02 april 2013
av Jenny
2 kommentarer

Utskälld på tyska

Idag har jag blivit utskälld av barnens judotränare. Jag var tvungen att be henne upprepa, för det hela var så bisarrt att jag inte trodde jag förstod rätt först, men jo – hon var faktiskt irriterad på mig, och stod och försökte läxa upp mig.

Mitt brott bestod i att jag beträtt den heliga judomattan med mina moderliga fötter – utan skor, märk väl!

Men det var ju faktiskt de, hon och hennes kollega, som var ledare här, och de kunde minsann avgöra om ett barn behövde tröst eller inte. Föräldrar som klampar in gör de övriga barnen förvirrade, och de hade ju faktiskt satt sig i ring och förväntade sig tystnad och Ordnung i leden.

Nu tror du säkert att jag ställt till med någon stor scen mitt i träningen, agerat fotbollsmorsa i judotappning och skällt ut andra barn och föräldrar och startat upplopp allraminst. Nejdå.

Jag hade sett från avstånd hur lillsonen varit ledsen, visste inte riktigt varför, för de var i bortre änden av salen och det var svårt att se. Men jag såg att han bet ihop och kämpade vidare, tappert. Men ledsen var han fortfarande, det syntes, och någon ring ville han inte sitta i. Jag hade vinkat honom till mig, sagt det är okej, kom du. Han viskade att han hade ramlat på rumpan, killen han brottats med (eller vad heter det i judo? Kämpfen säger de på tyska, men ”kämpat med” låter ju bara fjantigt…?) var stark och hade dängt honom i mattan hårt, rakt på rumpan och det gjorde ont.

Jag frågade lite om det gjorde ont i ryggen (nej), om han tappat andan (ja), om han fått tillbaka luften igen (ja) och sa att jag sett att han tränat vidare fast han var ledsen och att jag tyckte det var bra och starkt gjort av honom. ”Vill du gå och sätta dig i ringen nu?” sa jag sen, och då gjorde han det. Lite utanför först, och sen tillsammans med de andra. Alltihop tog gissningsvis ca 3 minuter och ledarna kan knappast haft något större problem att hålla samling under tiden – om det var mig det hängde på menar jag.

Men jo. Så får föräldrar INTE göra – tränartjejen var mycket upprörd. Och inte blev hon mindre upprörd när jag lugnt svarade: ”Du, om jag tror att mitt barn har ont någonstans, då kommer jag.”

Hon började argumentera emot, sa något om sin och kollegans kompetens att se vilka barn som behövde tröst och inte*, så jag upprepade helt enkelt: ”Om jag tror att mitt barn har ont någonstans, så kommer jag, och det kommer jag att göra nästa gång också.”

Hon skakade indignerat på huvudet åt mig när jag gick därifrån.

Kulturkrock?

*) Jag iddes faktiskt inte försöka förklara för henne – på tyska – att senast ett av mina barn gjorde sig illa på hennes träning fick han en lätt hjärnskakning, och det lade hon minsann inte alls märke till.

01 april 2013
av Jenny
18 kommentarer

Fotofrustration och utvecklingstrappsteg

Jag har inte skrivit så mycket om nya kameran som jag köpte under sådant buller och bång. Det betyder inte – som det gjorde förra gången jag köpte en kamera under buller och bång och sen inte pratade så mycket om saken efteråt – att jag är missnöjd med kameran. Nejdå, kameran är så fin och så bra och alldeles… alldeles underbar. Faktiskt. Det börjar verka kärlek där, banne mig.

Nej, om sanningen ska fram är det snarare fotografen jag är missnöjd med.

Eller missnöjd och missnöjd… Det är lite mer komplicerat. Det är väl ett steg i läroprocessen antar jag – steget över att lära sig bländare och slutartider… Fast då och då önskar jag att det var på den nivån jag var. Att lära sig bländare och slutartider är åtminstone konkret.

Just nu har jag svårt att sätta fingret riktigt på vad det är jag saknar. Allt jag vet är att jag blir missnöjd med alla bilder, att jag letar efter något i mitt fotograferande – fast jag har ingen aning om vad…

Bara att det inte är något konkret som rätt bländare eller slutartid.

Inspiration…? Jag tittar på hur mycket inspirerande foto som helst, lyssnar på Bildradio, läser fotoböcker (fast de flesta handlar förbanne mig bara om bländare och slutartid och det är ju som sagt inte det jag letar efter…!) och nördar mig på alla sätt jag kommer på.

Övning…? Jag har ju kameran med mig varenda gång jag går ut, kameran har gått över 1000 exponeringar på två-tre veckor och jag har varit på hur många fotopromenader som helst – ensam och med sällskap. Platser jag sett förut, helt nya platser, folktomma platser och myllrande…

Jag tycker att jag utsätter mig så mycket jag kan, men hittar ändå inte riktigt fram, ens till någon ingivelse om vad det är jag söker. Och visst, det kan vara roligt att vara ute och knäppa bilder i vilket fall som helst – men det är grymt frustrerande att sedan bläddra genom bilderna på datorn och inte hitta en enda som man faktiskt tycker om.

Jag skrev någon gång i vintras (ha! Som om det inte fortfarande är vinter…) om mina funderingar kring kameraköpet, kryddade med lite janteanfrätta funderingar kring min duglighet att fotografera överhuvudtaget, huruvida jag då hade något egentligt kamerabehov. Ylva – som jag betraktar som en god vän fast vi aldrig träffats och bor på varsin sida jordklotet – kommenterade klokt tillbaka att ”Du tänker för mycket” (vilket alltid är helt sant när det gäller mig, oavsett sammanhang) och att om jag någon gång ibland ser saker jag vill fotografera, så behöver jag en kamera att ta de där bilderna med.

Så långt allt väl, och nu har jag en kamera som uppfyller alla mina krav på medhavbarhet och fingertoppskärlek – utöver själva bildkvaliteten, förstås. Men någonstans hamnar jag ändå i den där frågan igen – den där som jag ”tänkte för mycket” på: Vad är det för bilder jag vill ta egentligen?

För visst ser jag saker jag vill ta bilder av, ofta, dagligen, nästan jämt. Fast jag har svårt att få kameran att se riktigt det jag ser, även om jag vet hur bländare och slutartid egentligen fungerar. Jag har ändå svårt att lista ut hur jag ska fånga det jag vill fånga – och särskilt innan ögonblicket går förlorat och är förbi. Ljuset förändras, människor flyttar på sig, vinden vänder och kyrkklockan slår tolv.

En av alla saker jag snappat upp under allt inspirationssurfande och -läsande på sistone är något i stil med ”You don’t take a great photograph, you make it”. Och kanske är det just det där – jag kan ta bilder, men jag kan fan inte skapa dem så att de verkligen blir vad jag ser framför mig innan jag trycker på avtryckaren på kameran.

Det måste vara det som är nästa steg på lärotrappan, men just nu känns det som om jag är liten som en mus och står och hoppar jämfota på första trappsteget utan att nå upp till det andra.

Och det är vansinnigt frustrerande.

31 mars 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Semesterlektyr anno 2013, del 1

Okej, det är väl lite tidigt att börja planera semesterlektyren redan, och jag lär dessutom ha att göra med Game of Thrones-böckerna även i sommar. Jag menar – jag slavade i tre somrar med Stephen Kings Dark Tower-serie, och den var egentligen betydligt magrare i omfång än Game of Thrones, så den lär väl kräva sin tid den också…!

(Har i skrivande stund nyss hunnit förbi mitten av första boken, så… jag har lite kvar.)

Men sommarläsning kräfver sin Stephen King, och jag tänker då inte göra undantag den här sommaren. Igår snubblade jag av en slump på den här boken, ännu inte utgiven – men kommer så lagom till sommaren.

Visst är den fin?

Jag hann tänka, alldeles självmant, att jag nog måste köpa den här boken i pocketformat, bara för att få det underbara pulp-fiction-omslaget – innan jag läste Stephen Kings egen kommentar om saken:

”…I also loved the paperbacks I grew up with as a kid, and for that reason, we’re going to hold off on e-publishing this one for the time being. Joyland will be coming out in paperback, and folks who want to read it will have to buy the actual book.”

Så så får det bli alltså. En saltstänkt pocket på sommarbryggan, och inte bara en saltstänkt Kindle. Kan nog leva med det.

(Särskilt om den där sommarn tar och börjar röra på sig nån gång. Just nu verkar hen ha försovit sig en smula, kan man säga…)

30 mars 2013
av Jenny
2 kommentarer

Legopåsk

En ovanligt lat och trevlig påskafton närmar sig sitt slut. Det trevligaste med den var nästan själva bristen på tvångsmässigt traditionshållande, och det kan man ju fundera en stund på om man vill.

Men visst – ägg åt vi. Till frukost. Varför inte, liksom. Lax också, för det är gott. (Den blev det dock inga rester kvar av för fotografen.) Barnen hade redan målat ägg i skolan så det hoppade vi över. Äggen var ju redan vackert bruna med fräknar och allt.

Och påskris hade vi. Både i konsthantverkat av yngstingen…

…och nature’s own, så att säga.

Fast sen vart det inte så mycket mer bevänt med traditionerna. Maken och jag tog oss för med att bygga på äldstingens mastodont-Lego i form av dödsstjärnan från Star Wars, eftersom sonen för länge sedan tröttnat på projektet (och vi tröttnat på legobitar på golvet).

Den här bilden tog jag just när vi satte igång med att bygga – men någon ”efter”-bild brydde jag mig aldrig om att ta, för så våldsamt stor skillnad tyckte jag inte att man såg trots att vi höll på åtskilliga timmar.

Med lite vin till var det faktiskt riktigt kul att bygga…!

(Men oroa er inte, vi dricker högst ansvarsfullt när vi leker med barnens leksaker.) (Och annars också.)

En jäääädra massa bitar går det åt för att bygga en dödsstjärna. Drygt 3000 stycken, ifall någon undrar. Och nej, det är inte alla bitarna på bilden. När vi packade ihop för idag konstaterade vi att vi gjort ca 25 % av hela byggsatsen. Så vi lär väl sitta där nästa påskafton också med vårt lego, vem vet.

Sönerna kom då och då och inspekterade arbetet, men var själva alltför upptagna med annat för att kunna hjälpa till. Jojo.

24 mars 2013
av Jenny
Inga kommentarer

It’s official…

…fast vid det här laget har ni antagligen redan märkt det: Jag har hoppat av #blogg100-utmaningen – och det känns hur bra som helst. Visst är det mot mina principer att göra något som helst annat än ro Fan i land när man tagit hen i båten – men den avgörande faktorn blev faktiskt att jag bröt fler och viktigare principer genom att fortsätta.

Framför allt bröt jag principen att det ska vara roligt att blogga – och den principen känns trots allt viktigare än att bevisa (för vem?) att jag kan prestera 100 läsvärda blogginlägg på lika många dagar.

Ett tag var det otroligt kul och utmanande att prestera ett inlägg om dagen, det kändes som om utmaningen stimulerade igång saker. Fler hjärnceller, fler idéer, mer energi, mer lust, mer glädje!

Lite som den där positiva stressen man pratar om, som gör att folk får upp farten ordentligt innan de rusar in i den berömda väggen. Det är galet roligt att jobba i början av en arbetstopp – adrenalinet gör en hög och lycklig och man får flow och hyperfokus och en massa annat kognitivt godis som gör att man känner sig som en übermensch.

Fast sen är det det där med arbetstoppar som inte tar slut. Egentligen hörs det ju på namnet att det är så arbetstoppar funkar; först så går det upp, och sen så går det ner. Men om det nu inte gör det då, för det ska gudarna veta – och alla vi andra vet det ju sedan länge – att det gör det faktiskt inte ibland. Ja, då börjar det ta emot efter ett tag. Adrenalinet som nyss sjöng så vackert i kroppen börjar värka och göra dig stel och trög istället för alert och energisk. Det som nyss var så kul och stimulerande känns plötsligt som att kånka omkring en tjugo-tons gjutjärnsvikt på ryggen.

Ett tag kunde jag komma undan med inlägg som jag tror att jag lyckades kamouflera någorlunda från den framkrystade smörja de faktiskt var, och få dem att verka som avsiktligt underfundiga reflektioner kring något lösryckt ur omgivningen.

Fördelen med en bloggutmaning är att den är högst frivillig, och ingen kan klandra en för att man kliver ur den. Jag får välja den när den är kul – och välja bort den när den är tråkig, hur envis jag än är, så får jag. Jag får!

Jag får, och jag gjorde. För mig var det bra med blåslampa ett tag, få upp flöde och fart och lust. Men sen då? Sen blir det ju frågan den där eviga balansen mellan vad som flödar ut kontra vad som flödar in. Utgifter och inkomster. Balansen är viktig – för att inte säga avgörande. Och säkert individuell. För mig är det viktigt att inflödet får ta tid. Tid att hitta, hämta och ta in. Tid att smälta och reflektera. Tid att tyst ta vara på det som finns. Därefter uttrycka och kanske dela med omvärlden.

Kanske. Om jag får lust. När jag får lust.