Ja, hur blir det så? Att man anmäler sig frivilligt att skriva lyrik, när man för första gången i sitt liv får skriva precis vad man vill, på ordinarie kurstid? Ja, inte tusan för att man har någon strategiskt förankrad plan om att bli utgiven bestsellerförfattare i alla fall…

Men faktum är att när jag under julledigheten funderade på vad jag allra, allra helst ville skriva och jobba med under våren, så var det där jag hamnade. Ingen blev mer förbluffad över detta än jag själv.

Inte ens min handledare protesterade – tvärtom. Han verkar närmast förtjust, inte minst i de ”ultraflummiga” nyckelord som är det närmaste någon form av synopsis jag lyckats komma. Herregud. Hur ska detta sluta? Vad har jag gett mig in på egentligen?

Kommer ni ihåg när jag recenserade Magnus Florins Ränderna? Den ”omöjliga recensionen”, som antagligen var en av de sämre recensioner jag skrivit – i all obegriplighet, och all min oförmåga att fånga den där känslan. Läsmagin jag känt så starkt.

Och nu ska jag ge mig på det omöjliga igen, som långtidsprojekt dessutom – för jag har Ränderna som huvudsaklig inspiration, och har just börjat läsa om den igen, för att väcka inspirationen till liv igen. Än har jag bara den där, hopplöst svårgripbara, känslan, ett antal nyckelord* och en text jag skrev för flera år sedan att utgå från. Av intet skall bliva något, och detta något ska föreställa lyrik. Herregud.

Det svåra med lyrik är den bedrägliga enkelheten. Förutom Florin ligger Kristina Lugn i min inspirationsläsningshög inför fördjupningsarbetet. Kristina Lugn som är just den där ”bedrägliga enkelhetens” oöverträffade gudinna. Förebild, javisst – men jag känner mig nästan… ja, nästan övermodig som alls ger mig in på den här vägen.

”Sånt där kan väl vilken idiot som helst skriva” fnyser den okunnige – och ger sig glad i hågen på att göra just det. Skriva poesi som vilken idiot som helst. Själv är jag livrädd att ge mig ut på hal is, och inte själv kunna se var den bär och inte. Att inte heller kunna se skillnad. Att vara en sån där ”vilken idiot som helst” och inte begripa det själv. Det kommer att bli vårens stora prestationsdemon och onda ande som kommer att sväva över varje sida orddynga som med nödvändighet måste produceras för att hitta fram till det jag söker efter. Den där känslan jag vill fånga. Jag vet ju det. Att guldet aldrig ligger överst, på armlängds avstånd. Guldet finns alltid längre ner, under skiten, och den måste grävas och klösas fram med händer, naglar och anletes svett.

Men när demonen börjar viska, stelnar rörelserna i förlägenhet och genans. Vad fan inbillade jag mig? Att jag skulle kunna…? Herregud!

Nåväl. Det är okej att vara rädd. Det är okej att bäva och våndas, försöka blänga på den där dynghögen som väntar på att grävas genom i jakt på guldet som ska finnas där nere, undertill, någonstans. Det är okej – så länge längtan efter guldådern är starkare. Just nu dånar demonens viskningar i mitt huvud, men längtans röst viskar på en annan frekvens, närmare hjärtat.

***

Avsnitt 2 av 100 i bloggutmaningen #blogg100 som pågår från 23 januari till 2 maj 2013.