28 januari 2013
av Jenny
4 kommentarer

#blogg100, dag 6: Femhundra-en bilar att välja på

Jomen, jag har det – faktiskt. På riktigt. Inte ensam, förstås – herregud, så många bilar har väl inte ens de värst urspårade Hollywoodstjärnorna. Men jag har femhundra bilar – som jag delar med ett gäng andra Hamburgare.

Såhär ser de ut:

Tvåsitsig, automatväxlad och med såna där ecofunktioner som bland annat innebär att bilen stänger av motorn när man stannar för rött ljus. I början trodde jag att jag fick motorstopp varenda jädra gång jag stannade till – men sen klarnade det, och nu tycker jag att det är rätt fiffigt.

Tanka behöver jag inte – det finns tydligen personaaal som gör sånt. Jag får tanka om jag vill, och då får jag gratis körtid som tack för hjälpen. Fast hittills har jag inte gett mig på’t.

Det hela är överhuvudtaget rätt väl genomtänkt: Jag väljer en bil via Car2go-appen i telefonen. I appen kan jag se på en karta var de närmaste bilarna står, hur långt det är i meter och hur mycket bensin det är i varje bil. Jag kan reservera bilen via telefonen, så att jag hinner knata utan att någon annan hinner knycka den före mig.

Jag låser upp med mitt medlemskort, identifierar mig med min pinkod och sen kör jag dit jag ska, parkerar och loggar ut igen. Klart. Det hela kostar 0,29 € per minuts körtid, 0,09 för parkeringstid – inklusive bensin och så. Enda gången det börjar kosta mer är om jag inte sköter mig – om jag parkerar bilen fel så företaget får böter eller ännu värre, om bilen blir bortforslad, ja då får jag förstås betala. Anmälningsavgiften? Ja, den var på € 9, så den knäckte inte heller banken…!

Jag funderade lite på om inte detta finurliga koncept vore något för Stockholmstrafiken. Men jag kom nog fram till att på åtminstone en punkt är tyskarna faktiskt mer flexibelt/pragmatisk lagda än svenskarna, och det är parkeringsetik. I stockholm måste man parkera i härför avsedd ruta, samt erlägga avgift. Redan där faller Car2go-systemet, som ju bygger på att det ska vara smidigt och innebära en frihet att bara ta en bil varsomhelst och ställa den varsomhelst när man är klar – inte kuska runt en kvart och leta parkeringsplats. Parkeringsavgifter går ju också bort – vem ska betala den?

I Hamburg (möjligen även resten av Tyskland?) definieras parkeringplats såhär:

”Alla platser där en bil får plats, och inte är i vägen för annan trafik.”

Helt enkelt. Parkeringsavgifter förekommer – men det är inte vanligt. Med en Smart och den sortens parkeringsfilosofi, får man en tämligen oslagbar smidighet – för Smarten går in där andra bilar inte går in, och på tvären om det kniper.

Enda nackdelen är att jag inte får med mig båda barnen i Smarten, ska det skjutsas barn måste jag ha stora Saaben. I helgen hade vi handlat ”till fots”, men när vi kom ut från affären stod det en liten bil där så fint och väntade. In med alla matpåsarna i bagaget (jorå, det finns ett, fast det är litet…!) – fast sen blev det ju krig mellan ungarna om vem som skulle få åka och vem som måste gå…

Så femhundra blåvita Smart till vardags, och så Saaben för söndagsåkning eller när barnen ska med nånstans. Hur smidigt som helst!

27 januari 2013
av Jenny
3 kommentarer

#blogg100, dag 5: Bland krom, kurvor och hjältesagor

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gårdagens utflykt gick till ett museum vi faktiskt vetat om ganska länge – fast vi har ändå aldrig kommit oss för med att gå in; ett museum om motorsport och bilhistoria. Och igår blev det alltså äntligen av att vi åkte dit.

Som museum betraktat får man väl säga att det var en rätt snäv och vinklad historia som berättades – det var lite hjältebetonat, tyckte jag, kring några av 50 och 60-talens storheter inom motorsporten, varav (såvitt jag förstod) åtminstone två dog på banan… Mycket annat ur bil- och motorsporthistorien nämndes överhuvudtaget inte, så museet verkade inte ha någon direkt ambition att förtälja någon helhetshistoria. Och det må väl vara deras eget val, förstås.

Jag antar att ett sådant museum också drivs lite utifrån vilka föremål – i det här fallet fordon – man har att visa upp- För mig var det roligast att se utställningsrummet med lite gamla obskyra bilmodeller ur historien. Det som framför allt slog oss där var hur nära i tid det kändes – och ändå så oändligt avlägset. 50- och 60-talen. Helt klart modern tid. Och ändå…

Den här lilla blå pärlan blev en klar favorit för mig. Helt klart designad ur en grundidé om att hela familjen ska kunna se sig om när man är ute och söndagsåker. Glas, glas, glas – god sikt från alla platser i bilen. Krocksäkerhet, mja… Den lilla detaljen var måhända inte fullt ut uppfunnen än, men den är fin…!

Överhuvudtaget tyckte jag att utställningen gav en påminnelse om att bilarna faktiskt över lag var lite vackrare förr.

Rundare och kurvigare, liksom.

Och med öga för detaljer.

(Och den som har det – öga för detaljer menar jag – noterar givetvis att här kom fotografen också med på ett hörn. Hej på er!)

Det var på det hela taget en ganska trevlig utflykt sådär i all enkelhet – trots att vi gått förbi den i så många år redan. Ett rätt hisnande hopp i tiden, trots att det inte vår så hisnande långt egentligen. Vad barnen egentligen tänkte om de uråldriga bilarna på museet vet vi inte riktigt, jag tror att de mest inte tyckte att de såg riktiga ut, utan mer som bilar i tecknad film. Och tja, det ligger faktiskt något i det…!

26 januari 2013
av Jenny
Inga kommentarer

#blogg100, dag 4:
Om nycirkus med och utan svettdoft

Lördag morgon i hemmasoffan. En son spelar wii, den andre kollar tyska Minecraftklipp på youtube, och jag ska försöka summera gårdagkvällens Cirque du Soleil-upplevelse.

Det känns lite konstigt att säga det, men jag blev inte riktigt så berörd som jag hade väntat mig, eller åtminstone hoppats att bli. Artisterna var förstås enormt skickliga, framträdandena välkoreograferade (åtminstone i de flesta fall – det fanns ett par nummer som kändes röriga utan att rörigheten riktigt tillförde något) och scenografin både vacker att se på och rymde allsköns spännande tekniska finesser. Till fröjd för mitt gamla rekvisitörshjärta fanns ett gäng självgående skor som då och då sprang över scenen – säkert för att förvilla publikens blickar från något annat som pågick just då, dekorbyte eller så. Oerhört professionellt och väl utfört.

Bäst var luftakrobatiken i olika former, så är det ju nästan alltid – och så har jag tyckt sen jag var barn. Och så de där som snurrade runt inuti aluminiumringar – syns ett kort ögonblick i trailerklippet, fast var mycket bättre live, förstås! Kostymörerna skänkte jag också en beundrans tanke medan jag satt där – de kan verkligen det här med böljande siden och vackert fall i änglanattlinnen.

Jag vet inte riktigt vad det var jag saknade – vad mer jag hade väntat mig? Eller jo, det vet jag: Jag hade väntat mig ett starkare manus, att föreställningen, precis som Cirkör-föreställningarna jag skrev om igår, skulle utspela sig kring en tydlig berättelse. Det fanns en berättelse där någonstans, en åldrande clown som ser tillbaka på sitt liv inför döden. Fast… den var rätt återhållet gestaltad. Inte en röd tråd, mer som röda fläckar här och var.

Maken tyckte att jag jämförde äpplen och päron med det där, när jag pratade om Romeo och Julia-föreställningen på Elverket som vi såg tillsammans. ”Det var ju teater, det här var cirkus.” Tja. Ett korrekt konstaterande, fast… Jag hade nog ändå väntat mig både och. Och jag inser att det är det som gjort Cirkus Cirkörs föreställningar så starka för mig – kombinationen av akrobatisk och artistisk skicklighet, medryckande scenografi (ja, jag är total sucker för sånt!) OCH ett tankeväckande, inspirerande och väl gestaltat manus.

Dessutom satt jag och hade dåligt samvete för att jag var där själv med maken, att vi inte bokat matiné och tagit barnen med oss – den här föreställningen var ju klart barnvänlig, medan Cirkörs föreställningar ofta är mörkare, skitigare. Svettigare, som jag skrev igår. På Soleil-föreställningen igår satt jag nästan lika nära scen som den där gången på Dansens hus, men kände ändå aldrig den där närheten, den bildliga svettlukten.

(I applådtacket efter föreställningen hann jag uppfatta hatiska blickar utväxlas mellan ett par medlemmar i ensemblen, och påtaglig otålighet att få gå hem från jobbet från några andra. Det är väl naturligt, de spelar säkert 8 föreställningar i veckan eller så. Men ändå. Det kändes lite beige. Hallå – fem minuter till kunde ni väl hålla ut?)

Så – är jag besviken? Njä, egentligen inte. Det var kul att ha sett en Cirque du Soleil-föreställning en gång i livet. Fast jag kanske inte kommer springa benen av mig (eller betala skjortan av mig) för att få biljetter till fler. Vi får se. Kanske vill jag trots allt att barnen får se någon gång, eftersom de nu inte var där igår.

För mitt eget vidkommande levererar Cirkör faktiskt mer av det jag önskar – och det var en slags glad överraskning att upptäcka, trots allt!

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:album:1viGZOY2o4GdynJIti8Iw8″ width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

25 januari 2013
av Jenny
Inga kommentarer

#blogg100: Fulblogg som landar i dramatik och nycirkus

”Ska du verkligen ha en extra espresso i den där?” frågar baristakillen när jag beställer en stor cappuccino med extrashot. ”Vi gör den redan på två espresso, alltså.” Han håller upp muggen medan han pratar, en fyradeciliters. Jorå, jag tror jag klarar en trippel espresso med treånhalv deciliter mjölk till…!

Första gången jag bloggade nånstans ute på stan, med bärbar dator och mobilt internet i medhavd USB-dingeldångel var stort. Inte så mycket för att jag behövde mobiliteten som att det var häftigt att kunna göra en sån grej. Jag tror jag satt på nåt fik med mysfaktor à la 7Eleven, så det var verkligen inte platsen i sig. Utan själva grejen. Här sitter jag – i min medhavda bubbla.

Jag tycker fortfarande att det är lite häftigt, faktiskt…! Och med skrivbordet hemma som daglig arbetsplats känns det ännu viktigare – fast jag är väldigt dålig på att komma ihåg det mellan varven, och oftast blir fast hemma i alla fall. Förbättringspotential detected, helt enkelt.

Ikväll ska jag och maken på Cirque du Soleil. Jag är oerhört spänd – har velat se dem i så många år, men aldrig haft möjlighet. Här i Hamburg sätter de upp relativt regelbundet, men det har alltid sammanfallit med att vi inte varit här. I Stockholm vet jag inte om de varit överhuvudtaget. Det lustiga är att jag upptäckte igår att just nu är även Cirkus Cirkör i stan. Dem har jag sett, hemma i Stockholm. Dels något utomhusuppträdande i samband med någon festival, dels föreställningen av Romeo och Julia som sattes upp på Dramatens Elverk, med Melinda Kinnaman som Julia.

Jo, och så var det något på Dansens hus också… Minns en affisch av en storögt skör flicka med sitt blodiga hjärta i händerna framför sig – och svettigt närvarande jonglörer under föreställningen. Jag satt nästan allra längst fram den gången – gick ensam och hade nog fått tag på någon udda ströbiljett, längst fram, längst ut på kanten. Det är då teater växer och verkligen blir magiskt, då man kommer nära, nästan too close for comfort.

För att skapa den närheten till hela publiken måste man utnyttja teaterrummet mycket kreativt – då får scenen inte ta slut vid orkesterdiket eller vad som nu finns genast framför scenen. Alltför många teaterföreställningar framförs på en sådan avgränsad scen, och blir endimensionell.

När jag tänker på saken är det nog ett av skälen till att jag blev så grymt besviken på Stockholms stadsteatersuppsättning av Mästaren och Margarita för några år sedan – den framfördes framför mig, men kom aldrig nära nog – och hade troligen inte gjort det ens om jag själv suttit PÅ scen. Det var bara ett framförande, ingenting mer. Uppsättningen jag såg som ung, på Landskrona stadsteater var mästerlig just på det där att utnyttja teaterrummet. Där kunde vad som helst hända, varsom helst, när som helst, och det var det som var så magiskt. Och eftersom Mästaren och Margarita är en sådan tämligen bisarr historia, där det bisarra är en sådan väsentlig del av berättelsen, måste publikens förväntningar på något sätt upphävas och ställas på huvudet för att berättelsen ska få trovärdighet och komma nära.

Hm, lustigt. Jag har aldrig tänkt på det där förut, varför Landskronateaterns version berört mig så mycket starkare – den lyser fortfarande starkt fast det är närmare (eller över…?) tjugo år sedan jag såg den där enda föreställningen. För att dramatik ska ”fungera” måste den äga rummet den framförs i, tredimensionellt – minst.

Och kanske är det därför Cirkus Cirkör – och förhoppningsvis Cirque du Soleil ikväll! – alltid gjort så starkt intryck på mig. För att det ligger i nycirkusens natur att leka med dimensionerna, ta ut svängarna, blanda uttryck och ställa förväntningar på huvudet. Kanske?

Tja, efter ikväll har jag i alla fall ännu en upplevelse att utvärdera min teori efter. Vi får väl se vad jag tänker imorgon!

24 januari 2013
av Jenny
Inga kommentarer

#blogg100: Ett bonusinlägg om profiler och kreativitet

Eftersom jag nu fuskade igår och skrev dagens egentliga #blogg100-inlägg redan igår, och nu faktiskt har skrivlust kvar (dock ingen för att skriva lyrik, vilket torde vara symptomatiskt i sammanhanget…), kommer här ett litet bonusinlägg som inte riktigt duger att spara till någon annan dag. Nackdelen med fulbloggtexter, konstaterar jag.

Dagens fundering – är det kvinnligt med uppnäsa? Har suttit och skissat på en profil – och jag kan för tusan inte rita, så jag började med nån grej jag hittade på nätet, och så transparentpapper på det, man får ju inte vara dum. Men profilen jag började med var grovhugget karlaktig, jag vill ha en unisex-profil, och försökte på olika sätt göra den lite mer kvinnlig. Ingenting funkade – förrän jag gav den lite uppnäsa. Då blev det plötsligt en helt annan deal…

Otippat, säger jag – konstnärligt oskolad som jag är. Men whatever works…

Vadå? Vad jag ska ha profilen till? Njä, nja, det får vi se. Ett litet projekt bara, som jag leker med när jag inte får nåt annat gjort.

För jag har ju den här teorin, jag har garanterat nämnt det förut – att kreativitet föder kreativitet, om man kör fast i någon form av kreativt skapande, är bästa sättet att lösa blockeringen att helt enkelt göra något annat kreativt.

(INTE sätta sig och stirra genom bilder på Pinterest, fast det är förbannat lockande när man sitter där och kliar sig i skägget och väntar på Den Stora Inspirationen™…)

Det är bra för hjärnan att sätta sig och rita profiler om den goda lyriken inte vill infinna sig just då, eller ens de där djupa tankarna som kan utvecklas till nån form av lyrik. Det är som att stretcha före löprundan, värma upp, kalibrera skallen.

Tro mig, det funkar! (Åtminstone är ju teorin väldigt tjusig…)