It’s official…

…fast vid det här laget har ni antagligen redan märkt det: Jag har hoppat av #blogg100-utmaningen – och det känns hur bra som helst. Visst är det mot mina principer att göra något som helst annat än ro Fan i land när man tagit hen i båten – men den avgörande faktorn blev faktiskt att jag bröt fler och viktigare principer genom att fortsätta.

Framför allt bröt jag principen att det ska vara roligt att blogga – och den principen känns trots allt viktigare än att bevisa (för vem?) att jag kan prestera 100 läsvärda blogginlägg på lika många dagar.

Ett tag var det otroligt kul och utmanande att prestera ett inlägg om dagen, det kändes som om utmaningen stimulerade igång saker. Fler hjärnceller, fler idéer, mer energi, mer lust, mer glädje!

Lite som den där positiva stressen man pratar om, som gör att folk får upp farten ordentligt innan de rusar in i den berömda väggen. Det är galet roligt att jobba i början av en arbetstopp – adrenalinet gör en hög och lycklig och man får flow och hyperfokus och en massa annat kognitivt godis som gör att man känner sig som en übermensch.

Fast sen är det det där med arbetstoppar som inte tar slut. Egentligen hörs det ju på namnet att det är så arbetstoppar funkar; först så går det upp, och sen så går det ner. Men om det nu inte gör det då, för det ska gudarna veta – och alla vi andra vet det ju sedan länge – att det gör det faktiskt inte ibland. Ja, då börjar det ta emot efter ett tag. Adrenalinet som nyss sjöng så vackert i kroppen börjar värka och göra dig stel och trög istället för alert och energisk. Det som nyss var så kul och stimulerande känns plötsligt som att kånka omkring en tjugo-tons gjutjärnsvikt på ryggen.

Ett tag kunde jag komma undan med inlägg som jag tror att jag lyckades kamouflera någorlunda från den framkrystade smörja de faktiskt var, och få dem att verka som avsiktligt underfundiga reflektioner kring något lösryckt ur omgivningen.

Fördelen med en bloggutmaning är att den är högst frivillig, och ingen kan klandra en för att man kliver ur den. Jag får välja den när den är kul – och välja bort den när den är tråkig, hur envis jag än är, så får jag. Jag får!

Jag får, och jag gjorde. För mig var det bra med blåslampa ett tag, få upp flöde och fart och lust. Men sen då? Sen blir det ju frågan den där eviga balansen mellan vad som flödar ut kontra vad som flödar in. Utgifter och inkomster. Balansen är viktig – för att inte säga avgörande. Och säkert individuell. För mig är det viktigt att inflödet får ta tid. Tid att hitta, hämta och ta in. Tid att smälta och reflektera. Tid att tyst ta vara på det som finns. Därefter uttrycka och kanske dela med omvärlden.

Kanske. Om jag får lust. När jag får lust.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *