Ja, idag sitter jag i soffan, med ett tangentbord i knät. JulklappsiPaden står uppställd bredvid mig – inte helt ergonomiskt som arbetsställning, men idag är det faktiskt bakåtlut som gäller. Igår var det en annan visa. Då satt jag utanför en operationssal på HNO-ambulanzen på ett av Hamburgs sjukhus, frenetiskt terapiklottrande i min hemknutna anteckningsbok – och funderade på rationalitet kontra irrationalitet när det gäller en mors oro för sina barn.

Min son klagade på att han hade svårt för att ”lyssna” som han sa, och vi gick till öronläkare och upptäckte att han hade vätska bakom trumhinnan på ena örat, vilket gjorde att trumhinnan inte kunde röra sig som den skulle – och medförde nedsatt hörsel. Igår skulle han så få ett rör inopererat i örat för att ventilera ut vätska samt polyper borttagna i halsen, för att innerörat i framtiden ska kunna ventilera ur sig självt, utan kirurgiska ingrepp.

Det är ju ingen stor operation precis. Det tar en kvart, och vilket sjukhus som helst gör ett helt gäng såna varje dag. No big deal. För dem. Men för mig var det en helt annan grej.

Operationen görs förvisso under narkos och narkos innebär alltid en viss risk. Men det är egentligen inte den konkreta, ”rationella” risken som får mig att sitta utanför operationssalen med strupen åtsnörd och adrenalinet sakta strilande ur öronen. Min oro låter sig inte överhuvudtaget påverkas av några rationella, statistiskt belagda argument. Inte ens att möta horder av kompetenta och trevliga läkare och sköterskor och allt vad det är kommer ens i närheten av det där stället där oron sitter. Det är olika ”världar” i mig. Känslomässig oro som fnyser föraktfullt åt rationella argument. Rationella argument som överhuvudtaget inte förstår sig på meningen med känslomässig oro.

Nåväl. Operationen tog som sagt en kvart eller två, och på uppvaket satt jag brevid sonens säng och hörde honom snarka och sno in sig i täcket precis som när jag försöker väcka honom när han ska till skolan. Sköterskorna försökte sätta på honom en sån där pulsmätare man klämmer på fingret, för att övervaka så att värdena är i ordning. Men si det ville sonen inte ställa upp på, utan gömde sig bara längre under täcket – nedsövd eller ej…! Då började oron släppa, för det var ju helt klart min onge det där…!

Så idag kör vi soffläge, sonen och jag. Han ska ta det lugnt de första dagarna, men verkar må såpass bra att han glömmer bort att han ska ta det lugnt – och det är väl ett hälsotecken, får man anta…!

Det som finns kvar i minnet av gårdagens upplevelse – förutom själva den överstökade operationen – är minnet av ultrakompetent och trevlig personal. Gud vad folk som jobbar på sjukhus är bra! Med få undantag – det var en sköterska igår som kanske inte var den roligaste jag träffat – var all personal fantastisk. Rätt folk på rätt plats – sådana människor man behöver när man är som vekast och mest utlämnad själv.

Till och med allra sist på dagen, då jag upptäckte att jag glömt min halsduk i ett skåp i vårt rum – på en avdelning som nu stängt för dagen – sprang killen i receptionen dit för att hämta den åt mig. Det var verkligen ingenting han hade behövt göra – knappast något vem som helst skulle ha gjort heller – men han gjorde. En liten grej, men ack så varm i hjärtat man blir av sådana små saker. Jag lovar och svär att ”pay it forward” så ofta jag får tillfälle!