som finns kvar i minnet av gårdagens upplevelse – förutom själva den överstökade operationen – är minnet av ultrakompetent och trevlig personal. Gud vad folk som jobbar på sjukhus är bra! Med få undantag – det var en sköterska igår som kanske inte var den roligaste jag träffat – var all personal fantastisk. Rätt folk på rätt plats – sådana människor man behöver när man är som vekast och mest utlämnad själv.

Till och med allra sist på dagen, då jag upptäckte att jag glömt min halsduk i ett skåp i vårt rum – på en avdelning som nu stängt för dagen – sprang killen i receptionen dit för att hämta den åt mig. Det var verkligen ingenting han hade behövt göra – knappast något vem som helst skulle ha gjort heller – men han gjorde. En liten grej, men ack så varm i hjärtat man blir av sådana små saker. Jag lovar och svär att ”pay it forward” så ofta jag får tillfälle!

08 januari 2013
av Jenny
9 kommentarer

Oskrivna blad

Idag ska jag visa några riktigt uschliga bilder – men om jag ska hålla på och invänta drägligt fotoljus kommer det här inlägget att vara inaktuellt långt innan det blir några bilder. De senaste veckorna har man knappt riktigt märkt av att solen stigit över horisonten, för riktigt ljust har det ändå inte förmått bli genom de tjocka grötiga lagren av gråmoln. Jag sitter vid lampljus hela dagen, och foton… ja, de måste tas vid lampljus de också – och blir följdaktligen därefter i fråga om ljus och färg och skuggor.

Nåväl.

Jag tänkte bara visa min dagbok för 2013 – eller ja, inledningen av 2013, för jag lär väl skriva ut den innan året är slut, misstänker jag. Men den är i alla fall 100% handbunden, från en trave papper och en vaxad trådstump, några kartongark och ett stycke bokbinderiväv samt lite annat smått och gott, till en färdig, duglig och förbluffande stabil bok. Om än en smula sned och krokig här och var.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pärm och rygg i närbild.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mönstrat foderpapper, som jag nog måste bekänna en viss kärlek till. Åtminstone betalade jag en närmast hutlös summa för det här pappret…

Inlaga i väntan på att fyllas med… hm, svammel och sånt. Lite som bloggen, fast på papper.

Är det okej om jag är en smula stolt över den? För det är jag – stolt och fortfarande inte så lite förvånad över att det går att göra, bara sådär – en bok!

Och jag kan inte ens försöka göra mig cred på att påstå att det är särskilt svårt, för det är det inte: Man river fritt valt antal papper ur block, kollar vilket håll pappersfibrerna går, vika åt det hållet (och grejen är att om man viker på fel håll så märker man det, för pappret vill inte bli vikt åt det hållet och beter sig då bångstyrigt och omedgörligt ifall man skulle råka vara på väg att göra fel).

Sedan sätter man ihop de vikta pappren tre och tre eller fyra och fyra, beroende på hur tjockt pappret är och vad som känns lagom. Med riktigt tunna papper kan man säkert ta ännu tjockare signaturer (det heter så), men eftersom jag binder utan att vara ägare till någon bokpress fegar jag lite.

Man vaxar sin lintråd, trär sin nål och syr sedan ihop signaturerna med linneband som stabiliseringsband. Dessa KAN, men behöver inte, vara fästa vid en sömnadsram för att hålla banden sträckta. Mina böcker är bundna på osträckta band, de är stabila i alla fall. För tjockare, tyngre böcker antar jag att det kan vara ett problem, men den dagen den sorgen, tänker jag.

När boken är hopsydd stryks ryggen med bokbinderilim. Det ska vara en gummiartad sorts lim som blir flexibel efter torkning. En bit gasväv limmas fast längs bokryggen för ytterligare stabilitet. Ett dubbelvikt, mönstrat foderpapper limmas fast längs första respektive sista boksidans inre kant.

Sen gör man i ordning pärmen: Måttar ut pärmkartong med lite marginal, mäter ut hur lång ryggen ska vara (Här missade jag lite på den här boken, så ryggen blev i minsta laget och pärmen inte sticker utanför boksidorna riktigt så mycket som jag hade tänkt mig. Men jaja, alla barn i början.), monterar ihop och klär med tyg.

Hela boken monteras genom att foderpapprets utsida fästs vid pärmens insida – fram och bak i boken. Sen läggs hela kånkarången i press – och sen är det klart.

Jag har lärt mig genom att glo på YouTube, för den tyska Buchbindermeisterinnen som enligt utsaga håller kurser här i stan, hon har inte lärt sig att svara på mejl när folk vill anmäla sig till dessa kurser, så det bidde inget. Snopet, men typiskt tysk kutym, är jag rädd.

(Just nu känner jag inget behov av kurs heller, jag kan fuska själv, tacksåmycket.)

Det som imponerar mest på mig själv är nog hållfastheten. Jag ska inte ropa hej förrän boken är utskriven och liksom färdiganvänd, men det känns faktiskt som en bok som är precis lika stabil och hållfast som en maskinbunden jag kunnat köpa över disk.

Ojämn är den, för det som genererat mest pappersavfall (samt svavelos i bokbinderiverkstan) har varit mina försök att skära rent kanterna på den färdigbundna boken, så därför har jag bestämt att jag får leva med kanterna som de blir. Så farligt ojämnt blir det inte, om jag bara viker rätt från början, så det är ändå överkurs. Oklart om misslyckandena beror på dåliga verktyg eller handhavande, eller möjligen en kombination av faktorer. Men som sagt – jag kan leva med böckerna som de blir också. SÅ pjåkiga blir de inte…!

Nästa projekt blir en liten akvarellbok, för den här boken är gjord på ritpapper som inte blir jätteglatt av att få vatten på sig. Och vatten kan ju vara kul, ibland.

07 januari 2013
av Jenny
5 kommentarer

Vad behöver jag?

I helgen en diskussion här hemma – om prylar och utrymmen och stulen energi. I egna ögon är jag en person med ganska enkla nöjen, ointresserad av såväl mode som inredningstrender och andra statusmarkörer. Jag gillar böcker, förvisso – men läser dem numera helst digitalt på läsplattan.

Det är en bild.

En annan bild, om jag ser mig omkring i hemmet. Bokhyllan bågnar av otvivelaktigt icke-digitala böcker. Och dvd-filmer. Och lite annat. En bit från bokhyllan står ett skåp, förvisso hyggligt prydligt och okaotiskt där det står – men jag vet bättre. Jag vet virrvarret av pysselpryttlar, papper, dekorationer, mer papper, verktyg och ännu fler sorters papper som döljer sig där inne. Det är ett formidabelt kaos och en röra utan like.

Sen har vi mitt skrivbord. Och min garaderob. Och lådorna i garderoben. Och lådorna ovanpå garderoben. Och lådorna i källaren.

”Jag köper ju aldrig nåt. Jag har inte så mycket grejer.”
Men…?

En av mina favoriter på Twitter är Stina Wollter, som är en fantastisk konstnär både med pensel och duk – och som livskonstnär. Hon har lärt hela vår familj vikten av hoppsasteg – bara en sån sak, liksom. (Roligast är att hoppsastega fyra i bredd, schnobbiga gatan fram. Alltid retar det nån.) Hon skrev, jag tror det var i samband med hennes födelsedag förra året, att hon bara ville ha saker hon kunde smörja in sig i, alternativt stoppa i sig och kissa eller bajsa ut.

För att prylar tynger och kräver saker av en. Och det gör de ju. Det känner jag också.

Så. Någonstans går min bild av mig själv som den enkla tjejen med små och icke-materiella behov inte riktigt ihop med verklighetens virrvarr och pryttelkaos. Jag ställer mig och stirrar storögt på grejerna och tänker: ”Vilka är ni? Var kom ni ifrån? Vad är ni för mig? Behöver jag er? Verkligen…?”

Ja… Vad behöver man egentligen? Vad behöver jag?

Jag behöver sätt att uttrycka mig. Det är vad jag kommer fram till. Och jag behöver göra saker. Jag har en del människor omkring mig som inte verkar ha det behovet, som är fullt nöjda med att låta livet ticka på medan de… bara är. Dricker lite kaffe, läser en liten bok, går ett litet varv i huset. Träffar någon, pratar lite – och sen tillbaka igen. Jag kan avundas den som trivs med att leva så. Och samtidigt skrämmer det mig, för att min egen drift att göra är så stark. Jag skulle dö om jag försökte leva så. Bokstavligt och bildligt.

Samtidigt. Stressen som följer med prylarna får mig faktiskt att göra mindre – inte mer. Och ju äldre jag blir, desto mer nöts min tålighetströskel för den där stressen ner. Prylar som gav glädje för några år sedan ger stress idag. Och ordet downsizing klingar allt ljuvare i mina öron.

Fast – att kasta ut rubb och stubb är givetvis inte aktuellt. Jag har fortfarande mitt behov av att göra saker.

Min senaste fäbless är att binda böcker, från en trave papper och några längder tråd till en färdig bok, med pärm och foderpapper och inlaga. De blir fortfarande lite sneda och vinda – jag lyckas inte kantskära dem på något bra sätt med de verktyg jag har, och har inte riktigt fått till ögonmåttet för hur mycket utrymme pärmen behöver i ryggen – men jag tycker att det är okej. De är ju ändå handgjorda. Några större verktyg för bokbinderi har jag inte köpt. Jag binder dem för hand på skrivbordet, och det funkar fint även utan sömnadsram. Jag pressar dem mellan två gamla uppslagsböcker, vilket möjligen inte blir riktigt tungt nog – men jag ställer laptoppen ovanpå och så får det bli som det blir.

Vad jag däremot har, är en 1,5 meter hög rulle omslagsväv i 3 olika färger i garderoben (2 meter av varje färg – okej, det var väl lite onödigt mycket…). Och två rullar foderpapper ovanpå samma garderob.

Jag har hört, att det finns folk som bara har sina garderober att förvara kläder i. Som inte knölar ihop klädtrasorna så trångt och utrymmessnålt det går, för att istället ha plats att förvara vävrullar och verktygslådor, A2-block och 80-centimeters stållinjaler.

(Jag har också hört att dessa människor inte får psykbryt varje gång de försöker hitta någon av nämnda klädtrasor i nämnda verktygsfyllda garderob. Men det kanske bara är nåt jag hört.)

Så. Jag inser problemet. Men det är också ett jävla dilemma att lösa det. Prylarna är inget självändamål, och virrvarret de tenderar generera är inte ett dugg kreativt i sig. Så var går gränsen? Vad är minsta möjliga materiella massa för ett fritt skapande…?

Vad behöver jag – egentligen?