Jag har inte skrivit så mycket om nya kameran som jag köpte under sådant buller och bång. Det betyder inte – som det gjorde förra gången jag köpte en kamera under buller och bång och sen inte pratade så mycket om saken efteråt – att jag är missnöjd med kameran. Nejdå, kameran är så fin och så bra och alldeles… alldeles underbar. Faktiskt. Det börjar verka kärlek där, banne mig.

Nej, om sanningen ska fram är det snarare fotografen jag är missnöjd med.

Eller missnöjd och missnöjd… Det är lite mer komplicerat. Det är väl ett steg i läroprocessen antar jag – steget över att lära sig bländare och slutartider… Fast då och då önskar jag att det var på den nivån jag var. Att lära sig bländare och slutartider är åtminstone konkret.

Just nu har jag svårt att sätta fingret riktigt på vad det är jag saknar. Allt jag vet är att jag blir missnöjd med alla bilder, att jag letar efter något i mitt fotograferande – fast jag har ingen aning om vad…

Bara att det inte är något konkret som rätt bländare eller slutartid.

Inspiration…? Jag tittar på hur mycket inspirerande foto som helst, lyssnar på Bildradio, läser fotoböcker (fast de flesta handlar förbanne mig bara om bländare och slutartid och det är ju som sagt inte det jag letar efter…!) och nördar mig på alla sätt jag kommer på.

Övning…? Jag har ju kameran med mig varenda gång jag går ut, kameran har gått över 1000 exponeringar på två-tre veckor och jag har varit på hur många fotopromenader som helst – ensam och med sällskap. Platser jag sett förut, helt nya platser, folktomma platser och myllrande…

Jag tycker att jag utsätter mig så mycket jag kan, men hittar ändå inte riktigt fram, ens till någon ingivelse om vad det är jag söker. Och visst, det kan vara roligt att vara ute och knäppa bilder i vilket fall som helst – men det är grymt frustrerande att sedan bläddra genom bilderna på datorn och inte hitta en enda som man faktiskt tycker om.

Jag skrev någon gång i vintras (ha! Som om det inte fortfarande är vinter…) om mina funderingar kring kameraköpet, kryddade med lite janteanfrätta funderingar kring min duglighet att fotografera överhuvudtaget, huruvida jag då hade något egentligt kamerabehov. Ylva – som jag betraktar som en god vän fast vi aldrig träffats och bor på varsin sida jordklotet – kommenterade klokt tillbaka att ”Du tänker för mycket” (vilket alltid är helt sant när det gäller mig, oavsett sammanhang) och att om jag någon gång ibland ser saker jag vill fotografera, så behöver jag en kamera att ta de där bilderna med.

Så långt allt väl, och nu har jag en kamera som uppfyller alla mina krav på medhavbarhet och fingertoppskärlek – utöver själva bildkvaliteten, förstås. Men någonstans hamnar jag ändå i den där frågan igen – den där som jag ”tänkte för mycket” på: Vad är det för bilder jag vill ta egentligen?

För visst ser jag saker jag vill ta bilder av, ofta, dagligen, nästan jämt. Fast jag har svårt att få kameran att se riktigt det jag ser, även om jag vet hur bländare och slutartid egentligen fungerar. Jag har ändå svårt att lista ut hur jag ska fånga det jag vill fånga – och särskilt innan ögonblicket går förlorat och är förbi. Ljuset förändras, människor flyttar på sig, vinden vänder och kyrkklockan slår tolv.

En av alla saker jag snappat upp under allt inspirationssurfande och -läsande på sistone är något i stil med ”You don’t take a great photograph, you make it”. Och kanske är det just det där – jag kan ta bilder, men jag kan fan inte skapa dem så att de verkligen blir vad jag ser framför mig innan jag trycker på avtryckaren på kameran.

Det måste vara det som är nästa steg på lärotrappan, men just nu känns det som om jag är liten som en mus och står och hoppar jämfota på första trappsteget utan att nå upp till det andra.

Och det är vansinnigt frustrerande.