De senaste dagarna* har det blåst – om inte storm så åtminstone styv kuling på Twitter. Igen. Jo, det är väl lite så där. Det går att nyansera sig även på 140 tecken, men många låtsas inte riktigt om den möjligheten.
*) okejrå, nu har det kanske hunnit gå några dagar till sedan själva stormen, medan jag filat på min text…
Den här gången handlade det om hälsa och vikt under hashtaggen #hälsohets – som startades med goda intentioner att diskutera samtidens diverse fixeringar kring människors former, vikt och vanor. Fast sen var det ju det där med nyanserna… I mer eller mindre sedvanlig twitterordning har diskussionen sedan dess urartat till ett svart-vitt ställningskrig som mer handlar om vem som varit mest oförskämd mot vem och varför.
Jag tänker inte diskutera diskussionen – och jag har heller inte deltagit i den. Jag håller ju med om att det finns en hets som är både osund och många gånger rent skadlig. För grejen är att det medier och samtidskultur ”hetsar” om är inte hälsa. Det är utseende. Att bli och vara smal har blivit hälsans mål och mening, och det är där hela diskussionen går över styr. För att man pratar om olika saker.
Det finns en skevhet i hela synen på våra kroppar, deras funktion och skötsel. Det är som om allt handlar om hur vi ser ut, om ytan.
”Nej men alltså, jag påverkas inte av tidningsbilderna, jag är ju normalviktig! Och titta här, jag har till och med en liten valk här, kolla själv…”
Mmm, just det. För hur vi ser på människokroppen speglas ju utan avvikelse i hur vi själva ser ut. En normalviktig person har följdaktligen en normal syn på människokroppen, en smal/mager person har ”sjuka ideal” och en överviktig…? Ja, de överviktiga har ju uppenbarligen helt tappat greppet. Det ser man ju!
Och därmed är överviktiga evigt lovliga villebråd.
Hur många gånger har jag fått långa näsor nedstuckna i min lunchtallrik i matsalen på jobbet? Min lunchportion vägd och befunnen… vad? Lätt nog? För fet, för tung, för stinn, för… vad? Ingen menar något illa och man försöker slå ifrån sig, inte ta åt sig. Men näsorna finns där, blickarna, orden. De petar i gamla sår som aldrig riktigt tillåts läka, så länge det anses tillåtet för andra att peta i dem.
Men klart de får – jag är ju faktiskt tjock. Ett öppet statement av vandrande ohälsa, och därmed fredlös.
Det slog mig idag, att jag sluppit det där under åren här. På gott och ont är jag ensam rätt mycket – ibland passar det mig fint, ibland håller jag på att få lappsjuka och bli galen. Men just det där är faktiskt en uppsida jag inte ens tänkt på – förrän nu. Inga långa näsor, inga kommentarer, inga upprivna sårskorpor. Och det har gjort skillnad. Jag umgås med min egen syn på ätande, kropp och hälsa, jag äter mat jag mår bra av, undviker sådant jag mår dåligt av och rör på mig av samma skäl. För att jag mår bra av det. Inte för att någon annan tittar konstigt på min lunchtallrik – eller på min kropp.
Rätten att vara stolt och glad över sig själv, sin kropp och allt den kan göra och uppleva; rätten att förvänta sig samma respekt från sin omgivning oavsett om man är tjock, smal eller mittemellan – den borde vara odiskutabel. Det är den inte.
Och de friheter omgivningen tar sig att invadera överviktigas personliga integritet med synpunkter och långa näsor – de är hjälpligt förklädda till ”hälsoargument”, fast vi egentligen alla vet att det handlar om helt andra värderingar.
Det här är problemet, det verkliga. Att kalla det hälsohets är direkt felaktigt, för det har inte med hälsa att göra – och om något leder det till ohälsa, inte hälsa.
Och i förlängningen tror jag att de verkliga hälsoproblemen hade varit mindre om det sociala stigmat med övervikt inte lagt sten på börda för alla överviktiga som faktiskt jobbar med sin hälsa. Om man tilläts fokusera just på hälsan, istället för att distraheras av omgivningens synpunkter på hur man ser ut, vad man äter, vad man inte äter, vad man gör, vad man inte gör.
När det gäller undervikt är problemet inte lika stort (i betydelsen vanligt), men vi kan knappast slå oss för bröstet och prata om ”hälsoideal” när vi bemöter en underviktig träningsfanatiker med prat om duktighet när det är rätt uppenbart att hen tränar av helt andra skäl än hälsa och välmående. När vi egentligen, som närvarande vänner, borde se demonens dreglande skugga över hens axel och säga något helt annat än ”Gud vad duktig du är!”
Men det gör vi inte, för träning och hela ”att vara smal”-konceptet har blivit så inpräntade i oss som själva definitionen av hälsa, så vi vet inget annat. Förmår inte se nyanserna bortom svart och vitt. Tjock och smal. Hälsa och icke-hälsa.
Missförstå mig inte nu – träning är jättebra och en självklar del i ett hälsosamt liv. Men att göra bra saker av dålig skäl blir inte heller rätt. Inte i förlängningen. Om du tränar enbart för att ”bli smal” kommer du kanske att nå ditt mål, men vad händer med din självbild? Du gör dig själv, din identitet, till resultatet av en prestation och måste hela tiden fortsätta prestera och prestera för att bibehålla din identitet. I den ekvationen finns ingenting som heter underhållsprestation, för prestationsdemonerna kräver bara mer och mer, hela tiden.
Och säg att du misslyckas då? Att misslyckas är mänskligt – vi gör det allihop då och då. Men vad händer då med din identitet? Ja, den pulvriseras förstås. Utan prestationen finns du inte. Vem ska i det läget ta hand om din hälsa?
Och vad är i det läget ”hälsa”? Att träna mer? Att träna mindre? Ingetdera – lösningen ligger i att träna av rätt skäl. För att må bra.
Väldigt ofta när jag är på mitt gym – som är en fantastisk anläggning med spa och sauna-avdelning och massa annat godis utöver själva gymmet – kommer jag att tänka på ordet ”kroppsvård”. Att ta hand om sin kropp, sköta om den, skämma bort den – det tänker jag på när jag är där.
När svenskar (nu generaliserar jag en smula, för att få fram en poäng) pratar om träning gör de det ofta i termer som för tankarna till bestraffning, tortyr, självplåga. Svenskar verkar gulla med och vårda sin träningsvärk ömmare än sin kropp. Vi plågar och bestraffar våra kroppar – för att de inte ser ut som vi vill. Än. För jävlar, när vi är färdiga med dem, då… DÅ, minsann.
Jag vet inte – jag kan ha fel, men jag tycker det finns en gradskillnad där. Självplågeri kontra kroppsvård. Vilken inställning verkar hälsosammast…?
Jag är överviktig. För ett år sedan var jag fet. Men det viktigaste som hände mig, hälsomässigt, förra året var inte att jag gick ner i vikt. Inte ens att jag började träna var i sig det viktigaste. Det viktigaste var att jag började ta hand om min kropp, istället för att försöka plåga den i form.
Det är stor skillnad.
***
Egentligen vet jag inte om det blir riktigt rätt att skriva det här inlägget under rubriken ”Hoppas du är smal” – de tidigare inläggen (Del 1, del 2) har varit mer personliga, och mer fokuserade på ätstörning. Men samtidigt handlar även det här inlägget om ätstörning – för hela vårt samhälle är idag ätstört, och det är det som är vårt problem. Vi har tappat balansen, kollektivt, och det är det som skapar såväl hälsoproblem som hets och sociala stigma som vi inte klarar att hantera. Det är balansen vi behöver, inte fler bantningstips.
Så på sätt och vis tycker jag nog att den här texten platsar under ”Hoppas du är smal”-rubriken. Och jag tycker gott att man kan läsa de tidigare texterna som fördjupning och perspektiv på vikt-/hälsodiskussionen.
